I was walking across a bridge one day, and I saw a man standing on the edge, about to jump off. So I ran over and said ”stop! don’t do it!” ”Why shouldn’t I?” he said. I said, ”Well, there’s so much to live for!” He said, ”Like what?”
I said, ”Well…are you religious or atheist?” He said, ”Religious.
” I said, ”Me too! Are you Christian or Buddhist?”
He said, ”Christian.”
I said, ”Me too! Are you Catholic or Protestant?”
He said, ”Protestant.” I said, ”Me too!
Are you Episcopalian or Baptist?”
He said, ”Baptist!”
I said, ”Wow! Me too! Are you Baptist Church of God or Baptist Church of the Lord?”
He said, ”Baptist Church of God!” I said, ”Me too! Are you original Baptist Church of God, or are you Reformed Baptist Church of God?”
He said, ”Reformed Baptist Church of God!”
I said, ”Me too! Are you Reformed Baptist Church of God, reformation of 1879, or Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915?”
He said, ”Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915!”
I said, ”Die, heretic scum”, and pushed him off.
Har den inte något att säga oss…?
Henrik
Visst kan vi gaffla litet åt missriktad renlärighetsiver. Men sedan: Vad skall sägas sedan helt seriöst? Den typen av vitsar och historier används som vi vet som ett allmänt vapen mot all renlärighetsiver överhuvudtaget och då är det hela inte roligt längre. Om nämligen historierna betjänar den allmänna ignoransen ifråga om kristen lära. Alltså vilken blir historiens eller historiernas sensmoral? Vår tids inte sällan förekommande högfärdiga inställning – till forna tiders lärouppgörelser vilka enligt den inställningen synes röra sig endast och enbart om irrelevanta subtiliteter kantänka – innehåller i sig också något skrämmande för en kristen.
Vilken seriös confessor i ett läge av allmän villervalla med 100 meningar kan inte bli objekt för löjet om vi låter det vara odefinierat vad som är rätt ortodoxi och vad som är orätt riktat nit? Vi kan tänka på då Athanasius mening i en historisk ögonblicksbild (han som ändå hade Kyrkans bekännelse som bestod)blev neddividerad till en udda mening i kanten, så att vi vi uttrycket Ahanasius contra mundum, Athanasius mot världen.
Av intresse är också vad man kan ha roligt åt. Kunde man tänka sig att berätta en historia om konfessionslöshet eller (i många sammanhang) ens om synkretism, som skulle få smilbanden att lämna grundställningen?
”så att vi fick uttrycket…” /skulle det stå.
Frågan är om det är renlärigheten som sådan eller ”partisinnet” i någon form, där man blir oförmögen att se större enheter en i detaljer körd tolkningstradition.
Jag tror att man kan ha enhet mellan kristna utan att till alla delar se lika på tingen.
Poängen – som jag uppfattade den – var ju att detta handlade om folk inom samma bekännelsetradition. Man skulle ju tycka att iver att ”göra sig av med” annorlunda tänkande skulle minskaom man kommer framåt längs axeln. Men den minskar inte, utan förblir lika strikt i huvudsaker som bisaker.
Jag tänkte på den som en tankeställare till väckelserörelserna och ”bekännelsetrogna” där splittringen ibland verkar intensivare än mellan agnostiker och naturalister resp. bekännande kristna.
Att jag inte avser någon slagsida mot en sund renlärighetsiver hoppas jag är klart. Har just fört en längre diskussion med en av våra emeritii angående Gal. 1…
Och jag tror ju också att ju mera villoläror desto mera utskriven (utredd) kristen bekännelse. Det ser vi ju redan i urkyrkan.
mvh Henrik