När jag var liten var det en vers i julevangeliet, som jag speciellt mycket väntade på. Det var den vers där det stod: alldeles såsom det blivit dem sagt. Orsaken var inte så from som kanske någon hann tro..(?) Saken är ju den att den versen (Luk 2:20) är den sista i julevangeliet. Min far, som hade kommit till tro som vuxen när vinterkriget bröt ut, var mån om att julfirandet alltid skulle börja med julevangeliet. Jag däremot satt och väntade på julklapparna och den ofta ”stumma julgubben”. Senare fick jag veta att orsaken till att julgubben var stum var att gubben var en gumma! Vi hade en kvinnlig julgubbe! Men hon var fantastisk, hon var snäll och skapade en så fin förväntan. Välsignade Marta (så hette hon, julgubben).
Men senare har jag börjat tänka på den sista versen. Och i år har jag helt förälskat mig i den. Den är ju helt fantastisk. Och jag läser den så gärna i en tid när man försöker så ut tvivel i alla människor, inklusive kristna, genom att säga att Bibeln är en mytisk och motstridig bok. För så är ju inte fallet.
Sir William Ramsey, en känd historiker och arkeolog, skulle skriva en bok om Bibelns många motstridigheter. Han reste bl.a. till Turkiet, för att kolla uppgifterna i Apostlagärningarna om Pauli resor och för att sen kunna skriva om hur fel författaren, läkaren Lukas, hade.
Men han kom tillbaka med helt motsatt åsikt. Han säger att det inte bara är så att Lukas’ uppgifter stämmer. Han är en av de allra största historikerna.
“Luke is a historian of the first rank; not merely are these statements of fact trustworthy; he is possessed of the true historic sense… this author should be placed along with the very greatest of historians.” (Sir William M. Ramsey).
En berömd teolog, Otto Betz, säger att ingen seriös forskare har vågat hävda att Jesus aldrig funnits.
”No serious scholar has ventured to postulate the non-historicity of Jesus.” (Otto Betz)
En annan teolog, professor F. F. Bruce, som forskat mycket i Nya testamentets historiska tillförlitlighet, säger att det inte är historikerna som betvivlar Nya testamentets historiska tillförlitlighet.
”Some writers may toy with the fancy of a ’Christ-myth’, but they do not do so on the ground of historical evidence. The historicity of Christ is axiomatic for an unbiased historian as the historicity of Julius Caesar. It is not historians who propagate the ’Christ-myth’ theories.” (F.F. Bruce).
Allt tal om Kristus-myten är helt grundlösa, det finns ingen dokumentation när det gäller anklagelserna.
I början av sitt evangelium skriver Lukas om hur seriöst han ser på sitt uppdrag. Han är medveten om att andra har skrivit, han har frågat och forskat noga, han har talat med dem som var ögonvittnen och Ordets tjänare, de som var med från första början, och han skriver i följd och ordning, för att, säger han, mottagaren Teofilus skall veta hur tillförlitlig den undervisning är, som han har fått.
Det är svårt att föreställa sig att Lukas genast i kapitel 2 lämnar alla sina föresatser och börjar fantisera.
Lukas börjar sitt evangelium med orden ”det hände”. På latin heter det ”factum est”, som också kan översättas: det är ett faktum.
Det var inte kejsar Augustus som fick höra ängeln förkunna Guds löfte om den stora Glädjen, en glädje som genast får sin förklaring i orden om en ”Frälsare som blivit född åt er i Davids stad och han är Messias, Herren.” Det var heller inte Quirinius, landshövdingen över Syrien, inte översteprästen, inte kung Herodes. Det var herdar, vanliga herdar på nattskifte.
De skyndade till Betlehem och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban.
De berättade för alla vad som hade sagts till dem om detta barn.
Och när de vände tillbaka lovade de och prisade de Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det hade blivit dem sagt.
De skyndade – de fann – de berättade – de vände tillbaka – de lovade och prisade Gud!
Jag är så glad över dessa ord. Den som söker, den som forskar, den som prövar, finner att det är så.
Martin Luther har talat om Skriften, som den krubba (vagga) där Kristus ligger. ”Alldeles såsom det blivit dem sagt” – det är ju ett ord om Bibelns tillförlitlighet!
Därför kommer julen till mig i bibelordet, det lästa, det sjungna, det förkunnade, också denna jul.
Därför kommer Jesus till mig i bibelordet. Och med Jesus kommer julen.
Jag vill önska Dig en Jesus-jul, en helig högtid, där Ordet skall bära Kristus till Dig och ge Dig jul i hjärtat!
En välsignad julhelg och ett Gott och Välsignat Nytt År!
Henrik
”Fler ceremonier än kristna borde få plats i kyrkorna.” Så inleder ledarskribenten i Dagens Nyheter igår. Läs och tyck!
Etikettexperten Magdalena Ribbing (känd från TV-sändningar från t.ex. Nobelfesten) säger i Kyrkans tidning att man inte ska sända religiösa julkort:
”Ribbing varnar för religiösa julkort
Etikett-gurun Magdalena Ribbing avråder från religiösa julkort om du inte är alldeles säker på mottagarens existentiella hemvist.”
