Baruch Habba B’Shem Adonai – Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn!

Henrik

Savolaiset liikennesäännöt:
# Jos joku männöö eelle, aja ohi.
# Jos joku kärttää eelle, nii elä piästä.
# Ku liikennevalo vaehtuu nokkas eessä vihreestä keltaseks, nii kiihytä. Kyllä sinä kerkiät.
# Ku jalankulukija tulloo eesä suojatielle, nii lissee vaahtia. Ee se sitte tuu.
# Mutta jos kuitessiii tulloo, nii polokase kuasu pohjaan. Eepähä jiä kitumaan.
# Siästä aena vilikkua.

Henrik

Ett exempel på ”nyskrivningen” (se föregående blogginlägg) tycker jag mig finna i följande text: 

Ärkebiskop emeritus Jukka Paarma skriver i festskriften tillägnad Olavi Rimpiläinen (Crux Spes Unica) hur biskopar i Uleåborg kommit att viga ärkebiskopar (Apostolinen printö ja kirkon ääni – Oulun piispat arkkipiispaa vihkimässä):

”Olavi Rimpiläisen puheessa oli niin ikään vahvasti esillä evankeliumin sanoman julistamisen ja viran yhteys. Hän puhui rauhan evankeliumista, johon kuuluu kansankirkossamme myös tietty väljyys, tilan antaminen erilaisuudelle. Taustana tälle ajatukselle oli varmaan kärjistymässä oleva tilanne, jossa eräiden herätysliikkeiden jyrkkenevä kanta virkakysymyksessä oli haastamass kirkon yhtenäisyyttä. Asia oli Rimpiläiselle itselleen tärkeä. Hän tuskin näki vielä silloin mainitun kannan vievän jyrkimillään skismaattisuuden rajalle. Siinä tilanteessa väljyys haastaa piispan merkittävimmän tehtävän: olla yhteyden vaalijana ja edistäjänä kirkossa.”

För mig är detta ganska obegriplig text. Å ena sidan talas det om ett rum (väljyys) i kyrkan, om biskopen som den som skall slå vakt om kyrkans enhet, å andra sidan om att det var väckelserörelsernas allt mera hårda (jyrkkenevä) syn i ämbetsfrågan som utmanade kyrkans enhet. Är detta den objektiva sanningen? Eller är det kyrkans lednings allt mera hårda syn inför insikten att problemet inte försvinner med tiden? Har väckelserörelsernas ställningstagande alls förändrats i en mera konservativ riktning?

Jag finner gott om belägg på motsatsen, nämligen att begreppet ’konservativ’ innebär att avståndet till mera liberaliserande positioner är konstant..

Ändå bör kritiken tas på allvar. Jag har den senaste tiden också frågat mig, inför känslan av att jag inte ändrat åsikt, vad det är som får många att tycka att den konservativa falangen, dit jag räknar mig, radikaliserats och blivit allt mera omedgörlig.

Beror det på att den ena sidan blir allt mera radikalt liberal och att spänningen därför ökar? Eller beror det på att en ”polarisering” skett och att båda sidor glider åt sitt håll? Att bara den konservativa sidan förändrats har jag svårt att tro.

Det är viktiga tider. Vi lever i en tid när folkkyrkan bryts sönder, tror jag. Tyvärr, säger jag också, beroende på vad som man vill lägga in i begreppet folkkyrkan. För mig är det en kyrka som når folket, inte en kyrka som styrs och dikteras av ”folkviljan”.  Att den konkreta kontaktytan mellan kyrkan och folket är möjligast stor, dock så, att det är dopet och tron på Kristus som utgör grundbegrepp i den kristna kyrkan. Och ”tron” betyder inte bara ”trons gåva”, utan också substansen, ”det som i tror och bekänner”. 

Nu behövs god teologi, det är säkert (till den goda teologin hör för övrigt att ge det gemensamma eller allmänna prästadömet dess rätta plats och värde i den kristna församlingen – vilket inte innebär att vara åskådare!).

Kanske kommer allt flera också att välja Abrahams och Lots princip: 

”Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.” ( 1 Mos. 13:9).

Det värsta är nämligen gräl och käbbel, det är i högsta grad kontraproduktivt för kyrkan och den kristna tron.

