Månad: september 2009

Ibland kan någon uppleva det som hårklyveri, om man nu tror på det ena eller andra sättet, är det så stor skillnad..?

Många gånger kan man undra – och det har jag tidigare skrivit om här på denna blogg – vart alla de villolärare tagit vägen, de som Bibeln varnar så kraftigt för! Kanske någon tänker att vi har en väldig tur när vi lever i en tid och i en kyrka där det inte finns någon villolärare alls. För man hör ju aldrig någon varna för någon villolära eller villolärare! Eller har du hört?

Nu menar jag inte om du har hört att någon har beskyllt någon (annan) för att vara en “villolärare”. Jag tänker på dem som i Bibelns ljus måste betraktas som heretiker och villolärare, “på riktigt”.

Nu vill jag verkligen starkt understryka, att när Paulus talar om evangeliet så säger han att han själv eller en ängel från himlen kan komma med ett budskap i strid med det han lärt, och det som Guds folk har tagit emot, och att den som lär i strid med detta, också om det vore han själv, är “förbannad.”

Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium,  fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.  Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.  Gal. 1:6-8

Paulus är så mån om att bevara det bibliska evangeliet att han med de starkaste ord vill värna om det, och utesluter inte någon från risken att komma med ett annat budskap.

En annan aktuell text är 2 Kor. 11:

Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus. Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.  2 Kor. 11:2b-4

Jag tror att det är viktigt att förkunnelsen alltid i rätt mening är “polemisk”. Bibelns “ja” är alltid parat med ett “nej”. Det är alltid fråga om att omvända sig “från” något, “till” något. Paulus uttrycker det med orden “från Satans makt till Gud”.

Också idag skall förkunnelsen prövas i det bibliska budskapet. Förkunnelsens äkthet präglas av både dess ja och dess nej.

Många vill gärna bara ha ett “ja” – “vi skall vara positiva”. Ja, visst skall vi det! Och bort med all negativism, det bör säkert jag höra!

Men jag tror att vi i dessa tider måste undervisa om att sanningens mätare inte är trevlighetsgraden. Vilket är det budskap som ljuder i vår kyrka och våra församlingar?

Handlar det om Bibelns Jesus, det enda Namnet som kan frälsa oss? Eller handlar det om “en annan Jesus”, eller är det inte så stor skillnad?
Jag läste nyligen en artikel av Göran Skytte där han talade om “präster som inte kan läsa trosbekännelsen utan att korsa fingrarna,” alltså sådana som har reservationer när det gäller Bibelns klara sanningar. Det var sådana som var politiskt korrekta, men som inte kunde hjälpa honom som var ateist.

En allvarlig och viktig “mätare”, som är i Guds hand, är om vi “samlar” med Kristus, eller om vi “förskingrar”. Om vår förkunnelse och vårt livs vittnesbörd för till Jesus, eller till oss, bort från Jesus.

Problemet kan vara att många människor, vars budskap kan vara diskutabelt i Bibelns ljus, är mycket trevliga och hyggliga personer, medan många andra, som kanske har ett bibliskt budskap att förkunna, kan vara kantiga och taggiga och svåra att “hantera”.

Nu vill jag verkligen inte sprida någon misstänksamhet mot några speciella personer, biskopar eller präster, eller andra förkunnare. Men jag tror att det blir allt viktigare att se hur mycket Nya testamentet varnar för “en annan Jesus”, att gå så framåt “att man inte har Kristi lära”, att förkunna “ett annat evangelium”.

Paulus säger till de äldste i Efesus att “bland er själva skall män uppträda som talar vad förvänt är” (Apg. 20:30).

Därför skall alla kristna lära sig att som judarna i Berea “rannsaka skrifterna, för att se om det förhåller sig så som nu sades.”  

På kyrkhelgen i Karleby talade vår broder från Sri Lanka starkt om hur aggressiv också buddismen kan vara – i Sri Lanka förföljs de kristna, pastorer blir skjutna, familjer berövade all egendom och de tvingas leva i flyktingläger.

