Ny historieskrivning?
Ett exempel på ”nyskrivningen” (se föregående blogginlägg) tycker jag mig finna i följande text:
Ärkebiskop emeritus Jukka Paarma skriver i festskriften tillägnad Olavi Rimpiläinen (Crux Spes Unica) hur biskopar i Uleåborg kommit att viga ärkebiskopar (Apostolinen printö ja kirkon ääni – Oulun piispat arkkipiispaa vihkimässä):
”Olavi Rimpiläisen puheessa oli niin ikään vahvasti esillä evankeliumin sanoman julistamisen ja viran yhteys. Hän puhui rauhan evankeliumista, johon kuuluu kansankirkossamme myös tietty väljyys, tilan antaminen erilaisuudelle. Taustana tälle ajatukselle oli varmaan kärjistymässä oleva tilanne, jossa eräiden herätysliikkeiden jyrkkenevä kanta virkakysymyksessä oli haastamass kirkon yhtenäisyyttä. Asia oli Rimpiläiselle itselleen tärkeä. Hän tuskin näki vielä silloin mainitun kannan vievän jyrkimillään skismaattisuuden rajalle. Siinä tilanteessa väljyys haastaa piispan merkittävimmän tehtävän: olla yhteyden vaalijana ja edistäjänä kirkossa.”
För mig är detta ganska obegriplig text. Å ena sidan talas det om ett rum (väljyys) i kyrkan, om biskopen som den som skall slå vakt om kyrkans enhet, å andra sidan om att det var väckelserörelsernas allt mera hårda (jyrkkenevä) syn i ämbetsfrågan som utmanade kyrkans enhet. Är detta den objektiva sanningen? Eller är det kyrkans lednings allt mera hårda syn inför insikten att problemet inte försvinner med tiden? Har väckelserörelsernas ställningstagande alls förändrats i en mera konservativ riktning?
Jag finner gott om belägg på motsatsen, nämligen att begreppet ’konservativ’ innebär att avståndet till mera liberaliserande positioner är konstant..
Ändå bör kritiken tas på allvar. Jag har den senaste tiden också frågat mig, inför känslan av att jag inte ändrat åsikt, vad det är som får många att tycka att den konservativa falangen, dit jag räknar mig, radikaliserats och blivit allt mera omedgörlig.
Beror det på att den ena sidan blir allt mera radikalt liberal och att spänningen därför ökar? Eller beror det på att en ”polarisering” skett och att båda sidor glider åt sitt håll? Att bara den konservativa sidan förändrats har jag svårt att tro.
Det är viktiga tider. Vi lever i en tid när folkkyrkan bryts sönder, tror jag. Tyvärr, säger jag också, beroende på vad som man vill lägga in i begreppet folkkyrkan. För mig är det en kyrka som når folket, inte en kyrka som styrs och dikteras av ”folkviljan”. Att den konkreta kontaktytan mellan kyrkan och folket är möjligast stor, dock så, att det är dopet och tron på Kristus som utgör grundbegrepp i den kristna kyrkan. Och ”tron” betyder inte bara ”trons gåva”, utan också substansen, ”det som i tror och bekänner”.
Nu behövs god teologi, det är säkert (till den goda teologin hör för övrigt att ge det gemensamma eller allmänna prästadömet dess rätta plats och värde i den kristna församlingen – vilket inte innebär att vara åskådare!).
Kanske kommer allt flera också att välja Abrahams och Lots princip:
”Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.” ( 1 Mos. 13:9).
Det värsta är nämligen gräl och käbbel, det är i högsta grad kontraproduktivt för kyrkan och den kristna tron.
Är det bäst att tillåta människor att arbeta enligt sin övertygelse och låta gemenskapen växa ur den kända satsen ”om någon vill, så komme han”?
Enheten är naturligtvis inte en sak, som man har rätt att välja bort. Men enheten har sina förutsättningar. Den splittrar, som inte församlar till Kristus. Den splittrar, som avviker från ”den rena evangeliska läran”. Vem ”den” är, vet Herren, inte t.ex. jag. Jag har dock fått Guds Ord tillsammans med alla mina medkristna, och det är utgående från detta Ord som ”alla läror och lärare skall prövas och bedömas.”
Det är olyckligt om många väckelsekristna i praktiken drivs ur kyrkan (eller neutralare uttryckt: ser sig tvungna att distansera sig från kyrkan). Men ännu värre är det att leva i ett gräl.
”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.”
Jag har tyvärr ofta brutit mot detta ord, bl.a genom att låta mig provoceras. Senast igår..
Henrik
Namn: Henrik Perret
Henrik Perret
18.11.2012 at 10:37 #
Det var biskop Olavi Rimpiläinen som den äldsta biskopen i tjänst installerade ärkebiskop Jukka Paarma.
Ärkebiskop emeritus Jukka Paarmas tes om att Rimpiläinen förmodligen inte riktigt insåg vart detta skulle leda till, är jag inte så säker på.
”Asia oli Rimpiläiselle itselleen tärkeä. Hän tuskin näki vielä silloin mainitun kannan vievän jyrkimillään skismaattisuuden rajalle.”
Ingen kunde absolut veta allt, mitt intryck är att Rimpiläinen nog varit så med i diskussionerna att han vetat ”missä mennään”. Jag frågar mig om den bild som tecknas är en tolkning av fakta eller om den (snarare) är en uppbackning av en nyskrivning av händelserna.
Jag anser nog att ärkebiskop emeritus Paarmas påståenden skall leda till eftertanke och föranleda diskussioner. Jag påstår inte på något sätt att den ena sidan bär all skuld och den andra sidan går helt fri. Så enkelt är det nog inte. Ändå hävdar jag att någon radikalisering i egentlig mening, baserad på inställning, inte i nämnvärd grad har skett. Men det är klart att snävare existensmöjligheter har drivit fram olika former av lösningar, som upplevs radikala.
Henrik