Henriks kommentarer

Den senaste tiden har det andliga ledarskapet varit aktuellt i många olika sammanhang.

Ingen  har undgått att notera att påven Benedictus XVI har avgått med pension, en unik händelse eftersom förra gången det skedde var år 1415. För sexhundra år sen  alltså.

När den nye påven Franciscus installerades, deltog bl.a patriarken Bartholomeus I, den ortodoxa kyrkans primas (för de ortodoxa kyrkor som lyder under patriarkatet i Konstantinopel alltså, t.e.x. Finlands ortodoxa kyrka). Detta var unikt, sedan 1054 när kristenheten splittrades i en västlig och östlig del.

Den anglikanska kyrkan i England, Church of England, har fått en ny ärkebiskop av Canterbury, Justin Welby. Han installerades under veckan i sitt ämbete.

Numerärt mindre men på betydligt närmare håll kan vi nämna att Lutherstiftelsen och några gudstjänstgemenskaper bildat ett missionsstift och valt prosten Risto Soramies till biskop. Missionsstiftets biskop har en speciell status – det handlar om en ”parallellorganisation” inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Kyrkans biskopar har väntat nog tagit avstånd från missionsstiftet och dessutom låtit meddela att man inte kan tillhöra missionsstiftets prästerskap om man vill vara präst inom kyrkan. Detta signalerar att såväl Risto Soramies som de präster, som är med i missionsstiftet, kan mista prästämbetet. Så skedde med biskop Matti Väisänen, som var biskop inom Missionsprovinsen för Sverige och Finland.

Det skulle finnas mycket att säga om detta. Lutherstiftelsens präster och den nyvalde biskopen säger att detta är ett nödläge eftersom kyrkan har svikit sin bekännelse.

Det är ganska uppenbart att kritiken mot kyrkans ledning har vuxit under det senaste året. Nyligen sade kaplanen i Karislojo församling att biskoparna har gjort mycket skada i Karislojo. Han trotsade uppmaningar att inte upplåta utrymmen för personer verksamma inom Lutherstiftelsen eller Missionsstiftet. Paulussynoden, en konservativ gruppering inom kyrkan, firade sina traditionella dagar nu under Palmsöndagshelgen, denna gång i Karislojo med bl.a den blivande missionsstiftsbiskopen Risto Soramies på talarlistan. När programmet planerades var valet givetvis inte klart. Men inför växande problem för de konservativa finner olika grupperingar varann tydligare äntidigare.

Man kan kanske finna förståeliga skäl till agerandet på olika håll. Det nödläge, som Risto Soramies och många med honom, beskriver är nog ett verkligt nödläge. Den som har en traditionell ämbetsteologi och en traditionell lära om äktenskapet kan inte räkna med rum inom kyrkan. Om uppfattningen begränsar sig till en reservation mentalis går det an, men om man lever som man lär, går det icke.
När man ser vad präster och biskopar står för i olika frågor, blir bilden tydligare. Flera av våra biskopar har signalerat att de stöder ett samkönat äktenskap och anser utlevd homosexualitet oproblematisk. Biskop emeritus Wille Riekkinen och pastor Antti Kylliäinen har nyligen gett ut en diskussionsbok där de på många punkter tydligt tar avstånd från det som Bibeln och bekännelseskrifterna tydligt lär. Och de gör inga försök att dölja denna konflikt.

Det kan nog inte betraktas som normaltillstånd för en kristen kyrka. Undersökningar visar också att många präster delar en ganska liberal syn på Bibeln och på Bibelns ställning i kyrkans liv.

Men det finns naturligtvis också skäl för att biskoparna handlar som de gör. Naturligtvis är det ett problem att det finns en diffus parallellorganisation inom kyrkan – en struktur som uppvisar tydliga drag av en kyrka, men som inte har valt att framstå som en sådan. Representanter för det nybildade missionsstiftet har tvärtom låtit förstå att man vill påverka kyrkan inifrån.

Biskoparnas svar är det ”gamla vanliga”. Man hänvisar till kyrkans ordning. Den har blivit viktigare än kyrkans tro och lära – ingen biskop har reagerat mot att en biskop emeritus offentligt igen har framfört från kyrkans tro avvikande teser.

Jag är rädd för – kanske fel uttryck i sammanhanget – att biskoparnas reaktion kommer att leda till något av ”general utan legioner”. Man besvarar inte frågeställningen andligt, utan går in på det som de nyligen godkända tjänstemannarättsliga stadgandena om konkurrerande verksamhet antyder.

Jag tror att det enda sättet att bekämpa olika rörelser är att i praktiken visa att de inte behövs, dvs genom att vara mån om att kyrkans budskap och dess verksamhet har andlig och teologisk – biblisk – substans.