Här i Europa säger man att egentligen söker alla religioner samma Gud.

Nu bör man i sanningens namn konstatera att det finns så olika fraktioner av t.ex. buddismen, och att alla riktningar inte alls är våldsamma eller totalitära, liksom inte heller alla riktningar inom islam är det.

Men det blir all viktigare att tydligt förkunna om Jesus, som den Enda Vägen, det Enda Namnet, den Ende, som kan frälsa oss.

Det handlar inte om ordlekar. Det är inte fråga om verbalt pianostämmande, att  vi måste höra det på det sätt som vi är vana att höra det.

Det handlar om att inte falla för frestarens “skulle då Gud ha sagt?” – i fråga efter fråga, för att dra våra hjärtan från “den uppriktiga troheten till Kristus”. Det handlar om en person, om vår Frälsare och Herre, Jesus.

Vi blir inte frälsta genom att inte tro på villoläror! Men vi blir frälsta genom att tro på Jesus! Och för att inte komma bort från Honom, bör vi också lyssna till Guds Ords varningar och förmaningar, så att vi inte villas bort från tron. Detta kanske man gärna dämpar ned i vår tid, för med det följer en naturaförmån: hat och förakt. Och det vill väl ingen ha!

 Vi skall som de första kristna predika som apostlarna. Vi skall säga: intet annat namn, i ingen annan finns frälsning, ingen annan Jesus, än Bibelns Jesus. Det är bara Han, som kan frälsa, det är bara Han som är vårt hopp!

Henrik

Efter kvällen i kyrkan kom många och tackade, de märkte säkert att jag har mina “sprickor” i själen efter allt. Det var så uppmuntrande att träffa kristna människor som berättade att de har bett och ber för oss. Ett hjärtevarmt tack! Det är en outtalbar NÅD att ha sådana vänner!

Särskilt gripande var det för mig att så många unga kristna kom och ville trösta en rostig och söndrig Herrens tjänare. Vilka härliga människor Ni är, vilken glädje att se er, och höra era ord. Herren har sänt sina änglar i min väg och i min familjs väg.

Och vilken glädje att lyssna till sången: Evangelicum igår, och ikväll Mats Sjölind och hans lovsångsteam, Christer Ahlskog på orgeln (och jag som gläder mig så oerhört över muscierandet, färgen, tempon, det är något som alla måste få uppleva!) Och så naturligtvis allsången…

Professor Bengt Holmbergs (en för mig en ny bekantskap)klara och tydliga bibeltimmar, hans vänliga framtoning, Stigas inträngande ord om missionen, Mackes fasta och djupa inledning och alla andra – den lokala församlingens alla tjänare och vänner.

Det har varit en helande gemenskap med kristna människor, samlade kring Jesus. Gamla och unga vänner, gamla och nya vänner!

Jag är mycket tacksam för att jag efter en viss tveksamhet och trötthet beslöt att ändå komma! Vad hade jag inte gått miste om! Jag tycker att arbetsgruppen Macke Lassila, Åsa Tylli, Leif Erikson och Johan Eklöf kan glädja sig över en fullträff! Och sedan alla de människor som tjänat på olika håll: i köket, i kyrkan, med barnen, med seminarer, med tekniken, med första hjälp och förhandsreklam osv. Själavärden och förbönen inte att förglömma!

Jag har glatt mig speciellt åt den familjegemenskap mellan kristna från olika rörelser och föreningar, det har känts så rätt och trösterikt i en tid som ofta framhäver det negativa och splittrande. Och så många äldre kristna, som suttit med, vad Ni behövs! (Eller borde jag skriva vad vi behövs?)