 Är det bäst att tillåta människor att arbeta enligt sin övertygelse och låta gemenskapen växa ur den kända satsen ”om någon vill, så komme han”?

Enheten är naturligtvis inte en sak, som man har rätt att välja bort. Men enheten har sina förutsättningar. Den splittrar, som inte församlar till Kristus. Den splittrar, som avviker från ”den rena evangeliska läran”. Vem ”den” är, vet Herren, inte t.ex. jag. Jag har dock fått Guds Ord tillsammans med alla mina medkristna, och det är utgående från detta Ord som ”alla läror och lärare skall prövas och bedömas.” 

Det är olyckligt om många väckelsekristna i praktiken drivs ur kyrkan (eller neutralare uttryckt: ser sig tvungna att distansera sig från kyrkan). Men ännu värre är det att leva i ett gräl.

”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.”

Jag har tyvärr ofta brutit mot detta ord, bl.a genom att låta mig provoceras. Senast igår.. 

Henrik

Vid en doktorsdisputation i Åbo idag kritiserades disputanden, jurisdoktorn och docenten Pekka Leino, som allstå nu doktorerade  för teologie doktorsgraden (kyrkorätt, inom praktisk teologi) för att framför åsikter som var ”donatistiska”.

Frågan är viktig, men är det sant? Är vi donatister?

Om jag förstår donatismen rätt, ville donatisterna (efter Diokletianus’ förföljelse på 300-talet) hävda att sakramentet i händerna på ogudaktiga präster inte är verksamt. Man kunde inte anlita deras tjänster.

Prof. Bengt Hägglund skriver i sin klassiska Teologins historia (s. 105) att ”donatisterna representerar sålunda den åskådning, som brukar kallas ”theologia regenitorum”: den andliga verkan, t.ex. av sakramenten, anses beroende av ämbetsinnehavarens helighet…”

Om jag förstått Luther rätt, så skiljer han tydligt mellan två frågor, som ofta sammanblandas.

Den ena frågeställningen gäller sakramentets verkan i förhållande till ämbetsinnehavarens person. Är ett dop giltigt, har sakramenten någon verkan om de förrättas av och utdelas av en ogudaktig person?

Här brukar man citera ordet ur Luthers Von der Winckelmesse und Pfaffen Weyhe (fritt översatt Om vinkelmässa och prästvigning, WA 38, 195-256): 

”Jag säger att även om djävulen själv kom (om han skulle vara så from att han ville eller kunde göra det) och låt oss anta att jag efteråt (mark. HP) kom underfund med att djävulen hade smugit sig in i ämbetet, eller uppträtt i en mans gestalt och låtit sig kallas till ämbetet, och offentligt förkunnat evangeliet i kyrkan, döpt, förrättat mässa, avlöst och utövat, och förvaltat sådana ämbeten och sakrament, som en präst skulle sköta, enligt Kristi bud, då skulle vi för alla vara tvungna att medge att sakramenten var giltiga, att vi hade fått del av ett rätt dop, och hört ett sant evangelium, tagit emot en sann avlösning, och blivit delaktiga av Kristi kropps och blods sanna sakrament.”

Och Luther fortsätter:

           ”Vår tro och sakramentet skall inte bygga på personen, om han är gudaktig eller ond, vigd eller inte vigd, kallad, eller en lurendrejare, om det så vore djävulen eller hans mor, utan på Kristus, på hans  Ord, på hans ämbete, på hans bud och förordning, där dessa är i kraft, där sker allt på ett riktigt sätt, oberoende av vem eller vad personen råkar vara.”

Luther talar här om två olika frågor: den ena frågan handlar om vilken verkan sakramentet har i händerna på en ogudaktig präst, den andra vem som skall kallas till prästämbetet.

Man brukar ofta använda det så att det inte är någon skillnad vem som predikar Ordet och förvaltar sakramenten, dessa bygger inte på ämbetsinnehavarens person.
Det är sant, men bara delvis.

För den andra frågan, vem som skall kallas till ämbetet, har tydliga svar.

Luther talar om en situation där djävulen ”smyger sig in”, han talar om ”efteråt”, han säger ”i en mans gestalt”, dvs det prövbara verkade vara i linje med vad kyrkan då lärde. Om någon i en sådan situation gick till nattvarden i tron att detta är rätt, behövde han eller hon inte tvivla på att sakramentet verkade syndernas förlåtelse.

