Låt mig få börja mera personligt och historiskt. Mitt namn förknippas ofta med ämbetsfrågan, ”han som är mot kvinnliga präster”. Det har sin naturliga förklaring. Jag var prästerligt ombud i kyrkomötet när beslutet slutligen godkändes med kvalificerad majoritet i november 1986.Innan beslutet fattades år 1986, hade många försök gjorts, men varje gång lyckades en minskande minoritet i kyrkomötet stå emot.
När beslutet nästan godkändes, någon av initiativen på 1980-talet, blev det en massiv protest från allmänhetens sida. En av mina ganska nära släktingar skrev i Hbl att hon ”beklagar att det finns en präst som heter Henrik Perret”. Min tandläkare, som jag besökte som barn, skrev ett mycket argsint brev och fördömde mig totalt. Mina ljusa minnen av henne, som lät barnpatienterna efter de ibland ganska plågsamma ingreppen, välja en glansbild, ofta änglar, förmörkades onekligen något även om jag inte blev knäckt av hennes utfall. En familjebekant visade knytnäven i öppet raseri när jag yttrat mig på ett prosterimöte. En annan församlingsbo (från den första församling jag tjänstgjorde i) sade: ”Min man brukade säga att en man har prostata och hjärna, Ju mera han använder sin hjärna desto bättre är det.”
Också min fru blev uppringd av flera personer, som upprört frågade hur hon kan vara gift med en sådan karl! Också andra familjemedlemmar har fått sin beskärda del av kritiken och får det kanske ännu idag.
Kritikerna var oftast, men inte alltid, kvinnor. De upplevde att min åsikt var direkt kvinnofientlig och kränkande. Man tänkte inte alltid på att den åsikt jag hade, hade varit kyrkans åsikt i närmare 2000 år! Det var ingen främmande tanke inom kyrkan, utan tankar som de flesta nuvarande förespråkare i sin ungdom och uppväxttid hade omfattat. Men vindarna hade börjat blåsa från ett helt annat håll.
I ärlighetens namn har jag också andra minnen. När massmedia gick åt mig under biskopsvalet 2006 blev jag uppringd av en kvinnlig präst (finskspråkig) som frågade när intervjun ska bandas. Hon ville nämligen be för mig – inte för att jag skulle ändra åsikt, utan för att jag skulle orka med intervjun!
Jag vill också understryka att jag har blivit väl behandlad av kvinnliga präster i vårt stift och vår kyrka. Detsamma gäller präster i Svenska kyrkan, med några har jag haft mycket givande diskussioner.
Jag minns att jag under studietiden – eller var det redan under slutet av skoltiden? – var upprörd över det jag hörde om att präster och prelater inför världskriget satt och diskuterade liturgiska kläder! Och mina tankar har ofta gått till de samtalen, som jag upplevde malplacerade och feldaterade. Jag förstår att många nu vill säga: har du inte lärt dig någonting!?
Jag hoppas att några kommentarer om de två stora frågor som dominerat den kyrkliga debatten de senaste 50 åren, inte ska bli mitt ”till sist från denna plats” utan att tid ges mig ännu. En ytlig blick på frågorna resulterar i omdömet ”finns det inte viktigare frågor?” Men om och när man studerar frågorna litet mera ingående förstår man att bakom de redan ganska uttjatade frågorna finns frågan om vilken relevans bibelordet har i vår kyrka och vad de bibelord betyder som behandlar frågorna. Jag ska i ngt inlägg beröra mera den andra frågan, som gäller äktenskapet.
Det som är särskilt viktigt är också frågornas inbördes relation, dvs om det finns parallella tankemönster i de till synes helt olika frågeställningarna.
Rubriken Thou shalt not…” är ett välkänt anslag i den engelska världen (England, USA). Det är King James Versions formulering av orden ”du skall icke” som inleder de flesta budord.
De två frågorna, ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan, har också sina respektive ”budord”. Det är två livsområden och ämnen där det inte är möjligt att längre vara av annan åsikt än majoriteten, och tidsandan .
Toleransen har mer och mer blivit att vara tolerant mot dem som har samma åsikt. Eller en annan, särskilt också inomkyrklig variant lyder: om du är av traditionell åsikt måste du leva och agera så som majoriteten tycker, dvs i ditt fall mot din övertygelse.
Strax efter beslutet i kyrkomötet tillsattes en arbetsgrupp av Prästförbundet som skulle utarbeta ”trafikregler” så att människor av olika övertygelser kunde leva kristligt tillsammans utan att det skulle bli konflikter som drabbar andra. Andan i dessa trafikregler, som senare upphävdes av biskopsmötet, var att det går att leva enligt sin övertygelse om vilja finns. Utgångsläget var att majoritetens rätt inte fick kränkas, utan att minoriteten i så fall måste vika undan. Jag tror att mer eller mindre alla seriöst inblandade förstod att det kan vara en lösning bara för någon tid.
Men det gick inte. Vi församlingsbor och präster, som representerar den syn som kyrkan haft under nästan hela sin existens, har inte fått kalla någon präst som delar samma syn, sedan mera än tio år. Kalla får man kanske, men ingen blir vigd till prästämbetet eller förordnad som inte helt lovar att samarbeta med alla kyrkans präster, kvinnliga och manliga. Villkoret är detsamma som teol. dr Per-Olof Sjögren, tidigare domprost i Göteborg, formulerade med orden ”Men om du ändrar åsikt kan du mycket väl tänkas bli utnämnd.”
Man kan se på den frågan ur olika synvinklar. En viktig sådan är att den linjen är förklaringen till prästvigningarna inom den Ingermanländska kyrkan av finländska teologer. Ett annat ännu viktigare perspektiv är att den linjen kommer att leda stora grupper av traditionellt troende kristna till att söka andra lösningar. En grupp kommer att lämna kyrkan och söka sig någon annan gemenskap. Andra kanske åtminstone en tid stannar inom kyrkan, men finner en annan gemenskap än lokalförsamlingen.
Fortsättning följer
Vår kyrka och dess ledning behöver nu mycket förbön.
Henrik