Jag är allvarligt oroad över kyrkans utveckling nu, över de icke rum- budskap som nu tutas ut till höger och till vänster. Jag tror att Gud skall svara på detta och ge oss vishet hur vi ska gå vidare. Men en del av svaret tror jag ligger i detta: delat ledarskap, präster och lekmän tillsammans ut i tjänst för evangeliet, en större enkelhet, och större mångfald – alla behövs nu som vill bygga Kristi kyrka.

Jag tror att om kyrkan nu stänger för präster med traditionell ämbetsteologi och traditionell syn på äktenskapen, på Bibeln och bekännelsen, så påskynda kyrkan sin egen nedmontering i vårt land!

Köp inte det! Stå upp, pröva det som sägs, be om rätta arbetare till Herrens skörd! Be för alla de “saulusar” som skall tjänstgöra som förvandlade Paulusar.

Den himmelska synen – den får vi inte vara ohörsam mot. Till den hör att verka för en kristocentrisk teologi, en teolog med Kristus i centrum, med Bibeln i centrum. Men den skall också – precis som på NT:s tid – avslöja falskheten och förnekelsen och inte ge hungrande stear i stället för bröd. Jag tror att en smälek för Kristi skull är priset, inte som självändamål, att söka kritiken, men att ta emot den när den kommer, för den kommer när man vill följa Jesus.

Jag försökte i biskopsvalet tala för att alla skall få plats i kyrkan, enligt beslutet och klämmen år 1986. Det står jag för ännu, Men om nu klämmen upphävs (av ena parten) kommer den rörelse som finns att växa, och den kommer att söka en plan B. Om inte unga män med prästkallelse kan bli prästvigda i vård kyrka med mindre än att de handlar mot sitt samvete, så kommer detta att leda till något, något som vi kanske ser början till nu.

Vi får inte vara upptagna av frågor i den meningen, att all kapacitet fylls av frågor som inte gäller frälsningen. Men vi behöver studra Guds Ord och söka Guds svar också på dessa frågor. Mitt recpt – kanske är det bara mitt? – är att ge livsrum och frihet åt alla som vill bygga Kristi rike, och lämna hela frägeställningen åt Gud själv. Så får Han själv visa vad Han välsignar.

Nu behöver vi mycket bön och stor vishet från Gud! Jag vill också mana till ENHET, och vi vet att det är Bibelns Kristus som skall förena oss.

När jag ser på statistiken ser jag att just de dagar som varit svårast för mig har antalet besökare varit högst. I synnerhet när jag har framstått i dålig dager – som t.ex. Spotlights program – har jag haft höga siffror. Den 26.08 var det visst 836 enskilda personer som besökte bloggsidan, mot  normalt mellan 100 och 300 per dag, somrarna undantagna, dår är folk inte så mycket vid datorn.

En del har tyckt att jag varit frän och negativ, andra har tyckt att jag trots kritiska inlägg ändå har varit vänlig. Det senare är åtminstone det jag har försökt vara. Jag misstänker att samma inlägg kan upplevas olika, beroende på var man själv står.

Några har också irriterat sig över att jag skrivit t.ex. om Spotlight på min blogg.

Men är inte en blogg en personlig “dagbok” som speglar det som fyller själen? Det är en kommentar till det som hänt, ofta utan att man själv bett om det. Ibland är det min enda kanal där jag kan så ut motargument, för till journalistiken på såväl kyrkligt som profant håll hör att inte höra den andra parten utan bara slänga ut. De mest generösa låter sedan en kommentera härvan som uppstått…

Jag ber om ursäkt för alla överslag – sådana kan säkert ha förekommit, även om jag försökt låta bli och i känsliga fall kollat med min fru och med någon god vän om texten är acceptabel eller ej.

I alla fall tackar jag för förtroendet och säger att jag också i framtiden kommer att skriva om såväl teologi som kyrka och personligt, förhoppningsvis mest sådant som länder till uppbyggelse och framför allt – också när man måste föra fram kritik – ändå kan bli till välsignelse.

