I morgon börjar kyrkomötet och jag försöker skriver rapporter några ggr. Det är sannolikt att också några av de andra ombuden skriver kommentarer, så kolla t.ex. Kyrkpressens blogg också för att få en allsidig bild.
http://kyrkomotet2009.blogspot.com/ är adressen till min blogg från kyrkomötet.
På denna bloggsida kommenterar jag och funderar över frågor som inte direkt berör kyrkomötets beslut eller diskussionerna där.
Henrik
Det finns ett mycket intressant ord i slutet av Matt. 28, där Jesus ger sin dop- eller sin missionsbefallning.
“Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."
Jag tycker mest om den gamla kyrkobibelns formulering, även om man kan byta ut pluralisformerna i svenskan, därför att KB 1917 översätter döpandet och läandet med particip, som förtydliganden av ordern “lärjunggagör”.
Men det intressanta, och det som är högst relevant idag är omadresseringsuppdraget.
Lärande dem (alla folk) att hålla (bevara) allt vad jag har befallt er (apostlarna).
Det är detta, Jesu undervisning, som skall föras vidare. Det är det som vi skall tro på och bevara. Det är det vi skall stå för.
Det handlar om en hermenutisk princip.
Jag tror att det finns två aktuella och viktiga principer när det gäller bibelutläggning.
Den ena formulerades nyligen av prof. Miikka Ruokanen (professor i dogmatik vid Helsingfors universitet). Han talade om “viipyilevä raamatuntutkistelu”, om ett studium av Bibeln, där man dröjer kvar, stannar upp inför texterna.
Jag har ofta på känn att när folk säger vad Bibeln lär eller att man kan tolka Bibeln hur som helst, så sker detta inte inför de aktuella texterna, inför en uppslagen Bibel, med knäppta händer. Man talar mera om Bibeln än som Bibeln.
Ingen går säkert fri från denna fara. Låt oss uppmuntra varandra till ett studium av Bibeln, som dröjer kvar inför texterna, låter sig påverkas, värmas, uppmuntras, men också påminnas om evighetsallvaret i Guds Ord.
Den andra principen, som jag tror att biskop Bo Giertz skall ha yttrat, är att “det inte finns något så hårt som ett prästhjärta.” Han avsåg en präst som läser Ordet och predikar för andra, men inte tar det till sig, till sitt eget hjärta.
Jag tror att mycket av detta finns i hans bok Stengrunden, i “Herrens hammare”, som blottar prästens hjälplöshet.
En god vän till mig sade förr i tiden att “många människors tro sitter 30 cm för högt”. Han avsåg att den inte fått “säte och stämma” i hjärtat.
I vår tid, med ett starkt tryck från tidsandan, är risken stor att glömma omadresseringsuppdraget. Den bibliska substansen blir snarare en inspirations- eller associationskälla, med anledning av något biblisk tema flyger man i väg från “arken” utan att någonsin återvända…
Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er.
Det var – och är – uppdraget.
Henrik
I ett inlägg på CredoAkademins hemsida, “Därför har jag lämnat Svenska Kyrkan”, skriver Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och direktor för CredoAkademin, att han har lämnat Svenska kyrkan.
Han skriver bl.a:
“Jag har inte ändrat tro eller teologi. Jag har inte bytt församling; sedan 1992 är jag och min familj med i Betlehemskyrkan (EFS) i Stockholm och vi firar gudstjänst där, vilket vi kommer fortsätta att göra. Jag har inte gått med i något nytt samfund. Jag har inte ens gett upp min övertygelse att Svenska Kyrkan genom sin unika historia i vårt land har en speciell roll att spela.
Men jag har i protest gått ur Svenska Kyrkan som medlem.”
Stefan Gustavsson har tidigare varit medlem av kyrkomötet. Han har författat några böcker, kanske mest känd är hans Kristen på goda grunder, som har översatts till flera språk.
Stefan Gustavsson är en mycket känd och uppskattad apologet och förkunnare. Hans exempel kommer säkert att noteras.
“Det har blivit omöjligt för mig att motivera varför jag ska ge mitt stöd till en maktstruktur – som genom mitt medlemskap och mina pengar förstärks som maktstruktur – samtidigt som den allt för ofta motarbetar den bibliska och klassiskt kristna tron på Jesus Kristus som världens Frälsare och Herre.”
Jag misstänker att många kristna inte har insett hur stort beslutet i kyrkomötet verkligen är. Svenska kyrkan stiger ut ur en världsvid kristen gemenskap med en 2000 år gammal tolkningstradition.
