När man läser dödsannonserna i Hbl – säkert kan detta gälla även andra tidningar – tycker jag att man kan se en utveckling, som inger oro. Det finns allt färre kors, visserligen tillsvidare mera kors här än i många (riks-)svenska tidningar.
Det är båtar, blommor, fåglar osv som nu kommer.

Om verserna under dödsannonsen är ett uttryck för en religiös tro, vittnar nog dessa om att det kristna frälsningsbudskapet fått ge via för allt mera panteistiska tongångar: jag är i vindens sus, i vågens brus, i trädens viskning…

Nu vill jag starkt betona att min bedömning kan vara missvisande. Man kan aldrig tvärsäkert uttala sig om vad som finns bakom en vers eller en dikt. Men något säger de nog, tror jag. Jag vill uttrycka min djupa respekt för vars och ens sorg, min avsikt är inte att kritisera anhörigas val av texter – de kan ju också vara den avlidnas uttalade önskan.

Men det bekymrar mig att det kristna budskapet blir borta.

Det finns underbar förlossning
i det blod som göts en gång
Det finns glädje bortom graven
och en framtid full av sång.

Jag binder inte detta vid formuleringar, man kan uttrycka det på olika sätt. Men hur glad blir jag inte när jag ser ett bibelord, en psalmvers eller en tanke som uttrycker förtröstan på Kristus!

Jag skriver detta för att vi kristna har ett dagsverke som är på hälft. Allt flera människor fjärmas från den kristna tron.

För många år sen var jag å ett seminarium om evangelisation. Den tyska föreläsaren talade om olika grupper av människor: positivt inställda, kritiskt inställda, bekännande kristna, ”väckta” (personer som är med men kanske inte ännu ”tagit steget fullt ut”).
Han stannade också inför sådana som är likgiltiga och sådana som har avvisat den kristna tron.

Och sen sade något som jag inte kan glömma.

Vem har sagt att det är rätt att säga om många människor att de är likgiltiga eller avvisande till den kristna tron? Kanske har de aldrig fått chansen! Aldrig fått höra?

Det gör att också denna text ska läsas så att udden riktas mot mig, mot oss kristna, mot oss präster. Har vi försummat uppdraget, det stora, det största?

”Kirkko on olemassa sen tähden, että täällä kuollaan.” Kyrkan finns till därför att människorna dör”, (ordagrant: Kyrkan finns till därför att man dör här) sade prof. Osmo Tiililä.

Man kan uttrycka det på många sätt. Men vi är alla på enkelresa, på väg mot evigheten.

Nu har många framträdande kyrkoledare och teologer börjat avvisa läran om ”den dubbla utgången”.

Är det så underligt att människor omkring oss börjar tro på ”solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden”.

Är detta finlandssvensk tro anno 2014?

Henrik