Bertil Gärtner fick som Paulus utstå mycket förföljelse. Om nu inte riktigt alla kategorier som Paulus talar om kom att drabba honom, blev han omänskligt jagad, också av biskopar och präster.

“Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder..” 2 Kor. 11:26

Bertil Gärtner visade mig en gång en säck hemma i biskopsgården där det fanns post. Han hade medverkat i ett program med Hagge Geigert, och det resulterade i en otrolig tittarstorm med påföljande reaktion. Många människors intryck av Bertil Gärtner var tidningarnas skandalfixerade sensationsjournalism. När programmet exponerade människan Gärtner, fick många svenskar ont samvete. Biskop Bertil berättade att han fick kort och brev av människor som bad honom djupt om förlåtelse. De sade att de inte till alla delar kan omfatta hans åsikter, men de hade betraktat honom som ett “odjur” (jag tror Bertil använde detta ord) och nu var de chockade över att möta en levande och varm och vänlig medmänniska bakom namnet!

Bertil Gärtner var en andlig ledare som likt sin företrädare Bo Giertz vann stor uppskattning långt utöver enskilda rörelser och grupper, för att inte säga sitt stift. Högkyrkliga, kyrkliga och lågkyrkliga väckelsekristna i olika rörelser, karismatiker, alla betraktade Bertil som sin man, och det var han.

Han var en herde, en Jesu Kristi tjänare. Välsignelse och frid över hans minne! Många av oss står i stor tacksamhet till Gärtner för hans frimodiga kamp för den apostoliska tron!

Med sådana personer och sådan argumentation är all diskussion meningslös.

Man har påstått att jag ljög om inskickade handlingar – jag påstod ju att de var insända långt före programmet, medan Spotlight (i programmet)hävdade att en del hade sänts in först samma dag (26.8). Vidare påstod man att när programmet sändes på kvällen 26.8 så var ännu ens inte allt insänt (inte ens det på nytt sända skannade materialet var enligt dem tillräckligt).

Jag har ett intyg på att allt var insänt 13.7, och att det som då kom till PRH var identiskt med det som på nytt sändes, samt att ingenting saknas.

Men det hjälper inte att säga detta. Inte ens fast man har intyg från PRH.

Om det finns någon sanningssökare konstaterar jag att när jag skrev om att handlingarna lämnats in “före Spotlight kom in i bilden” avsåg jag naturligtvis att jag fick förfrågan av PRH i månadsskiftet maj-juni (vilket jag har skrivit om många ggr tidigare), lämnade in svaret UTAN ATT VETA VEM ELLER VAD som förorsakade denna förfrågan. Jag måste av utrymmesskäl komprimera texten till oigenkännlighet. Det var det som jag avsåg. Att det var Spotlight som var orsaken till PRH:s begäran visste Spotlight, men inte jag – då. Försök inte.

Alltså: när den första förfrågan kom fick jag a) veta att vissa kopior av bokslut inte hade sänts in, och b) svarade jag på PRH:s begäran utan att veta vem som stod bakom den. Först under senare hälften av juli tror jag det var, klarnade det vad som var på gång när Pekka Palmgren från Spotlight tog kontakt.

Jag har skrivit ett svar till Hbl, men vet ännu inte om jag sätter in det. Det går inte att skriva kort utan att nya missförstånd uppstår. Men vi får väl se.

Spotlight förvränger också bilden av löneutbetalningen helt felaktigt genom att tala om att MediHelis understödare (!) skall ta ställning till om en lön som ett bolag har utbetalat är skälig. Och jag som trodde att MediHeli skulle ta ställning till om de godkänner en offert, om de tycker den är skälig eller oskälig. Styrelsen har godkänt allt och ansett att vårt erbjudande varit acceptabelt. Initiativet till att vi skulle engagera oss i fortsättningen (efter min anställningstid) kom för övrigt från MediHeli.