Vår kyrka är nu mycket djupt splittrad. Om äktenskapslagen förändras i den riktning som initiativ antyder – att det samkönade parförhllandet likställs med det traditionella äktenskapet – är nog splittringen så djup att den knappast kan överbryggas.

Är vårt andliga ledarskap andligt? Jag tror att var och en förstår att det inte är en lätt uppgift att vara biskop i vår splittrade kyrka. Och ändå så tror jag att många väntar på andra toner är maktspråket med hot om att mista prästämbetet, att stänga kyrkor och kyrkans lokaler, att frånta rörelser och organisationer rätten att få kollekter, att låta missionsunderstödet strykas osv.

Var finns idag den andliga ledare som kan visa på Kristus och som på ett trovärdigt sätt vill ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga” (Judas v. 3)?

Läroupplösning, sekularisering och förnekelseteologi leder inte till någon förnyelse för kyrkan. 

Henrik

Såhär efter Marie bebådelsedag – 9 månader före jul – är det skäl att kort reflektera över Maria, Jesu mor.

Man möter ofta uppfattningen att det var Josef, Marias man, som var av Davids släkt. Löftena om den kommande konungen på Davids tron skulle alltså ha infriats genom Josef.

Det är helt uppenbart att Josef var av Davids hus och släkt. Det kan vi bl.a läsa om i julevangeliet, därför skulle den heliga familjen upp till Betlehem, Davids stad.

Men det är en mycket gammal uppfattning att också Maria var en ättling till David. Man har faktiskt länge trott att det annorlunda släktregistret i Luk. 3 egentligen är Marias, inte Josefs.

Det finns många saker som pekar på det. Marias kusin (eller nära släkting), Elisabeth, Johannes döparens mor, var av Davids släkt. I Talmud står det att Marias far var Eli, som är (Heli) angivet i Marias släktträd, precis som Luk. 3 skriver – men i texten står att Eli var Josefs far. Detta kan ha berott på att man skrev in mannen och sedan hans svärfar osv.

I Matt. släktregister i kapitel 1 finns bl.a. Jekonja (Matt. 1:11) om vilken det heter i Jer. 22:

”Så säger HERREN: Skriv upp denne man som barnlös, som en man som inte hade någon framgång under sin livstid. Ty ingen av hans avkomlingar skall få lyckan att sitta på Davids tron och i framtiden råda över Juda.”

I Luk. 3 finns inte Jekonja nämnd. Medan Matt. nämner Salomo talar Luk. om Natan.

Det finns mycket att skriva om dessa släktregister; man vet att flera led saknas i Matt. 1 (avsikten är att kunna memorera 3×14 släktled). Se t.ex. Studiebibeln (SFB).

För mig har dessa olikheter snarare styrkt än försvagat förtroendet för texterna. Det hade inte varit någon konst för Lukas att synkronisera släktträden, men han serverar frimodigt många detaljer som avviker från Matteus.
Genom Maria uppfylldes löftena om att Davids son skulle sitta på tronen. Också Jesu fosterfar Josef var av Davids släkt, men NT betonar att Josef inte var Jesu jordiska far.

Den andra stora frågan är om Maria har syndfri. Hon föddes av jordiska föräldrar och fick därmed del av arvssynden. När ängeln hälsade henne var det med orden ”benådade” i vilket ordet ”nåd” ingår.
Luther har i en predikan på Marie bebådelsedag år 1538 talat om Maria på ett sätt som gett vissa anledningar att tro att Luther hyllar tanken om en syndfri Maria.
Till denna fråga ska jag återkomma. Men mitt intryck både i ljuset av de citat jag har tillgång till ur denna ganska okända predikan och på basis av vad som jag annars läst om Luther så talar Luther om ren och helig med tanke på konceptionen – tillblivelsen – och födandet.
Det är inte skäl att spekulera för mycket i frågor som Bibeln tiger om, typ ”hur gick det till?”, ”hur kunde Jesus undgå Marias arvsynd” osv.
Maria har fått det högsta uppdrag en människa någonsin fått och kan få. Hon är högt benådad. Hon är salig. Men Jesu sätt att bemöta henne visar också att Jesus var hennes Frälsare och hennes son.

Salig Maria!

Henrik 

Eftersom Kristian Nymans fråga i föregående inlägg (långdansen) kan ha allmänt intresse, besvarar jag den inte i en kommentar utan som ett nytt inlägg så att den blir lättare tillgänglig.

Tack Kristian för din kommentar! Instämmer.

