månadsarkiv: december 2009

Herren välsigne dig och bevare dig

Ännu en gång har vårt land drabbats av svår sorg. Fem anställda i Prisma har skjutits och deras liv slutade på årets sista dag. De var människor med livet framför sig – mänskligt sett – födda mellan år 1964 och 1982. Sannolikt hade alla planer för nyåret. De blev helt annorlunda.

Nu finns det personer bland oss som har drabbats av svår sorg. Man kan räkna med att det också finns barn, som idag drabbats av sitt livs svåraste förlust.

Herre, hjälp!

Det är för tidigt att nu dra för långtgående slutsatser. I massmedia har man nästan frossat i detaljer, detta är ju en ganska mänsklig reaktion när sådant händer.

I detta slede är det polismyndigheterna och räddningsmyndigheterna som har huvudansvaret, tillsammans med socialmyndigheter och olika hjälporganisationer, främst FRK (Röda korset).

Esbo stad har inhiberat sina nyårsfestligheter. Jag tycker detta vittnar om en verklig känsla för det väsentliga. Det är ett värdigt och ett klokt och ett riktigt beslut. Tendenser finns alltid i kriser att antingen genast förtränga det svåra eller att frossa i svårigheterna.

Det första är nog att man behöver tid att sörja.

Till de drabbade hör – förutom de svårast drabbade familjerna, vännerna och arbetskamraterna – också poliser och räddningsmyndigheter. När jag såg på polisens presskonferens, såg jag att också där fanns många som behöver hjälp, som måste få tala ut och dela sin angst och sin nöd. Det är alltid så att livssituationen för människan kan förstärka och förändra den “information” man möter. “There, but for the grace of God, go I.” Det kunde ha gällt mig, den djupa insikt kan drabba poliser, garvade räddningsarbetare och andra yrkesmänniskor! Också dessa grupper, som har gjort ett oerhört svårt och viktigt arbete, behöver våra förböner och vår medkänsla.

Vad skall man säga i en situatione som denna?

Jag tror inte man behöver säga så mycket nu.

Det är så mycket vi inte förstår. Så mycket vi inte kan förutse eller gardera oss mot. Denna händelse kommer att riva upp många sår, och förstärka en känsla av otrygghet för många människor.

Senare är det säkert skäl att tala om omsorg, om att inte låta en enskild individs agerande drabba alla invandrare. Samtidigt måste vi se vad vi kan göra för att människor skall känna sig omtyckta och accepterade.

Men en sak kan man säga: Herren välsigne Dig och bevare Dig! Vem du än är, var du än är, hur det än är för Dig just idag, just inför det nya året.

Detta är något som är förmer än allt annat.

Gott Nytt År – under de Välsignande Händerna!

Henrik

"God is dead, we ought to be dancing on his grave"

I New York Times fanns en artikel för något år sen där en person skrev att Gud är död och att vi borde dansa på hans grav!

“God is dead, we ought be dancing on his grave.”

Jag hörde Ravi Zacharias hänvisa till den person som sade så med tillägget:

“He doesn’t know there’s nobody in that grave…”

(Det är väl förresten den enda plats där Gud inte finns: i den tomma graven.)

Henrik

Var finns du nu?

I en gammal sång som jag inte har hört på åratal, sjöng Lars-Åke Lundberg Var finns du nu, Gud, du min Herre? Åtminstone ungefärligen så. Den sången har väl tystnat, men frågan är levande.

Det märkliga är, också såhär i katastrofernas efterdyningar – och före de kommande, för det kommer flera – att samma människor som säger det finns ingen Gud ställer frågan Var finns du nu, Gud? efter att något har hänt.

Ravi Zacharias skriver i sin bok Beyond Opinion, som jag tycker är en av de bästa apologetiska böcker jag har läst, om hur rocklåtarna ställer viktiga frågor. Countrymusiken talar om människors öden, de beskriver hur man kan förlorar allt, hus och hem, hustrun, hästen, bilen, penagrna och allt. Någon har skämtsamt sagt att om man spolar en countrylåt baklänges så får man tillbaka sin brud, sin häst, sin bil och snart sagt allt.
Men i rocklåtar ställs viktiga frågor:

Why do we never get an answer
When we’re knocking at the door?
With a thousand million questions
about hate and death and war?
(Justin Hayward)

Ravi Zacharias skriver att man i USA i december 2004 hade diskuterat om man i skolorna får sjunga kristna julsånger, om man ens får spela kristen julmusik (en mor i New Jersey hade lämnat in en klagan över att man spelade julmusik i skolan, för musiken påminde henne om orden…) På Capitol Hill kallades julgranen (Christmas Tree) för första gången The People’s Tree. Detta för att komma antiteistiska kretsar till mötes.