Men de är ju befängt att tolka detta så, att t.o.m. ”djävulen eller hans mor” (för att använda Luthers drastiska språk) kunde vara präster, när det inte har någon betydelse vem som är det. Han säger ju dessutom ”vigd eller icke vigd”, varken ”smörjelse eller prästvigning” etc. Ingen seriös teolog kan därav dra slutsatsen: vi behöver inga prästvigningar och inga präster heller.

Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg här på bloggen, men kom tillbaka till det på grund av diskussionerna under disputationen idag.

Jag vet inte hur vi inom kyrkan skall kunna komma ut ur den återvändsgränd vi nu har hamnat i. Splittringen är djup, mycket djup.

Kanske vi först i himlen, om vi får komma dit, kan förstå varann.

En poäng från disputationen var nog respondentens svar: det handlar inte om en liten grupp, kanske 200 000 – 300 000 av kyrkans medlemmar. Nu säger man att ämbetsteologin inte har förändrats och ändå finner man kyrkans medlemmar sitta i tingsrätten och i högre rättsinstanser (där de dock inte sitter i bokstavlig mening) anklagade för en övertygelse och en lära, som inte har förändrats… Att åsikterna går isär är en sak, men att det inte borde vara omöjligt att tolerera dem som har den gamla synen, är en annan sak.

Men det tycks inte gå.

”Den nya historieskrivningen” tycks allt mera bli att eftersom de, som motsätter sig kvinnliga präster, har blivit så radikala i sin syn, har kyrkan (biskoparna) varit tvungna att skärpa sin attityd och sina åtgärder mot dem. 

Och vi som tycker att vi inte har ändrat syn – det är just det värsta – samma tankar har snurrat åtminstone i mitt huvud i över 40 år (när det gäller denna fråga).

När jag ser mitt inlägg, märker jag att en del av texten försvann vid publiceringen.
Kanske både min MacBook och jag börjar tröttna på att diskutera detta.

Men viktiga frågor är det – även om det har sagts förut! 

Henrik

Helsingin Sanomat 11.11.2012

Uskon kriisi haastaa luterilaisen kirkon 

Ystäväni Pasi Turunen kirjoittaa hienosti omassa blogissaan marttyyrien historiasta. Tässä ote hänen blogitekstistään:

TALVITAKKINI POVITASKUSSA olen kantanut vuosia erästä, pastori Richard Wurmbrandtin perustaman Voice of the Martyrs –järjestön uutiskirjeestä repäisemääni sivua (kts. kuva blogin alussa). Se on jo rypistynyt ja nuhruinen. Mutta en ole tohtinut heittää sitä pois.

Tuolla sivulla kerrotaan protestanttisesta lähetyssaarnaajasta nimeltä Robert Thomas. Hän oli saanut Jumalan kutsun lähteä viemään evankeliumia Pohjois-Koreaan. Hän valmistautui tehtäväänsä vuosien ajan. Inhimillisesti ajatellen hänen lähetyssaarnaajan ”uransa” meni kuitenkin täysin hukkaan.

Vuonna 1865  Thomas saapui Korean rannikolle ensimmäisen kerran. Hän ajatteli opettelevansa paikallisten ihmisten kielen ja tavat. Hänen oli pian kuitenkin palattava Kiinaan, jossa hänen vaimonsa kuoli seuraavana vuonna.

Vuonna 1866 Robert Thomas matkusti General Sherman –nimisellä amerikkalaisella merivoimien aluksella  kohti Pyongyangia, nykyisen Pohjois-Korean pääkaupunkia, mukanaan 500 kiinankielistä Raamattua. Elokuussa alus purjehti pitkin Taedong jokea ja Thomas heitteli laivasta joenrannella seisoville ihmisille traktaatteja laivan kulkiessa eteenpäin.

Aluksen matka pysähtyi lopulta hiekkasärkkään. Korealaiset sotilaat, jotka luulivat ulkomaisten tulevan pahoissa aikeissa, asettivat ansan ja sytyttivät aluksen tuleen. He surmasivat jokaisen rannalle pyrkineen.