Det anmärkningsvärda är ju inte att det handlar om homosexualitet. Det anmärkningsvärda är att i valet mellan tydliga och entydiga bibelord har Scenska kyrkan valt folkets röst, inte Guds röst. Detta har ju också flera biskopar inom Svenska kyrkan konstaterat. Beslutet är politiskt, inte teologiskt.
Henrik
Läs hela inlägget: http://www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/533/
Såg igår på en intervju med Bertil Gärtner, inspelad 1982 tror jag (Hagge Geigert), och där fick biskopen i uppgift att på 1 minut säga en sak till ensamma, trötta och förtvivlade människor.
Gärtner doktorerade 1955 med en avhandling om Paulus’ tal på Areopagen (Apg. 17). Där finns ett litet ord, som sällan citeras seperat, men som innehåller så oerhört mycket.
“Gud är inte långt ifrån någon enda av oss.”
Apg. 17:27
Logiken är ju den att därför skall vi och kan vi vända oss till Honom och “lägga fram vår sak inför Honom”, vem vi än är, vad som än har hänt.
Ett härligt ord! Är det inte?
Henrik
176 röstade för, 62 mot och 11 ledamöter avstod från att rösta.
Svenska kyrkan har sagt ja till homoäktenskap och till kyrklig vigsel. Ännu på slutrakan lär ledamöterna ha drabbats av en sms-kampanj, där man vädjade till ledamöterna att stå på biblisk grund. Det hjälpte inte.
Beslutet var ju inte oväntat och nu återstår det att se vart det leder.
Jag anser att detta är en fråga som definitivt inte kan förbigås med artig tystnad, t.ex. när det gäller inbjudan av Svenska kyrkans biskopar till oss.
I klartext måste det sägas att detta är ett problematiskt, ja, mycket problematiskt, beslut.
Biskoparna var delade, prästerna är oense, många medlemmar i Svenska kyrkan ställer sig klart avvisande.
Det finns ingenting av urkyrkans “den Helige Ande och vi har beslutat”.
Man har tröstat tveksamma med löftet att ingen präst skall vara tvungen att viga “enligt den nya ordningen.” Så är det, åtminstone nu.
Det var intressant att av en händelse läsa en kommentar i Dalarnas tidning (dt.se), där en kommentator skriver
“I ett eventuellt ja från kyrkomötet finns en brasklapp: De präster som inte vill viga homosexuella par, slipper. Det är i nuläget fullt rimligt eftersom paret inte ska riskera att möta en vigselförrättare som egentligen inte vill. Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.”
“Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.” Den rösten känner vi igen, även om hon som skrev kommentaren är en för mig okänd person.
Quo vadis?
Det är skäl att påminna om att kyrkans vandring genom tiden inte bara får vara ett promenerande. Kyrkan ute på promenad.
Det borde handla om en vandring i Kristi efterföljelse, en vandring efter Kristus, som visar väg.
Henrik
Under rubriken “en tung onsdag” skriver Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, bl.a så här:
“Jag är övertygad om att Svenska kyrkan, mitt eget samfund, är på väg att begå ett enormt misstag när man på torsdagsmorgonen röstar för ett ändrat äktenskapsbegrepp. Det kommer att leda till söndring och splittring, såväl på det ekumeniska planet som inom kyrkan själv. Och allvarligast av allt, det är inte i enlighet med Guds vilja, som den uttrycks i Bibeln. Det är min åsikt och inget jag hörde i debatten på kyrkomötet eller i radiostudion har lett till att jag ändrat den.”
Läs hela hennes blogg, den finner Du på Dagens hemsida.
Henrik
Jag ska skriva ner några tankar, som kanske en del av mina (eventuella) läsare kommer att uppleva inkonsekventa, men som jag skriver under trots det!
Enligt uppgift kommer Svenska kyrkans kyrkomöte i morgon, torsdagen den 22 oktober, att besluta om vigsel och äktenskapsfrågan. På hemsidan sägs det att beslutet skall fattas under förmiddagen.
Alla signaler som kommit från tillförlitligt håll, bl.a. var detta den nyligen avlidne biskop emeritus Bertil Gärtners bedömning, är att man skrivit utredningen mångsidigt (i betydelsen många sidor) tills man kommit till det man ville komma fram till. Han – och många, många manliga och kvinnliga teologer och lekmän i Sverige – ansåg att utredningen är ett bedrövligt dokument.