Vi har ju haft annan verksamhet också, och alla våra ersättningar från MediHeli var godkända av MediHelis styrelse. Den enda orsaken till att åren 1999-2000 var goda, var att volymen (antalet arbetsuppgifter, beställningar av telemarketingpaket mm) blev så enorm att detta gav ett jättefint resultat åt MediHeli och också ett riktigt bra resultat åt oss.

Men vårt resultat byggde på att mina svärföräldrar jobbade gratis (trots erbjudande om lön) på heltid (!!) och ville hjälpa sin dotter. Också andra i familjen hjälpte till utan ersättning. Skam över alla dem som på detta sätt utsätter också dem för vanära!

Och så hade vi ju alltså som sagt annan verksamhet, försäljning av akutvårdsutrustning mm.

Är det inte ett märkligt sammanträffande att samma koncept (med smutskastning av mig, misstänkliggörande av MediHelis insamlingar, ambulansverksamheten med att hjälpa unga) fanns redan år 2006 just inför biskopsvalet. När det inte kunde publiceras 2006 (jag sade att jag kontaktar en jurist) låg alla dessa viktiga fakta vilande för att nu inför biskopsvalet 2009 aktualiseras igen.

Säger detta inte egentligen allt?

Björn är en reko kille, vänlig, trevlig och lätt att umgås med.

Teologiska frågetecken finns – säkert på båda hållen. Men till dessa får vi kanske återkomma.

Jag önskar honom Guds välsignelse och hälsa och krafter.

Men jag önskar mer än så: att han ska få nåden att höra Guds röst i kyrkans olika vägskäl, att han skall “lära dem att hålla allt vad jag (Kristus) har befallt…” , inte tidens toner, men trohet mot Kristus i tiden.

I denna välsignelseönskan vill jag innesluta hans familj och släkt.

 Jag anser att det kan bevisas att så inte är fallet. Halvsanningar, delsanningar, direkta lögner är närmare sanningen. Dessutom var programmet ett försök att blanda sig i biskopsvalet genom att utsätta mig för ”missaktning” (lagtextens term) och kanske ärekränkning (jag har inte så stor ära som kan bli kränkt numera). Detta har djupt sårat min hustru och mina anhöriga.

 Jag kan genom intyg från Patent- och registerstyrelsen (PRH) bevisa att alla dokument var inskickade, även om de inte hade hunnit behandlas när programmet sändes. De har registrerats den 13 juli – före Spotlight över huvud taget kom in i bilden. Samma handlingar sändes på nytt, det är inte sant som Markus Haakana skriver på Yles websidor att jag nu har sänt in allt.

 Jag fick dessutom ett intyg på att de handlingar som jag i min förtvivlan och ilska sände som skannad e-post före programmet är identiska med de handlingar som inkommit den 13 juli. Inga ”mycket bristfälliga” handlingar, som Spotlight hävdade, inte heller några tidigare förfrågningar. Vi reagerade med detsamma när den första begäran kom, följd av en andra för en annan tid. Det är lögn att vi skulle ha reagerat först när vi hotades av böter! Detta kunde Spotlight ha kontrollerat och åtminstone nu dementera och be om ursäkt för!

 Jag konstaterar att endast ett (1) avtal ingicks när jag var anställd av Medi-Heli. Jag jävade mig och begärde att Medi-Helis revisorer skulle granska vår bokföring och revidera våra bokslut så att en utomstående har full insyn i hela trafiken. Detta sade jag i programmet, men Palmgren tog bort detta med revisorerna. Varför?

 De andra avtalen, som ingicks efter att jag slutat i Medi-Heli, är alla godkända av Medi-Helis styrelse, de är granskade av revisorerna. Om inte de som satt med och hade full insyn i allt kunde finna något olagligt eller orättfärdigt kanske inte någon redaktör som tio år senare försöker fördjupa sig får samma insyn.