Robert Thomas aavisti kuolemansa lähestyvän ja ojensi yhden punakantisista Raamatuista ja sanoi lähestyvälle sotilaalle koreankielellä: ”Jeesus, Jeesus!”. Hyökkäävä sotilas löi Thomasin pään poikki ja heitti sen jokeen.

Yhden lähetysmatkan surullinen loppu?

Vuonna 1891 eräs vierailija huomasi pohjoiskorealaisen asuntolan vierashuoneen seinän olevan tapetoidun raamatunlehdillä. Ne näyttivät olevan punakantisesta kiinalaisesta Raamatusta.

Asuntolan isäntä oli herra Park. Hän oli ollut sotilas. Itse asiassa hän oli se sotilas, joka oli lyönyt Robert Thomasin pään poikki. Hän oli kuitenkin kokenut, että Thomas oli hyvä mies ja poimi päättömän ruumiin käsistä maahan pudonneen Raamatun, luki sen ja antoi myöhemmin elämänsä Jeesukselle Kristukselle!

Park halusi säilyttää Raamatun kirjoitukset ja päätti liimata ne yhden huoneensa seinälle. ”Monet ovat tulleet eri puolilta Koreaa lukeakseen minun seinääni”, Park totesi.

Voice of the Martyrs –järjestön uutiskirje jatkaa ja kertoo, että alueella, jossa Robert Thomas, ensimmäinen lähetyssaarnaaja Pohjois-Koreaan, kohtasi marttyyrikuoleman, kokoontuu nykyään lähes 100 pohjoiskorealaista perhettä salaa ylistämään Kristusta.

TUONELAN PORTIT EIVÄT VOITA Kristuksen seurakuntaa. Eivät silloin, eivätkä nyt. Marttyyrien veri on seurakunnan siemen. Vieläkin.

—–

Lue koko teksti! Se on todella lukemisen arvoista!

http://uskonpuolesta.blogspot.fi – veren ja tulen läpi

Henrik

Minister Päivi Räsänen, ansvarig kyrkominister förutom inrikesminister, besökte kyrkomötet idag.

Tidningen Kotimaa skriver – hör och häpna – att ministern fick ett blandat mottagande i kyrkomötet.

Vad sade Päivi Räsänen? Hon talade om människovärdet och nämnde tre aktuella områden där människovärdet är i kläm.

Det första gällde invandrarna, med en anknytning till de hungerstrejkande afganerna.

Det andra gällde eutanasi (s.k. dödshjälp), dvs om det är etiskt godtagbart att avbryta ett liv. Hon säger bl.a att i Holland, ett föregångarland som man ofta hänvisar till på grund av Hollands liberala inställning till aktiv eutanasi, är den främsta orsaken till att be om assisterad dödshjälp inte en obotlig sjukdom eller smärta, utan ensamhet och en kraftig känsla av att vara till besvär.

Det tredje ämnet var dödshjälp i livets början, dvs avbrytande av graviditet – abort. Räsänen talade mycket konkret, lyfte fram en del symptom som kan förekomma i samband med abort och hänvisa till ett brev som en barnmorska sänt henne.

Men alla i vår kyrka kan inte instämma i dessa centrala etiska frågor. Det är verkligen skrämmande att det i vårt högsta beslutande organ inom kyrkan finns beslutsfattare som inte kan instämma i dessa centrala tankar kring det femte budet.

Räsänen, som är läkare, vet vad hon talar om.

Päivi Räsänen säger det som kyrkan borde säga, men som den inte säger tydligt och klart.

Som en sade efter hennes förra tal i kyrkomötet: statens representant talade som kyrkans representant, och kyrkans representant som statens representant.

Nu behöver minister Räsänen stöd över partigränserna.

Det är lätt att diskutera detaljer eller hur saken bör framställas, för att kanske dölja sitt ogillande av själva sakfrågan.

På Kotimaas hemsida finns en nyhet om att Räsänens tal fick ett blandat mottagande: http://www.kotimaa24.fi/uutiset/kotimaa/9617-rasasen-tervehdykselle-ristiriitainen-vastaanotto.

Läs först ministerns tal och bedöm.

Seurakuntalainen – Ministeri Räsänen: Kirkon on puolustettava rohkeasti ihmisarvoa ja elämää.