Allt talar för att Svenska kyrkan i morgon på högsta nivå nu tar det ödesdigra steget och besluter i enlighet med beredningen att godkänna vigsel också av homosexuella par. Anglikanska biskopar har vädjat till Svenska kyrkan om att detta är ett avsteg från allmännelig kristen tro, men deras röster har klingat för döva öron.
Men i morgon får vi se.
Vid en föreläsning som jag hörde för någon månad sedan, svarade en känd teolog och professor på frågan om utlevd homosexualitet är synd att han anser att homosexualiteten inte kan definieras som synd, det är en fråga som inte är en frälsningsfråga, utan något som hänför sig till skapelseteologin.
Jag påpekade för honom att de texter där homosexualiteten konkret nämns i Bibeln, tydligt också hänför frågan till soteriologin, dvs till frälsningsläran. Förslaget angriper skapelseteologin och innebär ett uppror mot Guds ordning: fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara “ett kött”. Mitt intryck var att han medgav detta, trots allt, men jag är inte säker, han ville inte diskutera det.
I sammanhanget talas det ju – t.ex. 1 Kor. 6 – om “att ärva Guds rike” (bli frälst). Synden är alltid farlig.
Under veckan följde jag med begravningen av en känd homosexuell sångare, Stephen Gately, en av de ledande sångarna i pojkgruppen Boyzone, där de flesta, kanske alla andra, är heterosexuella – om det nu i detta sammanhang har någon betydelse.
Gately, som växte upp i svåra kvarter i Dublin, sägs ha varit en mycket vänlig och medmänsklig ung man, som hittades död i sin bostad på Mallorca för ett par veckor sedan, endast 33 år gammal. Den officiella dödsorsaken var akut lungödem.
Jag blev med en liten oro, en oro över att han eventuellt också drabbats av djup olycka, men jag understryker starkt, att dessa rykten uttryckligen har dementerats på många vederhäftiga håll. Men jag har inte helt blivit av med min oro.
Men trots att vi ser olika på frågorna, tecknades i minnesorden och vid begravningen bilden av människa med glädjeämnen och besvikelser, men med en önskan om att få leva, få möta lycka, få vara den man är.
Trots att detta kanske kan förvåna någon, skriver jag att det finns mycket som jag förstår i detta, och något i mig bejakar också en del av detta, av människans vilja att våga vara den man är.
I något skede kan jag inte följa längre, för “den man är” är en mycket sammansatt fråga. Och i varje fall har vi alla, sådana vi är, ansvar för hur vi lever. Och i varje fall gäller, och det är gemensamt för heterosexuella och homosexuella, behovet av syndernas förlåtelse.
Vid en överläggning “på hög nivå” sade STI:s ordförande Timo Junkkaala att frågan inte bara handlar om att många troende människor är beredda att utträda ur kyrkan om kyrkans röst inte överensstämmer med Bibeln. Den stora och allvarliga frågan är: kan en sådan kyrka, som medvetet handlar mot Guds Ord, räkna med Guds välsignelse? (Han avsåg vilket ansvar vi i Finland har, om vi bryter med det som Guds Ord tydligt säger om välsignelse – och i förlängningen – om vigsel av samkönade par)
Och detta är ju den stora Frågan: vad Gud i sitt Ord har sagt.
Frågan om välsignelse och vigsel av samkönade par, är både lätt och svår.
Det är lätt att se att Guds Ord tydligt och entydigt ovillkorligt tar avstånd från utlevd homosexualitet. Detta har ju också bl.a. ärkebiskopen konstaterat (för Yle efter att arbetsgruppens betänkande om välsignelse av partnerskap hade publicerats; detta uttalande kom samma kväll i nyheterna).
Men det svåra, mycket svåra och mycket viktiga är hur kyrkorna skall kunna säga detta så att ingen känner sig utstött och ovälkommen!
Denna fråga måste vi på konservativt håll ta mycket mera på allvar än hittills. För också detta är – rätt förstått – en stor fråga, inte den största, men en stor.
Förhoppningsvis klarnar det för någon hur jag kan förena del 1 och del 2 i det jag har skrivit.
Jag skulle vilja sända en signal om medmänsklighet, om ett icke fördömande i förhållande till varje människa. Jag hoppas att debatterna inte skall fokusera på homosexuella personer. Men när det gäller kyrkans ställningstaganden, med konsekvenser för många, måste man naturligtvis och tydligt ta fram själva sakfrågan.
Men det är ingen barmhärtighet i att ersätta Guds helighet, Guds närvaro och godhet med sin egen hemgjorda “humanism”, som kanske ändå inte är så human.
