Aktuellt och personligt om teologi, kyrka och världen vi lever i.
Vi blev häromveckan beskyllda för att ha ”roffat åt oss” en positivt laddad term (klassisk kristendom).
Nu undrar jag om inte ngn annan grupp i såfall har gjort sig skyldig till samma sak.
Den nya könsneutrala äktenskapslagen marknadsförs nu under rubriken ”jämlik äktenskapslag”.
Som om vi andra skulle motsätta oss jämlikhet!!
Det är skillnad på egalitet (jämlikhet) och uniformitet (likhet, eller kanske likformighet).
Henrik
Benedictus XVI, påve, eller för oss biskop i Rom, har under sitt besök i Tyskland besökt Erfurt, och talat om Luther och reformationen. Hans tal finner den intresserade lätt på nätet.
Jag vill citera två avsnitt i hans tal. Jag tycker att de på olika sätt kunde lära vår kyrka mycket.
Han efterlyser en integrerad kristen tro, som är seriös, genomtänkt och förankrad. Det är tänkvärda ord.
I det andra citatet varnar Benedictus för att urvattna den kristna tron i man därmed skulle göra det lättare för den sekulariserade världen att tro.
Läs, och tyck!
”I would like to make two brief points here. The geography of Christianity has changed dramatically in recent times, and is in the process of changing further. Faced with a new form of Christianity, which is spreading with overpowering missionary dynamism, sometimes in frightening ways, the mainstream Christian denominations often seem at a loss. This is a form of Christianity with little institutional depth, little rationality and even less dogmatic content, and with little stability. This worldwide phenomenon – that bishops from all over the world are constantly telling me about – poses a question to us all: what is this new form of Christianity saying to us, for better and for worse? In any event, it raises afresh the question about what has enduring validity and what can or must be changed – the question of our fundamental faith choice.”
”The second challenge to worldwide Christianity of which I wish to speak is more profound and in our country more controversial: the secularized context of the world in which we Christians today have to live and bear witness to our faith. God is increasingly being driven out of our society, and the history of revelation that Scripture recounts to us seems locked into an ever more remote past. Are we to yield to the pressure of secularization, and become modern by watering down the faith? Naturally faith today has to be thought out afresh, and above all lived afresh, so that it is suited to the present day. Yet it is not by watering the faith down, but by living it today in its fullness that we achieve this. This is a key ecumenical task in which we have to help one another: developing a deeper and livelier faith. It is not strategy that saves us and saves Christianity, but faith – thought out and lived afresh; through such faith, Christ enters this world of ours, and with him, the living God.
Nog saknar jag en seriös diskussion hos oss. Kanske kan detta bidra till att någon börjar fundera.
Till eftertanke alltså.
Henrik
Biskop emeritus Kalevi Toiviainen har skrivit en artikel i färskaste numret av Teologisk Tidskrift. Hans tre frågor lyder: vart går du, kyrka?, vart går du, folkkyrka? Går du tillbaka till saken, kyrka?
Biskop Toiviainen varit biskop i St. Michels stift. Hans text innehåller ”bekanta tongångar” – besk kritik av Luther-stiftelsen, av SLEY och Suomen Raamattuopisto (Bibelinstitutet) – men också kritik av vår kyrkas biskopar.
Han kritiserar öppet biskop Mikko Heikka, som i Helsingin sanomat (21.08.2010) skriver att ”starka teologiska skäl talar för vigsel av personer med samma kön”. Toiviainen konstaterar att Heikka inte närmare redogör för dessa skäl, men ”hänvisar endast till möjligheten att tolka naturrätten på ett sätt, som det är jobbigt att godkänna.” Det är synnerligen svårt att säga att personernas kön inte skulle ha någon betydelse just när det gäller äktenskapet, skriver Toiviainen.
Jag kommenterar bara en av artikelns sidospår här, för det har intressanta poänger. Den ena iakttagelsen gäller frågan om pensionerade biskopars och prästers litet kritiska kommentarer har något av korrektiv av deras egna ställningstaganden att göra (se i det följande). Den andra iakttagelsen gäller ju det ofta påtalade faktum att biskoparna, som förr var ytterst lojala mot varann (utåt åtminstone), nu öppet kan ifrågasätta varann. Biskoparna är inte längre eniga och de gör heller inte längre några försök att dölja detta.
Kanske har biskop Toiviainen alltså blivit förskräckt när han ser vart den kyrka han varit biskop i är på väg? Kanske säger han det – för att citera en teologkollega – ”för att som pensionär försöka dämpa och bromsa följderna av det han själv varit med om att driva” (han avsåg ämbetsreformens släktskap vad den teologiska argumentationen beträffar med frågan om välsignelse/vigsel av samkönade par) och med en viss oro i rösten.
I slutraderna säger dock Toiviainen något som jag helt instämmer i. Han säger att basunens signal är otydlig och att den åtminstone ger signaler som hörs från andra basuner. Kyrkans speciella och unika uppgift är dock att förkunna evangelium.
Är det dags att med Karl Barth säga: zurück zur Sache?
Jag instämmer. Tillbaka till saken. Och i detta fall: till Guds Ord och förkunnelsen av evangeliet.
Henrik
Teologisk tidskrift, s. 342-349.
I dagens nr av tidningen Kotimaa, skriver pensionerade prosten Pekka Eskelinen om tre krav, som han i rättvisans och rimlighetens namn vill ställa på kyrkan.
1. Öppna dörrarna för Luther-stiftelsens verksamhet.
Eskelinen skriver i sin motivering att också de betalar sin kyrkoskatt och är fullvärdiga medlemmar av vår kyrka. Om nu en Hannu Taanila svär i kyrkan, Irja Askola är villig att öppna för muslimer och Wille Riekkinen ryter åt de ortodoxa för att de uplåter en kyrka åt Luther-stiftelsen, varför stängs då dörrarna för dem?
Eskelinen anser att LS:s syn på kvinnliga präster uppfyller kriterierna för diskriminering, men att att diskrimineringen är mångfaldigt värre när det gäller kyrkans sätt att behandla LS och kvinnoprästmotståndare.
2. Speciella prästvigningar för dem som av samvetsskäl inte kan samarbeta med kvinnliga präster.
3. Möjliggör arbetsarrangemang så att konflikter undviks mellan kvinnliga präster och präster med traditionell ämbetssyn.
Eskelinen konstaterar att han inte önskar skapa konflikter, utan finna vägar till försoning.
– –
Ja, det är ju glädjande för mig att läsa sådan text, åtminstone delar av den.
Trots allt är detta inlägg av en prästbroder ett tecken på det växande missnöje med kyrkans diskriminering på grund av övertygelse.
Det är ju ganska klart att alla inte kan underskriva en sådan text, men kanske den just därför förtjänar att uppmärksammas?
Henrik
Så har en ny månad kommit, och jag konstaterar att augusti månad väl var den första ”blogglösa” månaden i min bloggs trots allt relativt korta historia.
Men jag fortsätter nog. För tillfället upptagen av mycket förberedelsearbete: bibelföredrag, tal, möten, utkost, artiklar, ledare osv.
Kanske har Facebookandet litet ätit upp behovet av bloggandet. Men jag tror fortfarande att bloggläsarna är mera seriösa och att bloggen behövs – om inte för andra så för mig. Den är ett slags dagbok, den avslöjar vilka tankar som rört sig i mitt sinne.
Jag återkommer så småningom.
Henrik