 När Pekka Palmgren – och också Yles Aktuellt-redaktion – redogör för ”hur det gick till” blir det uppenbart att Pekka Palmgren inte vet hur det gick till. Han blandar ihop olika insamlingsformer och talar utan åtskillnad om avtalet som ingicks under den tid jag var anställd, och som sannerligen inte var lukrativt, med de avtal som ingicks senare.

 Jag anser att den som vill veta sanningen kan läsa min bloggsida eller ta personlig kontakt. Resultatet av Spotlights ”information, baserad på fakta” har blivit att jag har stoppat Medi-Helis pengar i egen ficka och borde polisanmälas (bloggsidor, diskussionsinlägg). Det skulle vara mycket lätt att kontrollera dessa misstankar, med till exempel Medi-Heli. Inte ens som anställd skötte jag penningtrafiken. Efter Medi-Heli-tiden har jag naturligt nog inte haft något med Medi-Helis pengar att göra.

 Alla avtal var godkända av Medi-Helis styrelse. Alla betalningar sköttes av Medi-Heli. Alla våra bokslut har varit godkända och reviderade i vederbörlig ordning. Jag anser att jag hade fullgoda skäl att förutsätta att alla handlingar sändes i vederbörlig ordning till alla parter. Så snart det blev känt att PRH inte fått allt reagerade jag.

 Nu får jag fortsätta mitt liv med skadat anseende som kristen och präst. Kritisera får man, också mig givetvis, men man måste nog vara seriösare när det gäller det man kallar för fakta och sanning. Inte ens fast jag försökte uppmärksamgöra redaktören, producenten och dessutom kanalchefen Mary Gestrin har detta lett till någon förändring, för att inte tala om en direkt ursäkt för spridande av missaktning och av falsk information.

Han berättade om församlingar i Kina (hans fru är ju kinesiska, från Shanghai). Han talade om en församling på 100 000 medlemmar och frågade oss om vi kan gissa hur många präster församlingen har? – Ingen, var det rätta svaret! De hade nog aktiva lekmän, evangelister mm men inga präster. En annan församling, som bestod av 170 000 medlemmar hade en pastor,

Han underströk att detta inte är något ideal, men konstaterade att de kyrkor som växer i dagens värld är sådana kyrkor där lekmännen, det allmänna prästadömet, är starkt engagerade.

Jag tänkte i mitt stille sinne vilken prognos vår kyrka har som är så starkt prästcentrerad (och anställdscentrerad). Jag tror på en omgruppering av trupperna. Och jag tror att vår kyrkas framtid hänger på Gud själv, men konkret också vad de troende lekmännen gör.

Det är så det borde ske i vår kyrka. Att de kristna skulle forska i skrifterna och se om det kunde förhålla sig så.

Nu betonade prof. Miikka Ruokanen att det i den kinesiska kristenheten finns stora problem, mycket svärmeri och en blandning av hedniska inslag, bl.a på grund av för lite kunskap i Guds Ord.

Präster behövs, och de skall predika Guds Ord. För att kunna göra det – och det betonade Miikka Ruokanen starkt – måste de själva vara bibelläsare. Det finns ingen genväg, sade han. Man måste dröja kvar inför Ordet och själv bli tänd av det för att kunna förkunna det.

En annan sak som jag fäste mig vid, när han berättade om de kinesiska kristna var deras starka betoning av Jesu kors och Jesu blod. På alla kyrkor fanns det stora kors. I alla rum, också i TV rum för studenter fanns ett stort kors på väggen. Körerna hade stora kors på sina sångmappar. Korset!

Och, om vi tar bort det mest intima och innerliga i vår kristna tro, talet om Jesu blod som utgöts för våra synder, vad blir då kvar?

Jag tror att vår enda räddning nu är att tillsammans söka HERRENS ansikte. Dörrar stängs, men när HERREN öppnar kan ingen stänga. Och vi måste närmare varandra, vi präster och lekmän. Samarbete, delat ledarskap, bön för varandra, sammanhållning i alla väder.

