Henriks kommentarer

I was walking across a bridge one day, and I saw a man standing on the
 edge, about to jump off. So I ran over and said ”stop! don’t do it!”
”Why shouldn’t I?” he said.
I said, ”Well, there’s so much to live for!”
He said, ”Like what?”

 

I said, ”Well…are you religious or atheist?”
He said, ”Religious.

”
I said, ”Me too! Are you Christian or Buddhist?”

He said, ”Christian.”

I said, ”Me too! Are you Catholic or Protestant?”

He said, ”Protestant.”
I said, ”Me too!

Are you Episcopalian or Baptist?”

He said, ”Baptist!”

I said, ”Wow! Me too! Are you Baptist Church of God or Baptist Church of
the Lord?”

He said, ”Baptist Church of God!”
I said, ”Me too! Are you original Baptist Church of God, or are you Reformed Baptist Church of God?”

He said, ”Reformed Baptist Church of God!”

I said, ”Me too! Are you Reformed Baptist Church of God, reformation of 
1879, or Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915?”

He said, ”Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915!”

I said, ”Die, heretic scum”, and pushed him off.

 

Har den inte något att säga oss…?

 

Henrik

De senaste månadernas händelser har visat att de konservativa nu behöver samla sina led och omgruppera trupperna.

Det kanske lät litet onödigt krigiskt.

Men faktum är att behoven finns.

 

Alla papper och dokument, som skrivits och diskuterats fram för att i praktiken få en mångfald i kyrkan (i betydelsen livsrum) har visat sig väga lätt.

Det gäller klämmen från år 1986, som nästan enhälligt godkändes av kyrkomötet. Om den tolkning som nu getts stämmer, så skulle hela klämmen ha varit onödig: man försökte säga att också de medlemmar av kyrkan som inte kan omfatta det nya beslutet i ämbetsfrågan, skall ha livsrum i kyrkan och rätt att ha sin övertygelse.

I linje med denna dåvarande viljeyttring satt en arbetsgrupp (bl.a Marjatta Laitinen, f.d. domprost i Esbo, då lektor, biskop Olavi Rimpiläinen och undertecknad) och försökte skriva körregler för den trafik som hade uppstått för att undvika olyckliga kollisioner.

Idag har klämmen getts ny innebörd. Man säger att avsikten var att säga att var och en får ha sin egen tolkning och övertygelse, men att alla som vill vara med måste handla enligt kyrkans beslut.

För en sådan tolkning behövs givetvis ingen kläm.

Körreglerna upphävdes av Prästförbundet för diverse år sen, minns inte säkert årtalet.

 

Under resans gång har också olika diskussioner förts mellan biskopar (inklusive ärkebiskopen, den förre) och ledarna för väckelserörelseorganisationerna. De resulterade bl.a i en s.k. viljeyttring, ett dokument som är kontroversiellt (man har uppfattat början av viljeyttringen oförenlig med slutet ) och ”politiskt” – det kan läsas litet hur som helst. Jag frågade inför undertecknandet vad det betyder. Jag fick då till svar att det betyder bl.a att ”när rörelserna samarbetar med församlingarna så gäller församlingens syn och villkor. Rörelserna kan inte ställa krav på församlingarna.”

Jag godkände det. Så har det ju alltid varit i församlingarna. Om en representant för t.ex. den laestadianska eller den evangeliska rörelsen ville komma och predika i församlingen, så kunde jag som kyrkoherde sätta tummen ner eller tummen upp. (Jag satte alltid tummen upp för dessa rörelser, med glädje!)

 

Men nu har också detta tolkats så, att vi har lovat att – i utbyte mot att få använda församlingens utrymmen för rörelsernas möten (gäller ju mera finska sidan) så ”har vi lovat” att samarbeta i alla väder. Detta är ju absurt. Det var inte länge sedan en av rörelsernas präster dömdes i domstol för att inte ställa upp, utan anmäla villighet att dra sig undan.

Nu finns ett utrymmesstopp också, inte alls överallt. Senast hänvisade biskop Heikka till viljeyttringens förpliktelser, när den finska Evangelieföreningen (SLEY) ville ordna gudstjänster i Ivisnäs’ kapell.