Jag hänvisade till Pekka Leinos doktorsavhandling i kyrkorätt ”Endast kyrkans egna angelägenheter” (2012), s. 187, not 804.

Leino skriver (s. 187): ”Arbetsgruppens (Heikkas arbetsgrupp, HP:s anm) ståndpunkt är motstridig även så till vida att kvinnoprästmotståndarna enligt den har åsiktsfrihet och deras övertygelse är i enlighet med kyrkans lära, men det ansågs skada kyrkans enhet att verka i enlighet med den (gällde enligt arbetsgruppen även undervisning).”

Biskopsmötets protokoll 12-13.9.2006, 18.

Leino fortsätter: ”Det motstridiga ligger i att man inte skulle få lära och verka i enlighet med en övertygelse som står i samklang med kyrkans bekännelse och lära. Evangeliet är enligt kyrkans lära en offentlig och dynamisk sak. Arbetsgruppens hopp i utredningsarbetets motivering till de teologiska begreppen (prästämbetet och kyrkans enhet) från en teologisk argumentation till tjänstemannarättsliga och förvaltningsrättsliga grunder är kyrkorättsligt ohållbart.”

Detta är anmärkningsvärda tankar. Kyrkan har till stora delar blivit en tjänstemannarättslig institution, som har samma värderingar som samhället.

Detsamma märks i diskussionerna om äktenskapet, och särskilt när det gäller äktenskapslagens förändring så att begreppet äktenskap också skulle omfatta personer av samma kön. Denna fråga ses enbart som en fråga om mänskliga rättigheter.
De grönas riksdagsman Pekka Haavisto förundrar sig över att någon med hänvisning till samvetet kan frånta människor deras mänskliga rättigheter. Det handlar enligt Haavisto om att homosexuella personers kärlek skulle vara mindre värd än andra personers.

Om denna problematik skriver bl.a biskop Matti Repo (Facebook, Kotimaa).

Det är exakt samma utveckling som skedde i ämbetsteologin. Man gjorde ett kategoriskifte och förklarade att det inte är teologi, utan rättvisa och jämlikhet. Så avgjordes frågan i huvudsak som en ordningsfråga, där en ”orättfärdighet” togs bort.

Att det skulle finnas teologiska betänkligheter (jfr begreppen jämlika och olika) är omöjligt för många att förstå.

Det är naturligtvis en relevant – och viktig – principiell frågeställning att man inte klär orättvisor i dogmatiska kläder, men samtidigt är den modell som hyllas i samhället ohållbar. Där skall man för att vara jämlik och likvärdig, också vara likadan.

Henrik

P.S. Biskopsmötets protokoll från biskopsmötet 12-13.9.2006 innehåller mycket relevant material för diskussionerna idag. Där konstateras bl.a att en präst inte får vägra att samarbeta i gudstjänsten med någon som är präst. Detta visar ju att man ser på frågan enbart ur tjänstemannarättsligt perspektiv, inte alls teologiskt eller bibliskt.

Det är nog ett dokument som aldrig borde ha godkänts.

Protokollet finns här: http://sakasti.evl.fi/sakasti.nsf/sp?Open&cid=Content488F97

Vi har nyligen bevittnat ett 25 årsjubileum. För några dagar sen var det 25 år sedan de första kvinnliga prästerna vigdes i vår kyrka. Prästvigningarna skedde samma dag och samma klockslag i de olika stiften, för att inget stift skulle få ”förkörsrätt” och kanske inte heller bli speciellt utsatt för kritik.

I Borgå var det biskop Erik Vikström som förrättade prästvigningen, i Helsingfors var det biskop Samuel Lehtonen som prästvigde. Båda biskoparna hade tidigare hört till dem som ställt sig avvisande till kvinnoprästreformen. 

Tiderna förändras och vi med dem, åtminstone många av oss.

När kyrkomötet fattade sitt beslut (år 1986), godkände kyrkomötet också en kläm. Beslutet var nästan enhälligt. Klämmen betonar att alla har ansvar för kyrkans enhet, men understryker också att också de medlemmar, som har den traditionella synen och inte kan omfatta det nya beslutet, skall ha tillträde till alla tjänster och befattningar inom kyrkan.

Av allt att döma trodde man då att frågan skulle lösa sig med tiden – när en äldre präst- och teologgeneration försvinner från de aktivas led. Nu har det visat sig (bl.a. i kyrkans forskningscentrals undersökningar) att ”kvinnoprästmotståndet” är ganska utbrett också bland unga teologiestuderande.

Därför har tonen skärpts.