Men vårt hopp står till Gud. Det är Guds vishet som nu behövs i denna svåra tid. Den onde vill gärna slå sönder, och få oss splittrade.

Jag tror inte på den linje som nu erbjuds. Jag tror vi går mot romarrikets verkligheter: staten har alltid rätt, statens värderingar skall tränga in i allt, också in i trossamfund, inomkyrkliga beslut väger lätt, och den som agerar annorlunda är inte “kejsarens vän”.

Jag har blivit kritiserad för att jag har velat anbefalla de svåra frågorna åt Guds dom. Han välsignar det Han välsignar. Vem är jag att jag skall ställa villkor på Gud?! Men jag tror inte på tvång, jag tror förtroenden växer, och att andligt arbete bara föds av Ordets förkunnelse, gemensam bön och innerliga samtal. Jag tror att det kommer att visa sig vilka röster som styr oss.

Låt oss nu komma samman, i tro och bön, i lovsång och bibelstudium! Låt oss be om frimodighet, ödmjukhet och Guds egna svar på de stora frågorna!

Använd Berea-modellen, börja läsa Bibeln, och se om det som vi präster säger stämmer med Bibelns Ord.

Icke rum, icke rum, ogästvänlig, kall och stum…

Jag drar mig till minnes kyrkomötet 1986 där man tydligt signalerade två saker.
1. Man gick in för den nya lösningen – med en mycket kontroversiell Paulus som härförare – å ena sidan hans “här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna” och andra sidan hans ord i 1 Kor 14 och 1 Tim., Tit. mm.

2. Man signalerade genom klämmen, som både prästförbundet och andra tagit sig rätten att upphäva, en vilja att ge rum åt alla.

Jag ser mörka moln. Jag upprepar det jag ville säga i biskopsvalet: ge livsrum åt alla!

Det tycker jag inte får betyda att någon kvinnlig präst blir föremål för hetsjakt eller att man beskär hennes rättigheter, som hon har. Det borde heller inte få innebära att den som har kyrkans tro och lära inte duger som kyrkoherde och präst i vår kyrka. Alla frågor kan lösas i sämja, det finns en ny, och övemåttan härlig väg som det står i gamla översättningens upptakt till kärlekens lov i 1 Kor. 13.

Jag ser med stort allvar på detta och också på det faktum att församlingen inte nu får välja den präst de vill. Detta är inte rätt.

Det är bättre att sedan ta i eventuella missgrepp, och också försöka lösa dem internt och inte i profana domstolar.

Jag vädjar till kyrkfolket, till alla troende kristna i vårt land att inte köpa det paket som kyrkan nu går in för. Stöd era präster! Stöd dem som vill förkunna Jesus, som dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdighets skull. Stöd dem som vill hålla fast vid Guds Ord! Låt inte ämbetsfrågan bli vattendelaren.

Jag vet att det bland mina vänner finns de som säger att det inte går att ha två syner. I längden tror jag detsamma, men mitt svar är att vi anbefaller denna fråga åt Gud och låter Honom visa var vägen går. Det betyder fottsatt studium av Guds Ord, det betyder stilla samtal (inte gräl), det betyder mycket bön om ledning, och det betyder att tiden utvisar vad Gud vill välsigna.

Jag tror – också med en blick utöver världen på andra kyrkor – att det inte finns snabba svar.

Jag hörde för mycket länge sen om en vigsel där bruden hade hotats av brudgummen att svara ja vid altaret strax innan vigseln. Prognosen för ett sådant äktenskap är nog noll. Kärlek föds inte av tvång.

Jag ber om kyrkfolkets vaksamhet, bön och frimodiga röster nu i denna svåra tid! Träd fram! Det jag nu hör är “icke rum, icke rum”.