När tsunamin inträffade, Annandag jul år 2004, var en av de första frågorna som många antiteister ställde denna: var fanns Gud under tsunamin?

Jag vill inte ironisera över frågan. Frågan är motiverad, den är ett uttryck för förtvivlan, men kanske också annat.

Människan försöker febrilt lösgöra sig från Gud, men när hon drabbas blir ändå frågan: var finns Du, Gud? Och konsekvensen vid olyckor och motgångar och katastrofer kan lätt bli att man vill vända sig bort ifrån den Gud man inte trodde på, men som man inte fann när man var drabbad.

Gång på gång slås man av det faktum att samma frågeställningar gäller överallt. Här diskuteras julkyrkan, julevangeliet och sommarpsalmen. Man vill ha bort Gud från det offentliga rummet och menar att detta är en neutral inställning.

Justin Hayward slutar samma sång med ord som innehåller svaren på hans egna frågor:

I’m looking for a miracle in my life
I’m looking for someone to change my life.

Detta är ju vad Jesus har lovat. Detta är vad julen is all about.

Det historiska undret, att Gud föddes som människa i Betlehems stall, är grunden för det under som Gud genom den Helige Ande vill låta ske i vårt hjärta.

Det finns hopp för dig och mig. Kan vi ta emot det hoppet också när vi lever under trygga förhållanden? Måste vi drabbas av katastrofer för att livets viktigaste fråga skall väckas i vårt liv?

Jag hoppas att Gud ger oss nåd och tid. Men vi ser i Bibeln, t.ex. I Pauli predikan på Areopagen, ett annat perspektiv, som jag har tänkt på när vi firat årsdagar av både vinterkriget och tsunamin, och när terrorismen igen har påmint oss om ondskans realitet i världen:

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." Apg. 17:30,31

Jag behöver knappast tillägga att det inte är mina ord. Det är dags att vakna och att lyssna. För genom detta lyssnande föds hoppet för oss alla.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Henrik

Frukten och trädet

De (al-Qaida på arabiska halvön) skriver att Umar Farouk Abdulmutallab var utrustad med ett "tekniskt avancerat föremål" som inte utlöstes på grund av ett tekniskt fel.
"Han lyckades modigt att ta sig igenom alla kontroller på internationella flygplatser utan att frukta döden. Han litade på Gud och satte sig upp på alla myter om amerikansk och internationell underrättelsetjänst. Han visade hur svaga de är, han la dem med ansiktet ner och fick dem att ångra allting de satsat på säkerhetsteknologi", skriver gruppen.
(källa: Aftonbladets nyheter 28.12.2009)

Man frågar sig vad det är för Gud som vill döda alla människor.

Död, hat och hämnd.

Vakna Europa!

Vestigia terrent – spåren förskräcker!

Av frukten känner man trädet.

Henrik

"The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

The Archbishop of York, Dr John Sentamu:

“Many people will celebrate on December 25 but will find no room for Jesus on the special day.”

 "The reason why Jesus can’t find room for his Gospel, which he embodied in his person at his first coming, is closely analogous to that which he encountered in his birth – namely that people’s hearts are preoccupied.”

"They are filled to the brim with their own agendas already. And we, who are his followers, so poorly represent the worth and largeness of Christ and his Gospel.
Instead of putting Jesus at the centre of our lives, "we leave him at the margins."

"Many celebrate Jesus Christ’s birthday, but don’t want him to be present," he continued. "The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

Henrik

Gud Jul

När jag för många år sen jobbade inom Finska Missionssällskapet, gav FMS ut ett julkort på finska och svenska. Men på det svenska kortet hade det insmugit sig ett tryckfel. Många var ledsna och beklagade det. Jag välsignade det. I stället för God Jul stod där nämligen “Gud Jul”.

Tusentals kort, och allt var fel!

Jag tycker att detta tryckfel kunde ha fått stanna även efter att upplagan tog slut.

För vad annat kan man önska dagens människa än att hon skulle få en Gud Jul.

Det fick ju verkligen Maria, denna enastående kvinna i historien, “vår Herres moder”.

Och det fick herdarna på Betlehems äng, de överraskades av mötet med Herrens ängel och av evangeliet om “megaglädjen”.

Kom, låt oss gå till Betlehem och se det (Ordet står det faktiskt i grundtexten) som där har skett.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor Hans välbehag!
(så tror jag att man kunde översätta det ord, som antyder att Jesu födelse gjorde Gud välbehaglig mot mänskligheten, jfr 3 Mos 1 om offren).

Henrik

Vem där?


I mängden av julbetraktelser och –hälsningar som jag har sett denna jul är det en gemensam ton som starkt talat till mig. Det är tre olika infallsvinklar som understryker samma sak.

