I dagens nr av tidningen Kotimaa, skriver pensionerade prosten Pekka Eskelinen om tre krav, som han i rättvisans och rimlighetens namn vill ställa på kyrkan.

1. Öppna dörrarna för Luther-stiftelsens verksamhet.

Eskelinen skriver i sin motivering att också de betalar sin kyrkoskatt och är fullvärdiga medlemmar av vår kyrka. Om nu en Hannu Taanila svär i kyrkan, Irja Askola är villig att öppna för muslimer och Wille Riekkinen ryter åt de ortodoxa för att de uplåter en kyrka åt Luther-stiftelsen, varför stängs då dörrarna för dem?

Eskelinen anser att LS:s syn på kvinnliga präster uppfyller kriterierna för diskriminering, men att att diskrimineringen är mångfaldigt värre när det gäller kyrkans sätt att behandla LS och kvinnoprästmotståndare.

2. Speciella prästvigningar för dem som av samvetsskäl inte kan samarbeta med kvinnliga präster.

3. Möjliggör arbetsarrangemang så att konflikter undviks mellan kvinnliga präster och präster med traditionell ämbetssyn.

Eskelinen konstaterar att han inte önskar skapa konflikter, utan finna vägar till försoning.

– –

Ja, det är ju glädjande för mig att läsa sådan text, åtminstone delar av den.

Trots allt är detta inlägg av en prästbroder ett tecken på det växande missnöje med kyrkans diskriminering på grund av övertygelse.

Det är ju ganska klart att alla inte kan underskriva en sådan text, men kanske den just därför förtjänar att uppmärksammas?

Henrik