Jag tror tvärtom att denna linje kommer att föda mycket lidande. En annan linje som ger friheter “innanför murarna” gör att man får välja det altare och den predikstol dit man vill gå. Då behöver inte väljarens kriterium vara ämbetsfrågan, utan en plats där han eller hon får livets bröd.

2. Tekstissä väitetään, että seurantaan tarkoitettujen kopioiden toimittamiseksi rekisterihallitukselle olisi asetettu uhkasakko. Väärä tieto olisi ollut helppo tarkistaa.

3. Tekstissä väitetään, että olisin ollut päättämässä sopimuksen syntymisestä perheyhtiön ja Medi-Helin välillä Medi-Helin toiminnanjohtajana. Samassa jutussa kuitenkin todetaan, että olen jäävännyt itseni ja sopimukset on allekirjoittanut muu henkilö. Medi-Helin viralliset tilintarkastajat tarkastivat myös perheyhtiön tilit ja näin he pystyvät tarkastamaan koko rahaliikenteen.

4. Tekstissä häivytetään ero professori Halilan yleisessä mielessä antaneiden lausuntojen ja kyseessä olevan tapauksen välillä. Halila on itse todennut, että hän puhui vain yleisesti.

5. Jutussa todetaan tilintarkastajien tehneen työnsä säännösten mukaisesti, mutta samalla syytetään yhtiötä rikkomuksista. Tämä loukkaa tilintarkastajien nuhteettomuutta.

6. Otsikon “Kahdella tuolilla” avulla synnytetään kuva, että olisin ohjannut rahavirtoja Medi-Helistä perheyhtiölle. Medi-Heli on koko ajan itse maksanut korvauksia virallisten sopimusten mukaan. Kampanjan huippuvuosina en ollut edes töissä Medi-Helissä. Tämänkin toimittaja tiesi, jo ennen jutun julkaisemista.

7. Lehdessä rinnastetaan perheyhtiö vihjailevalla tavalla aivan toiseen, telemarkkinointia harjoittaneeseen yhtiöön ja puhutaan rahoitusskandaalista ikään kuin yhtiömme olisi ollut osa sitä. Yhtiömme ei ole osallistunut rahankeruuseen. Laskutusten rahat ovat aina menneet suoraan Medi-Helin tilille.

8. Pelastuspalvelupäivystys esitellään epärehellisenä yhdistyksenä, vaikka jutusta ei käy ilmi mitään rikettä yhdistyksen toiminnassa. Kotimaa syyllistyy myös asiattomuuteen esittäessään vapaaehtoisen avustustoiminnan kielteisessä valossa.

9. Toimittaja rakentaa suorastaan salaliitto-teoriaa todetessaan, että Pelastuspalvelupäivystys ry.:n rahastonhoitaja allekirjoitti sopimukset perheyhtiön ja Medi-Helin välillä. Kuitenkin juuri hänen pitikin perheyhtiön osakkaana allekirjoittaa sopimukset, koska jääväsin itseni. Juridinen ongelma olisi syntynyt vain, jos hän ei olisi tehnyt niin.

10. Jutun manipuloiva kuvankäyttö siirtää eri asiayhteyteen kuuluneen lauseen jutun yhteyteen. Näin teksti: “Huonosta hallinnosta ja sotkusta voi tulla myös henkinen este” siirtyy lukijan silmissä tarkoittamaan minun piispana toimimistani. Alun perin kuvateksti koski yleistä keskustelua kirkon hallinnosta.

Kaikkineen juttu on Journalistin eettisten ohjeiden vastainen. Ohjeiden kohta 10 toteaa: “Tiedot on tarkistettava mahdollisimman hyvin – myös silloin kun ne on aikaisemmin julkaistu”. “Journalistin on pyrittävä totuudenmukaiseen tiedonvälitykseen.” Virheellisen tiedon korjaamisen vastuu on toimittajalla, ei haastattelun kohteella (ohje 20): “Olennainen virhe on viipymättä korjattava”.

 Henrik Perret