Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Joh. 17:21
Jag fick häromdagen ett mail av en god vän som uppmärksamgjorde mig på Charta Oecumenica. Det var uppmuntrande. Jag har anledning att återkomma till detta ekumeniska dokument när jag har hunnit sätta mig grundligare in i det. Men det faktum att han tycktes “grubbla över” de kristnas enhet och hur vi skall komma vidare på ett konstruktivt sätt också i vår kyrka, gjorde mig glad. Och jag har märkt att många kristna nu är oroliga över situationen i våra kyrkor.
Det är glädjande att folk är bekymrade! För något måste ju ske, så mycket som nu skrivs och tycks och tänks om kyrkan är direkt kontraproduktivt.
När man anför enheten och kärleken mellan de kristna som mycket utmanande och konkreta målsättningar nu är man säkert på rätt spår. Man lyfter nämligen fram detsamma som Jesus: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.
Jag tror att det är oerhört viktigt att betona de kristnas enhet. Jag tror också att det är viktigt att inte låta för små frågor låta den kristna enheten brytas.
Men när man talar om de kristnas enhet tror jag att man ofta glömmer ett perspektiv, och kanske det viktigaste för den delen. Det handlar nämligen inte bara om en enhet mellan de kristna. Bibelordet i Jesu översteprästerliga bön citeras ofta bara delvis: “jag ber att de alla skall vara ett, för att världen skall tro att du har sänt mig.”
Men det står ju något mera: “..och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro…”
Den kristna enheten handlar både om en enhet i tiden och en enhet genom tiden med den apostoliska kyrkan. Den handlar om relationen till kristna i alla tider. Och det är genom tron på Kristus som vi är förbudna med varann.
Två engelska biskopar har nyligen skrivit till ärkebiskop Anders Wejryd i Sverige. Man har påtalat att det förslag som Svenska kyrkans kyrkostyrelse har lämnat till kyrkomötet utgör ett allvarligt hot mot den kristna enheten.
Det blir ingen kristen enhet i en kristenhet, som kommer överens, och som har fattat gemensamma beslut, om man har lösgjort sig från den apostoliska kyrkan, och från den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. En sådan kristenheten är i såfall bara som ett isflak, som flyter omkring i tidens hav, utan förbindelse med löfteslandet.
Enheten gäller inte bara i historisk mening. Det handlar om en Kyrka i gudsgemenskap, en som lever i tro på sin Herre, på samma sätt som Kyrkan, Kristi Kyrka, gjort i alla tider.
Enheten kan inte lösas genom att lösgöra sig från Guds Ord. Det är denna fråga som är helt primär idag. Ibland frågar man sig om det har någon betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln. Man söker konsensus, men man uppnår inte någon kristen enhet om man inte håller fast vid livets Ord.
Det gör bara den kyrka, som bevarar apostlarnas undervisning, som håller fast vid Guds Ord. Det är Kyrkan, som fått uppdraget att “döpa och lära dem allt det jag har befallt er” (apostlarna).
Vi ser redan i början av Bibeln att när gudsgemenskapen brast, så brast också förhållandet mellan bröderna. För att finna varandra, ska vi söka oss “ad fontes”, till källorna, till Kristus, som är livets källa.
Men enheten genom tiden skall också föra oss till en enhet i tiden. Det är en fråga som ju NT ger stor uppmärksamhet.
Jag tror alltså att det är en fråga som skall oroa oss och engagera oss. Men jag tror att enheten bara finns i Kristus och att den bara kan födas genom att vi som enskilda och som kyrka omvänder oss till Kristus.
Den kristna enheten kan inte förandligas så att det att vara kristen i tiden försvinner. Men den kan inte heller kontextualiseras så att vi glömmer enheten med det som vår trosbekännelse påminner oss om: en helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Den enheten finns bara “i Kristus”. Den kristna enheten är inte bara en enhet mellan de kristna, utan mellan Kristus och de kristna.
Henrik