Henrik

Kyrkomötet diskuterar denna vecka hur kyrkans struktur ska se ut i framtiden.

Det förefaller som om kyrkomötets majoritet skulle vara beredda att i arbetet utgå från den s.k. samfällighetsmodellen. Den skulle bl.a innebära att varje församling skulle tillhöra en samfällighet.

Men poängen måste alltid vara att det lokala församlingsarbetet prioriteras. När diskussionerna om tjänster och kommunernas ansvar att erbjuda sina medlemmar dessa, är risken stor att kyrkan nu snubblar i den problematiken och börjar identifiera sig som en som erbjuder tjänster.
Det gör kyrkan också, men den är ingen serviceanstalt. Det primära är det andliga livet, förkunnelsen av Ordet, förvaltandet av sakramenten, erbjudandet att vara en andlig gemenskap, kärlekens diakonala tjänstvillighet osv.

En sådan modell kan, om den riktas rätt, innebära att små församlingar kan fortsätta existera. Då är prästen inte längre ”områdespräst”, utan kyrkoherde. De stora församlingarna löper en dubbel risk: dels att se sig som serviceinstitution, dels att effektivt sköta det stora området så att de små ”bykyrkorna” eller verksamhetscentra i olika stadsdelar blir sådant som man sköter ”enligt listan”. Det blir då så som när man besöker en hälsocentral: varje gång ny läkare! I en församling, där många präster finns + en viss rotation visavi tjänster, lär församlingen aldrig känna sin präst, och prästen aldrig känna sin församling.

Fram för SMÅ enheter, med mycket lätt administration. Allt som kan skötas på annat håll ska skötas på annat håll. Men det gäller att se över samfällighetens funktioner: man måste ”strypa”, eller ska vi säga ”rikta” verksamheten så den inte sväller i oändlighet.

Men det primära är inte vilken samfällighet man tillhör, utan vilken församling man firar gudstjänst med. Här bör kyrkomötet visa ett aldrig tidigare skådat frisinne, nu skulle det vara dags för ”valgmenigheder”, icke pariokiala församlingar (där medlemskapet inte är bundet till ett visst område – åtminstone inom kommuner, eller län, skulle en sådan flexibilitet behövas).

Men läs också Jari Kekäles tankar i Kyrka och Folk nr 44/2012. Där visar han nog på svagheter och intressanta analyser av ”konstantinismen”. Bindningarna mellan kyrkan och staten, som ju till största delen är upphävda, finns i bakgrunden kvar genom vissa uppgifter. Och det är ju, som Jari Kekäle säger, klart att kyrkans värdenorm oftast blivit det politiskt korrekta.
Men det blir aldrig någon kyrklig förnyelse om kyrkan bara är en spegel av samhället.
För att inte säga att det inte blir någon kyrka med ett sådant resonemang. 

Henrik

Idag är det fyrtio år sedan jag blev prästvigd i Borgå domkyrka. 

Det är med stor tacksamhet och samtidigt med en känsla av intighet som jag börjar denna dag. Tack gode Gud! ”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott Han har gjort..”
Synden, både i form av överträdelse och av försummelser har följt mig. Men Herrens trofasthet har varit stor. Förlåt säger jag till Herren, förlåt också till medmänniskor, när jag svikit och varit på sidan om spåret.

Med sorg har jag fått se hur min kära fädernas kyrka bröts sönder – av inre strider, av förnekelse, av beslut, som inte varit grundade på Guds Ord.
Men jag har också fått se hur Kristus verkar, hur Anden föder nytt liv, hur Guds folk slutit sig samman mitt i splittring, hur förnyelse och förnekelse bryts mot varann.

Må förnyelsen segra i min själ, i mitt liv, må en Andens förnyelse på Ordets grund drabba hela kyrkan, alla kristna, allt.

”Ty HERREN, din Gud, har välsignat dig i allt du företagit dig. Han har tagit hand om dig under din vandring i denna stora öken. I dessa fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig och ingenting har fattats dig.” 5 Mos. 2:7

Jag hoppas och ber att Gud, om det är Hans nådiga vilja, ska låta mig få många goda år ännu som präst och medkristen! 

Soli Deo Gloria!