Också vi är ju kyrkans medlemmar, präster och lekmän. Också vi betalar kyrkoskatt, kollekt och annat.

 

I olika sammanhang finns ett budgetstopp och ett kollektstopp. Det började med tidningen Kirkko ja kaupunki och dess chefredaktör Seppo Simola, som hetsade till förakt mot folkgrupp (konservativa – jag drar mig inte för att skriva så). Denna eld har spritt sig till samfälligheten i Hfors, till samfälligheten i Tammerfors och Åbo och även till andra sammanhang. Man fryser ner missionsmedel, med hänvisning till ”Anni”-kampanjen (se tidigare inlägg), vägrar ta upp kollekter till rörelserna (som finns på kyrkostyrelsens officiella lista) osv. I en finsk församling i Helsingfors har man sagt upp ett missionärsavtal som gäller ett barnhem för fosterbarn – allt i ”Anni”-kampanjens kölvatten!

Ärkebiskopen har yttrat sig på ett sätt som många uppfattat som hot om beviljandet av understöd och kollekter nästa år. Det återstår att se vad det blir.

 

I samband med ”Anni”-kampanjen har också förkunnelsespärrar införts. Bl.a just ärkebiskopen har sagt att man inte får sprida sådant budskap (där ”Anni” talade om möjlighet till förändring och antydde att hon upplevde att utlevd homosexualitet är synd). Detta är ju ingen total spärr, utan mera en tendens, som blivit aktualiserad. Det har dock förekommit yttranden om att man på skriftskolor måste framställa familj och sexualitet på ett sätt som även inkluderar pappa/pappa-familjer och mamma/mamma-familjer.

 

Nu har de konservativa stått vid hållplatsen och väntat när det gäller prästvigningar för ordinander med traditionel ämbetsssyn. Det har gått närmare tio år. I praktiken kan ingen bli kyrkoherde, kaplan eller ens församlingspastor med ”gammal ämbetsteologi”.

I längden går inte detta. Det gäller inte i första hand dem som skall vigas. Det gäller församlingsbors rätt att få kalla präster som de har förtroende för. Och det handlar också förvisso om att unga män med kallelse från Gud skall kunna tjänstgöra i meningsfulla uppgifter i Guds rike.

 

Länge har vi fått konstatera: icke rum! Nu har tiden kommit när vi måste sätta oss ner tillsammans och fundera på de möjligheter som finns och vad som skall göras.

 

Vi slutar inte hålla möten om man säger ”nej tack” i församlingar. Vi går dit man vill kalla oss. Men det kommer säkert att innebära personförsamlingar, husförsamlingar, gudstjänstgemenskaper och annat sådant. Mycket av detta finns ju redan och hjulet som finns behöver inte uppfinnas på nytt.

 

I Borgå stift har läget tillsvidare varit lugnare. Jag tror ju fortfarande – vilket jag sagt många år – att ”yes, we can” . Om vi vill nämligen.

 

Jag minns med saknad en tid när man såg litet olika på tingen, men där alla ändå utgjorde en gemenskap och där förkunnelsen ofta höll sig till det centrala i tron. Vi präster var vänner, långt utöver åsiktsgemenskaperna. I de flesta fall gäller vänskapen ännu. Men mer och mer kommer också annat in.

 

Nu är min bön att vi inte skall gå egna vägar utan vara lyhörda för Guds Andes röst. Det innebär förvisso gemenskap och enhet. Men den enheten måste byggas på Guds Ords grund, den kan inte tvingas fram genom disciplinära beslut. Den måste vila i tilliten till Guds heliga Ord.

 

Nu behöver vi komma samman till samtal, bön och handling, i Jesu namn!

 

Henrik

Har någon annan problem med att läsa gamla blogginlägg (det gör väl knappast någon), men jag märkte att t.ex. maj 2009 har enormt stor font för en del, ngn störning åtminstone i min dator.

Ifall ngn vill kommentera…

 

Henrik

 

We should not ask, ”What is wrong with the world?” for that diagnosis has already been given.

Rather, we should ask, ”What has happened to the salt and light?” (John Stott)

 

Henrik

Det gamla ordparet tradition – förnyelse aktualiseras igen.