Henrik
Jag läser i min gamla handbok, den kyrkohandbok som gällde när jag började studera teologi, den som var “min” handbok när blev konfirmerad i Bromarf kyrka. Och min fråga är: har vi tappat något av detta?
Om predikan: “Predikan ansluter sig omedelbart till skriftläsningen och tillämpar frälsningshistoriens budskap med hänsyn till församlingens andliga läge och den förhandenvarande kyrkoårstiden. Predikan är icke ett föredrag, utan en förkunnelse av Guds dom och nåd. Predikanten skall vara en Kristi budbärare.—”
I konfirmationsformuläret finns följande frågor, som också jag en gång fick:
“Älskade barn! Till denna kristna tro ären I ock uti den Treenige Gudens namn döpte. Jag frågar eder i Guds namn, och inför hans ansikte:
Viljen I såsom evangeliska kristna bekänna eder till den tro, som Kristi församling av ålder i dessa ord uttalat?
Svar: Ja.
Viljen I ock med Guds hjälp beflita eder om att leva i enlighet med Guds ord, vakta eder för synd och efterfölja eder Frälsare Jesus Kristus?
Svar: Ja.
Som synes finns det ett och annat som språkligt måste förnyas. Men något av heligheten, allvaret och därmed glädjen, saknar jag ofta i dagens ofta alltför “tunna” verklighet.
De som har den gamla handboken (“den svarta”) kan läsa på ss. 601-602 osv) om vad och hur man då tänkte.
Må HERREN nu förnya oss alla, vår kyrka och alla kristna!
Henrik
Hörde under kyrkhelgen i Karleby på Johan Candelins efterträdare, en pastor från Sri Lanka, som nu är direktor inom World Evangelical Alliance.
Han berättade om förfärliga saker som händer i Sri Lanka. Bl.a berättade han om fyra pastorer, som inför sin familjs ögon blivit skjutna. Åtminstone en av dem blev skjuten i munnen.
Det är så fruktansvärt att man inte vill skriva ner sådant. Men det måste ut! NU lever deras familjer i stora flyktingläger, man har tagit allt ifrån dem, t.o.m. deras biblar!
Efteråt började jag fundera på detta – kunde inte sova, när jag tänkte på situationen där.
Mitt i all hemskhet så innehåller dessa grymma händelser ett vittnesbörd, en bekännelse, ett erkännade!!
?????
Nämligen, denna: evangeliet är farligt. Sättet att avrätta pastorn, som sköts i munnen, var en protest mot just förkunnelsen av evangeliet. Hans och Kristi fiender förstod att just detta är livsfarligt. Livsfarligt för djävulen, livsfarligt för otron, livsfarligt för den som säger nej till den Helige Andes röst.
Mitt i all förfärlig grymhet, finns där ett medgivande: evangeliet är en Guds kraft till frälsning.
Deras handlande vittnar minsann inte om en frälsande tro. Men det vittnar om att de förstod kraften – och ur deras synvinkel sett – faran i att evangeliet får förkunnas.
Vi har alla ordern: förkunna evangeliet för hela skapelsen! Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar…!!
Vad gör vi?
Är vi ofarliga kristna, som tiger som muren?
Det kan kosta, men låt oss förkunna, tala, vittna, handla, så att evangeliet blir förkunnat för vårt folk, och alla andra folk!!
För evangeliet är farligt, välsignat farligt!
Guds motståndare tror det. Gör du och jag det?
Henrik
Timo Vihavainen, Helsingin yliopiston venäjän tutkimuksen professori, ennustaa länsimaille synkkää tulevaisuutta.
“Modernin lännen kohtalo on uskonnon merkityksen tyhjentyminen. Näin Spenglerkin ajatteli, samoin kaikki kulttuurifilosofian klassikot Hegelistä postmodernisteihin.
Kristinusko ei enää ole ihmisten elämää ohjaava voima. Pikemmin kirkosta on tullut kuluttajaihmisen mielistelijä, joka yrittää olla kiva ja helppo kuin viihdeohjelma.
Toisin on islamissa, jossa Jumala, suku ja perhe edelleen ovat yksilöä ja hänen halujaan suurempia. Islamissa kulttuurin hierarkiat eivät ole purkautuneet.”
Lue Olli Sinivaaran kirja-arvostelu Barbaarit tulevat, mutta omasta takaa tämän päivän HELSINGIN SANOMISSA.
Henrik