Henrik

I samband med en doktorsdisputation för ngn månad sedan sammanfattades kyrkans diskussioner om ämbetet med tanken, att ”det handlar om vem som har makten i kyrkliga rum” (”tila” = kyrkliga utrymmen, och kanske snarare bildlikt förstått”i kyrkan”).

Det är enligt min mening en av de stora tragedierna i vår lutherska kyrka, att prästämbetet och vem som innehar det, har blivit ett maktspel – vilket är något helt annat än den makt och myndighet som finns i förlåtelsens evangelium, i Ord och sakrament.

Under den kommande kyrkomötesveckan skall kyrkomötet diskutera församlingsstrukturer. Nu är det angeläget att skapa strukturer, som beaktar kyrkans medlemmars rätt och möjlighet att leva i sin egen kyrka.

Sedan jag prästvigdes för 40 år sedan (i morgon) har en mängd nya påbud tillkommit, som inte är framsprungna ur ”evangeliets ämbete”. Att man genom Biskopsmötets redogörelse har asfalterat en olycklig situation, och därmed driver fram nya lösningar, är en olycka. Kunde man inte åtminstone gå in för ”valgmenigheder” eller ngn annan form av personförsamlingar? Nu skulle möjligheter finnas – om man vill.

Allt flera frågar efter det meningsfulla i att be om livsutrymme inom kyrkan. Detta är oroväckande i en tid när kyrkan skulle behöva alla sina medlemmar.
Vi står inför stora val de närmaste åren, detta inte sagt som hot, den tvivlande kommer att få se det mer och mer. Redan nu samlas tusentals personer i gudstjänstgemenskaper inom vår kyrka som inte är arrangerade av lokalförsamlingen.
Kanske detta trots allt är värd en tanke? 

Vår kyrkas viktigaste bekännelse, Augsburgska bekännelsen, slår fast att kyrkans ämbetes makt inte är en världslig makt, utan en makt och myndighet utgående från evangeliet. Inför den historia av avstängningar, repressalier och rättegångar som präglat diskussionerna och följt i dess kölvatten måste man påminna om denna sanning igen.

”Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan endast så mycket begäres, att de skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kunna följas utan synd. Om de icke göra detta, må de själva se till, huru de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli orsak till kyrkosöndring.”

Ur Svenska kyrkans bekännelser, Om den andliga makten

 ”Pietari kieltää piispoja herroina hallitsemasta seurakuntia ja pakottamasta niitä. Nyt ei ole kysymys siitä, että piispat luopuisivat valta-asemastaan. Ainoastaan pyydetään sitä, että he sallisivat evankeliumia opettaa puhtaasti ja lieventäisivät muutamia harvoja käskyjä, joita ei voi noudattaa syntiä tekemättä. Jolleivät he tee tätä, katsokoot itse, kuinka he Jumalan tuomiolla tekevät tiliä siitä, että he tällä itsepintaisuudellaan antavat aiheen kirkon hajaannukseen.”

Augusburgin tunnustus, Kirkollinen valta, s. 79

Ehkä kirkolliskokouksessa tulisi avata taas kerran keskustelut henkilöseurakunnista sekä muista mahdollisista ratkaisuista, jotka auttaisivat kaikkia kirkon jäseniä saamaan elintilaa omassa kirkossaan. Kaikki konservatiivit eivät enää tätä pyydä, koska se tapahtuu ehdoilla, joita ei voi hyväksyä.

On traagista ja kohtalokasta, että kirkon keskustelut virkateologiasta voidaan kiteyttää sanomalla, että kysymys on siitä, ”kenellä on oikeus määritellä, millaiset uskonnolliset identiteetit ovat kirkossa hyväksyttyjä ja kuka hallitsee kirkollista tilaa”.

Henrik

Viite:

TM Paula Närhi väittelee Helsingin yliopiston teologisessa tiedekunnassa papin sukupuoleen liittyvistä kiistoista Suomen ev.lut. kirkossa.

Tutkimustulostensa perusteella Närhi rinnastaa naispappeuskiistat identiteettipoliittiseksi taisteluksi, jossa kamppaillaan siitä, kenellä on oikeus määritellä, millaiset uskonnolliset identiteetit ovat kirkossa hyväksyttyjä ja kuka hallitsee kirkollista tilaa.