Jag har läst några inlägg om kyrkans framtidsfrågor och konstaterar att det finns en väldig konservatism när det gäller att bevara kyrkans förvaltning och organisation. Det finns en utbredd rädsla för förnyelse på det planet. Man för långa och många diskussioner, som utmynnar i ytterst små förändringar.

Ett exempel på detta är de friska vindar som kunde märkas i diskussionerna kring personförsamlingar och parokialprincipen, när dessa diskuterades för några år sen.

Nu betonar man ofta på officiellt håll (läs kyrkans ledning) att frågan är mycket komplicerad och att det inte är möjligt med de förnyelser som skisserades i vissa inlägg. Det ser nästan ut som om man skulle ge upp inför svårigheterna.

Samtidigt är man väldigt öppen för att ändra kyrkans lära. Det är mycket sagt, för mycket, anser säkert många. Men uppenbart är ju att kyrkan ändrat syn i ett flertal frågor, nu senast i synen på äktenskap, partnerskap och sexualitet. Att frågan hör samman med synen på synd och förlåtelse vill man inte ens höra talas om.

När man sen frågar vad kyrkans lära är, får man tyvärr alltför ofta diffusa svar. Den officiella satsen slår fast:  kyrkan har inte ändrat syn på äktenskap och sexualitet. Det handlar inte om att kyrkans lära skulle ha ändrats.

Men när man frågar vad kyrkans lära är, blir svaren diffusa. Homosexualitet är absolut inte någon synd enligt kyrkan, säger ärkebiskopen, och inkluderar uppenbart utlevd sexualitet i detta. Äktenskapet är enligt kyrkan fortfarande ett förbund mellan en man och en kvinna, säger någon annan biskop, bl.a biskop Häkkinen.

Men hur kan man tala om att läran inte förändrats? Det har ju tvärtom uppstått en mängd problem för vissa väckelserörelser, som arrangerat en ungdomskampanj kring och för det traditionella äktenskapet. Det som sades kan man inte säga idag.

Därmed blir det som Ulrik Neumann i tiden sade: ”när det gäller modern musik har vi alla glömt vad Stravinskij sade så tidigt som 1914.”

– Vad är det? undrade Svend Asmussen.

– Det har vi alla glömt, svarade Neumann.

Det är just så. Därmed går det meningsfulla ur all diskussion. Om man inte vet vad kyrkan lär, vilken kyrkans lära är, utan hänvisar till oeniga bibelforskare, så kan man heller inte säga att läran inte har förändrats.

Man borde kanske hellre säga: vi har en mängd läror om nästan allting.

I stället för att ifrågasätta den ena lärosatsen efter den andra skulle jag hellre se ett friskt och frimodigt ifrågasättande av kyrkans organisation och förvaltning på olika plan.

En större frihet efterlyses, långt enklare organisation och förvaltning, mera delat ledarskap och frivillighet, större hänförelse och förväntan och framför allt: en förtröstan på och tillit till Guds eviga Ord!

 

Henrik

För mitt vidkommande blev vårsessionen kort. Min mors allvarliga sjukdom tvingade mig att efter ett drygt dygn återvända till Helsingfors.

Jag är därför denna gång beroende av andras rapportering.

Det är nog tydligt att en ökad polarisering är på gång nu. Man talar så vackert om allas värde och att alla ska rymmas med, men i praktiken är det inte så. Och det finns särskilt en grupp, om vilken det måste sägas: det fanns inte rum för dem i härbärget.

Jag noterar nog med tacksamhet att vi i Borgå stift har en starkare vänskap, som är bra i dessa tider. Men även om vänskapen gäller så är nog de teologiska motsättningarna stora.

För min del tänker jag att det har pratats och talats nu ganska länge. Kanske tiden är kommen för mera, dvs handling.

De konservativa kommer att söka sig samman och mera söka ”egna lösningar”. Mera därom i sinom tid.

 

Låt oss be att vi skulle få del av HERRENs tankar och planer. Måtte en Andens förnyelse drabba oss alla!

Läs gärna Leif Nummelas ledare i Uusi Tie (finns på www.seurakuntalainen.fi).

Välsignelse i tider av nöd och nåd!

 

Henrik