Avkristning pågår i våra nordiska länder.
Sade Jesus så? Gå ut och gör alla folk till lärjungar, men gör inte det om du inte är säker på deras existentiella hemvist…??
Jag förstår ju att detta sannolikt inte var Magdalena Ribbings avsikt, men det är ju egentligen det hon säger.
Det finns något annat som står över det som Jesus har sagt.
I våra nordiska länder diskuteras också om man får fira kristna julfester i våra skolor. I Sverige brukar skolavslutningar och -fester ofta hållas i kyrkor. Men många skolor vill inte att skolans julfest skall innehålla kristna moment. En norsk kommentator i tidningen Dagen säger: Svenske prester kan gjøre mye rart i skolegudstjenesten, men de kan ikke be, lese velsignelsen eller si trosbekjennelsen.
John Stott skriver i en artikel (som ingår i tidningen Decision) att de kristna har slutat samtala med människor om den kristna tron. Det står nämligen i julevangeliet om herdarna att ”och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn.”
”Men för att detta inte skall spridas vidare bland folket, så låt oss varna dem för att i fortsättningen tala till någon människa i det namnet.” De kallade in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: ”Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” Apg.4:17-20.
Varför tiger vi?
Låt oss trotsa alla dylika röster!
Jesus måste bli känd, för att bli trodd och mottagen!
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Nordiskt julnytt
I en intervju med ärkebiskopen aktualiser redaktör Kirsi Rostamo (Radio Dei) frågan om missionsorganisationernas status som kyrkans missionsorganisationer är hotad.
Ärkebiskopen svarar kryptiskt. Han säger att var och en bör se sig i spegeln och att det handlar om i vilken mån man vill binda sig till kyrkans beslut. (http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/kotimaa/1999/papit_tyrmaavat_helsingin_ja_
vantaan_paatoksen_rokottaa_lahetysjarjestoja)
Detta är den nya kyrkosynen. Kyrkans enhet (ykseys) handlar om i vilken mån man är villig att följa kyrkans beslut – oberoende av vilka beslut som fattas. Man borde åtminstone tillägga det nyaste beslutet… Och så borde man ännu tillägga också ”kommande beslut” – för ngt beslut i äktenskapsfrågan har inte fattats även om man vill agera så (detta har inte jag lyft fram, utan de beslutsfattande organen i Hfors och Vanda).
Men inte ett enda ord i linje med apostlarnas:
”…var och en som går så framåt att han icke förblir i Kristi lära….” (2 Joh).
Kyrkligheten måste först och främst handla om att vara bunden till Kristi lära, till Bibeln och bekännelsen. En sådan kyrkas beslut kan man också vara lojal med.
De färskaste undersökningarna av Kati Niemelä och Hanna Salomäki vid kyrkans forskningscentral visar med (o)önskvärd tydlighet att de senaste 25 årens beslut inte bara inneburit förändringar på någon enskild punkt. De har gett en nytolkning av hela kristendomen. Denna nytolkning – omtolkning – håller nu på att tränga in i hela kyrkan som en surdeg.
Men det finns alternativ. Det finns många inom kyrkan, präster och lekmän, som vill hålla fast vid klassisk kristen tro. Och även om jag inte tror på ämbetsbeslutet från 1986 vill jag gärna skriva, att jag också läst mycket goda och teologiskt hållbara utläggningar av kvinnliga präster, både från Finland och Sverige. Men tyvärr är dessa tolkningar en försvinnande liten minoritet i raden av andra. Men till den delen vill jag tydligt uttala mitt stöd.
KYRKLIGHET – den måste sökas i relationen till Jesus och apostlarnas Ord. I 2 Joh. konkluderar apostlen Johannes: den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har icke Gud…
Jag har den senaste tiden läst i prof. Heikki Räisänens bok om vad de första kristna trodde.
Jag skräms (!) av Räisänens angrepp på centrala kristna sanningar: Treenigheten, försoningen, syndaförärvet osv.
Han tecknar bilden av NT som ett kontroversiellt och stridbart dokument, med oklarheter och konflikter och olika åsikter.
Jag frågar mig hur ett sådant evangelium kunde ha hjälpt martyrer att härda ut i förföljelser, hur någon kunde bli tänd av sådant.
Det finns seriösa forskare världen över som har en helt annan bild, så ingen ska vara utlämnad åt mina bedömningar. Läs och tyck!
Jag kan inte låta bli att fråga om det inte finns ett samband mellan detta slag av teologi och den nedkörning av kyrkans andlighet som vi nu är vittne till? Kati Niemeläs undersökning ger mer ett eller två belägg på detta!
Men det finns också församlingar, gemenskaper och kyrkor som växer. Det är bibeltroende kyrkor, och t.ex. karismatiska grupper. Säger inte detta något om vår inriktning, vart vi skall söka oss??
Jag söker inte kyrkligheten utanför kyrkan (åtminstone inte i dagens läge), utan innanför kyrkan tillsammans med dem som tror och bekänner Kristus, sådan som Guds Ord har uppenbarat Honom.
Välsignad adventstid!
Henrik
Namn: Henrik Perret