Har suttit och sett på ett program om livmoderuthyrning, som upprörde mig mycket.
Det handlade om barnlösa par, som ville skaffa ett barn. En frivillig föderska hyrde sin livmoder. Hon gick och bar på barnet som inte var hennes, inte skulle bli hennes och som sannolikt aldrig får veta om henne. För “jobbet” får hon 4000 €, som hon vill använda för sina (egna) barns studier.
Nu har nästa diskussionsmämne kommit in genom TV-apparaten i finländarnas vardagsrum. Livmoderuthyrning, 4000 €/ 9 månader…
Men sen kom komplikationerna. En föderska sade att “han är väl litet mitt barn också”, och fick veta att så inte är fallet. Den “hyrda” mamman hade redan i början av processen skrivit på ett papper där hon avstod från alla anspråk. Och de är så fattiga att de inte har råd att börja processa.
Vad ska hon tänka, när hon ligger ensam vaken på nätterna?
Ett annat par hade “beställt” ett barn, deras relation var dålig, och de ville ha ett “gemensamt” barn. Innan barnet föddes, lämnade kvinnan sin man. Därmed fick han inte hem det barn som hade fötts, först efter flera månaders byråkrati fick han – men inte alla motsvarande – hem sin son. Barnets farmor fick vara flera månader i Indien, där allt detta hände.
Ett homosexuellt par ville ha 1-4 barn, två kvinnor gjordes gravida genom konstgjord befruktning, men efter 3 veckor fick de missfall. Männen blev med sina minnen, och sin bitterhet över att allt blev noll.
Redaktörerna fick fram bevis på den industri detta blivit. En gömd kamera dokumenterade en falsifierad situation, där kvinnan bara hade mått illa och varit trött, och de fick också löfte om barn genom konstgjord befruktning och föderska. (De använde sig dock inte av den möjligheten).
Sedan bara förfalskade födelseintyg – där en läkare skriver att barnet är fött på ett visst sjukhus och där mamman försäkrar att hon fött barnet på en klinik i Indien – och så är allt klart.
Och allt är lögn.
FÖRFÄRLIGT. Kanske inte alla tycker så först, men när man börjar nysta upp situationen så mår man nog ganska illa.
Den första frågan gäller BARNET. Ett barn som kanske får veta om detta, utan att veta vem som burit henne eller honom. Eller ett barn som bara har en far eller en mor, biologiskt, eller ingendera.
Tänk på hur många dokument vi har om människor som offrar nästan allt för att få veta sanningen om sin far eller sin mor!!
När jag besökte riksdagen för något år sedan i samband med lagutskottets behandling av adoptionsrätt för samkönade par, berättade många för mig att man i riksdagen på allvar redan diskuterar livmoderuthyrning.
Vart är vi på väg?
Människans egna lösningar har så ofta visat sig bli en förbannelse.
Jag talar inte mot konstgjord befruktning när det gäller gifta par. Men svaret är inte en främmande kvinnas livmoder. “De två ska bli ett kött.”
Adoption är ett av de alternativ som finns. Och många fina behandlingsmetoder för makar finns i vår tid.
Den indiska läkaren talade om “komponenter” som behövs för produkten, hör fabrikens uppgift är att sammanföra komponenterna så att produkten blir färdig.
“Babyfabriken”. Vilken hemsk tanke!
Jag tror att just Indien behöver vår hjälp mycket konkret. En ung kvinna ska inte behöva ställa upp på detta för att ha råd att utbilda sina barn!
Indien ropar igen – människovärdet kränks genom slavarbete, underbetalda anställda, många gånger också barn (!!), och en mängd andra problem.
Jag har svårt att tro att en ung kvinna kan bära ett barn i sin kropp i nio månader, och sedan bara lämna ifrån sig det för 4000 euro. Utan att fundera på hur barnet har det senare i livet…
Det är så tragiskt! Att något så fint som ett barn, graviditeten och allt som hör dit, skall förstöras genom denna industri är … – vad ska man sen använda för ord?!
Gud som haver barnen kär
se till mig som liten är.
Så vill jag be ikväll, för både små och större barn på olika håll i vår värld.
If something goes wrong, call the operator.
Henrik