De senaste månadernas händelser har visat att de konservativa nu behöver samla sina led och omgruppera trupperna.
Det kanske lät litet onödigt krigiskt.
Men faktum är att behoven finns.
Alla papper och dokument, som skrivits och diskuterats fram för att i praktiken få en mångfald i kyrkan (i betydelsen livsrum) har visat sig väga lätt.
Det gäller klämmen från år 1986, som nästan enhälligt godkändes av kyrkomötet. Om den tolkning som nu getts stämmer, så skulle hela klämmen ha varit onödig: man försökte säga att också de medlemmar av kyrkan som inte kan omfatta det nya beslutet i ämbetsfrågan, skall ha livsrum i kyrkan och rätt att ha sin övertygelse.
I linje med denna dåvarande viljeyttring satt en arbetsgrupp (bl.a Marjatta Laitinen, f.d. domprost i Esbo, då lektor, biskop Olavi Rimpiläinen och undertecknad) och försökte skriva körregler för den trafik som hade uppstått för att undvika olyckliga kollisioner.
Idag har klämmen getts ny innebörd. Man säger att avsikten var att säga att var och en får ha sin egen tolkning och övertygelse, men att alla som vill vara med måste handla enligt kyrkans beslut.
För en sådan tolkning behövs givetvis ingen kläm.
Körreglerna upphävdes av Prästförbundet för diverse år sen, minns inte säkert årtalet.
Under resans gång har också olika diskussioner förts mellan biskopar (inklusive ärkebiskopen, den förre) och ledarna för väckelserörelseorganisationerna. De resulterade bl.a i en s.k. viljeyttring, ett dokument som är kontroversiellt (man har uppfattat början av viljeyttringen oförenlig med slutet ) och ”politiskt” – det kan läsas litet hur som helst. Jag frågade inför undertecknandet vad det betyder. Jag fick då till svar att det betyder bl.a att ”när rörelserna samarbetar med församlingarna så gäller församlingens syn och villkor. Rörelserna kan inte ställa krav på församlingarna.”
Jag godkände det. Så har det ju alltid varit i församlingarna. Om en representant för t.ex. den laestadianska eller den evangeliska rörelsen ville komma och predika i församlingen, så kunde jag som kyrkoherde sätta tummen ner eller tummen upp. (Jag satte alltid tummen upp för dessa rörelser, med glädje!)
Men nu har också detta tolkats så, att vi har lovat att – i utbyte mot att få använda församlingens utrymmen för rörelsernas möten (gäller ju mera finska sidan) så ”har vi lovat” att samarbeta i alla väder. Detta är ju absurt. Det var inte länge sedan en av rörelsernas präster dömdes i domstol för att inte ställa upp, utan anmäla villighet att dra sig undan.
Nu finns ett utrymmesstopp också, inte alls överallt. Senast hänvisade biskop Heikka till viljeyttringens förpliktelser, när den finska Evangelieföreningen (SLEY) ville ordna gudstjänster i Ivisnäs’ kapell.
Också vi är ju kyrkans medlemmar, präster och lekmän. Också vi betalar kyrkoskatt, kollekt och annat.
I olika sammanhang finns ett budgetstopp och ett kollektstopp. Det började med tidningen Kirkko ja kaupunki och dess chefredaktör Seppo Simola, som hetsade till förakt mot folkgrupp (konservativa – jag drar mig inte för att skriva så). Denna eld har spritt sig till samfälligheten i Hfors, till samfälligheten i Tammerfors och Åbo och även till andra sammanhang. Man fryser ner missionsmedel, med hänvisning till ”Anni”-kampanjen (se tidigare inlägg), vägrar ta upp kollekter till rörelserna (som finns på kyrkostyrelsens officiella lista) osv. I en finsk församling i Helsingfors har man sagt upp ett missionärsavtal som gäller ett barnhem för fosterbarn – allt i ”Anni”-kampanjens kölvatten!
Ärkebiskopen har yttrat sig på ett sätt som många uppfattat som hot om beviljandet av understöd och kollekter nästa år. Det återstår att se vad det blir.
I samband med ”Anni”-kampanjen har också förkunnelsespärrar införts. Bl.a just ärkebiskopen har sagt att man inte får sprida sådant budskap (där ”Anni” talade om möjlighet till förändring och antydde att hon upplevde att utlevd homosexualitet är synd). Detta är ju ingen total spärr, utan mera en tendens, som blivit aktualiserad. Det har dock förekommit yttranden om att man på skriftskolor måste framställa familj och sexualitet på ett sätt som även inkluderar pappa/pappa-familjer och mamma/mamma-familjer.
Nu har de konservativa stått vid hållplatsen och väntat när det gäller prästvigningar för ordinander med traditionel ämbetsssyn. Det har gått närmare tio år. I praktiken kan ingen bli kyrkoherde, kaplan eller ens församlingspastor med ”gammal ämbetsteologi”.
I längden går inte detta. Det gäller inte i första hand dem som skall vigas. Det gäller församlingsbors rätt att få kalla präster som de har förtroende för. Och det handlar också förvisso om att unga män med kallelse från Gud skall kunna tjänstgöra i meningsfulla uppgifter i Guds rike.
Länge har vi fått konstatera: icke rum! Nu har tiden kommit när vi måste sätta oss ner tillsammans och fundera på de möjligheter som finns och vad som skall göras.
Vi slutar inte hålla möten om man säger ”nej tack” i församlingar. Vi går dit man vill kalla oss. Men det kommer säkert att innebära personförsamlingar, husförsamlingar, gudstjänstgemenskaper och annat sådant. Mycket av detta finns ju redan och hjulet som finns behöver inte uppfinnas på nytt.
I Borgå stift har läget tillsvidare varit lugnare. Jag tror ju fortfarande – vilket jag sagt många år – att ”yes, we can” . Om vi vill nämligen.
Jag minns med saknad en tid när man såg litet olika på tingen, men där alla ändå utgjorde en gemenskap och där förkunnelsen ofta höll sig till det centrala i tron. Vi präster var vänner, långt utöver åsiktsgemenskaperna. I de flesta fall gäller vänskapen ännu. Men mer och mer kommer också annat in.
Nu är min bön att vi inte skall gå egna vägar utan vara lyhörda för Guds Andes röst. Det innebär förvisso gemenskap och enhet. Men den enheten måste byggas på Guds Ords grund, den kan inte tvingas fram genom disciplinära beslut. Den måste vila i tilliten till Guds heliga Ord.
Nu behöver vi komma samman till samtal, bön och handling, i Jesu namn!
Henrik