En ny tolkning av klämmen säger att klämmens avsikt aldrig var att låta dem som har den gamla synen hålla fast vid den. Man får visserligen ha en reservatio mentalis, man får alltså i sitt stilla sinne säga ifrån, men inte leva och handla enligt sin övertygelse.

Att denna tolkning är orimlig visar bl.a. det faktum att en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta s.k trafikregler, tillsattes. Men jag kan givetvis inte förneka att en del hade förstått klämmen bara som en formalitet.

Klämmen talar dock om att de som inte har kunnat omfatta det nya beslutet skall ha tillträde till alla tjänster och befattningar inom kyrkan.

Under långdansens gång har flera märkliga saker inträffat.

En frivillig ansvarsperson, en kvinnlig pensionär,  i en församling dömdes till böter vid en rättegång i Hyvinge, tillsammans med den präst, som skulle gästa församlingen, men som ville dra sig undan när en kvinnlig präst från församlingen dök upp.

Domkapitlet i Uleåborg har också konstaterat, att gudstjänsten för en präst inte är religionsutövning. Prästen skall däremot hjälpa andra att utöva sin religion! Detta, för att han inte skall kunna åberopa den i grundlagen tryggade religions- och trosfriheten. 

I olika sammanhang har man också slagit fast att den gamla synen inte är en heresi, en villolära. Den är en helt gångbar lära, men man får ändå inte undervisa enligt den, heter det! Det handlar om en schism, dvs en ordningsfråga. Ämbetsteologin har inte förändrats, frågan om ämbetsinnehavarens person är inte en lärofråga, utan en ordningsfråga.

Men kyrkoordningen är absolut, den kan man inte vägra att följa, heter det i fortsättningen.
Därmed är frågan om att den är en ordningsfråga de facto en lärofråga..

Nu (2013) har biskopsmötet betonat att alla bär ansvar för kyrkans enhet. Vi har olika uppfattningar, medger man, men i församlingens gudstjänst måste alla kunna mötas oberoende av åsikter i denna (och andra) frågor. 

Biskop Salmi har gått ut och enligt nyhetsmedierna meddelat att det är slut med den brokiga situationen i Uleåborgs stift. Ända sedan biskop Olavi Rimpiläinens tid har många konservativa präster funnits i Uleåborgs stift, men nu måste detta ta slut. Alla måste acceptera beslutet med den nya ordningen och leva enligt den.

Det känns olustligt och tråkigt att skriva om detta ämne ännu en gång. Det är ju så att när biskopar eller andra förespråkare tar upp det är det inte tjat och splittring, men när någon av oss som inte har kunnat förstå argumentationen i beslutet svarar i skrift eller säger ngt, då blir det eldfängt och omöjligt.

Man fattar det ena beslutet efter det andra och så skall alla bära ansvara för kyrkans enhet.

Jag har ingen lust att bråka, allra minst vill jag blanda mig i någon enskild kvinnlig prästs liv och vardag. Känner mig faktiskt ganska olustig och litet som en glädjedödare på ett mänskligt plan.

Man jag skriver som ett svar på det som nu sägs.

Jag tror nämligen att denna attityd hos biskoparna kommer att leda till en allt större trafik till alternativa lösningar. Det kommer inte att få önskad effekt. Tvärtom förlorar allt flera yngre teologer intresset för kyrkan, utan att kanske ändå åtminstone i detta skede lämna den. Också många lekmän delar deras syn, särskilt som besluten i de två aktuella kyrkliga frågorna (ämbetet och äktenskapet) uppenbart har liknande argumentation, trots att de handlar om ganska olika saker. Detta har också forskare vid Kyrkans forskningscentral påvisat.

Det är faktiskt så att en av orsakerna till att söka nya gudstjänstgemenskaper är att alla är så trötta på det eviga diskuterandet om kvinnoprästfrågan.

Om inte möjlighet till personförsamlingar, eller icke pariokala lösningar som det heter, kan fås till stånd, är risken för att det spricker allt större.

Det är bara Herren själv, tror jag, som kan ha ett svar på denna svåra och för alla parter slitsamma situation.

Jag har många gånger försökt säga att det är bättre att sitta innanför samma kyrkomurar, även om man sitter i olika hörn, än att en del av kyrkans medlemmar drivs ut. Då försvinner ”risken för nytändning”.

Frågan är nog mycket svår.

Jag tror ju att diskussionerna trots allt skulle lugna sig, om frihet till andligt arbete fanns, inte bara för kyrkan, utan också innanför kyrkan. 

Nu har Kyrkans forskningscentral kallat till ett seminarium under rubriken Utmanad kyrka.

Långdansen fortsätter. Frågan blir nog allt mera: ja, men hur länge?

Henrik