Biskop Eero Huovinen skriver i sin fina julhälsning om den franske teaterregissören Jean Renoir som fick frågan: vad är det viktigaste för teatern, vad eller hur?
– Det viktigaste är vem, svarade Renoir.

Och biskop Eero Huovinen konstaterar att de klassiska frågorna när? var? hur? (på finska brukar man säga Mitä? Missä? Milloin?) också får sitt svar i julevangeliet.
Och så är det förvisso. Kejsar Augustus, Quirinius, skattskrivningen. Betlehem, i Judeen. Maria, som var havande och Josef, skulle till Davids stad, Betlehem och medan hon var där var tiden inne när hon skulle föda.

Men julevangeliets fokus är på vem.

Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”

“Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."

Den andra hälsningen fick jag när jag läste min vän och broder Lasse Nikkarikoskis (verksamhetsledare för Finska Evangelieföreningen) julandakt i tidningen Sanansaattaja (Budbäraren). Han berättar om en liten flicka, som fått en krubba som byggsats. När hon och hennes far sedan byggde krubban, alla personer, djuren i stallet, började flickan plötsligt gråta.
– Varför gråter du? frågade hennes far.
– Där finns inget Jesusbarn!

Så man gick tillbaka till butiken och sökte efter det försvunna barnet. Och när de fann krubbans barn, som hade fallit ur förpackningen och hittades på hyllan, var glädjen stor!

Det viktigaste är inte när, var eller hur, även om de frågorna är viktiga, för de understryker att julevangeliet inte är en saga. Men det viktigaste är vem!

Den tredje hälsningen är egentligen tidsmässigt den första. När jag sökte ett ord för STI:s julhälsning, som skulle innehålla den centrala julhälsningen men också gärna beskriva vad STI (Teologiska institutet i Finland) vill stå för, kom orden i Matt. 2:9 för mig:

Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.

Alla tre hälsningar säger samma sak. De betonar att julen handlade, handlar och skall handla om Jesus.

Julhälsningen är svaret på frågan “vem där?” Någon med stort N knackar på.

Jesus.

Märk väl mitt hjärta, akta på:
Vem vilar där i krubbans strå?
Vem är det sköna barnet där?
Vår käre Jesus Krist det är.

Du älde gäst, välkommen var!
Ej syndare försmått du har,
du kommer i min nöd till mig.
Hur skall jag kunna tacka dig!

Du Herre, som har allting gjort,
vars välde är så högt och stort,
Du ligger nu på hö och strå.
Hur har du dig förnedrat så!

Om jorden ännu större var
och såsom himlen skön och klar –
För torftig vore den ändå
som bädd för dig att vila på.
 
O konungarnas konung du!
En krubba är ditt rike nu,
och blott en lindaklädnad är
den konungsliga skrud du bär.

Med detta har du till oss sagt,
att världens ära, guld och makt
ej för till salighet ändå;
dem skall man inte lita på.

Ack Herre Jesus, hör min röst:
Gör dig en bädd uti mitt bröst,
uti mitt hjärta bliv och bo,
så har jag tröst och evig ro.


(Martin Luther)

Välsignad Julhögtid och Gott Nytt År 2010!

Henrik

Var finns ateisternas julgryta?

Häromdagen läste jag en fråga i en tidning: var finns ateisternas julgryta? Det var någon som tyckte att ateister, som ofta klagar på de kristna, skulle föregå med gott exempel och visa medmänsklighet.
Man hänvisade till Frälsningsarméns julgrytor, kända i gatubilden, en gripande julprydnad, som inte bara är glans, glitter eller ord!
Det kom många reaktioner: ateister är inga kalla människor, också de är humana och vill visa medmänsklighet.

När jag läste frågan “var finns ateisternas julgryta”, tyckte jag att det fanns en annan, viktigare fråga. En fråga, som inte skall uppfattas aggressivt, utan som vill blotta en frågeställning.

Varför firar ateister jul?

Svaret skall inte vara: vi slutar fira jul! Utan hellre: vi börjar fira jul.

Henrik

P.S. Gud välsignelse julgrytorna och alla dem som genom denna fina verksamhet får hjälp och stöd!

Två bilder

“När jag var muslim var min tro som en cirkel med en punkt i. Cirkeln var min tro, punkten i cirkeln var mitt liv. Men för de flesta kristna jag möter idag verkar det som om cirkeln är deras liv och punkten i cirkeln är deras tro.”

Så sade en f.d. muslimsk terrorist till den kände apologeten Ravi Zacharias.

Två bilder, som ser lika ut – en cirkel med en punkt i – men så helt olika.

Om tron är en punkt i cirkeln, livet, blir tron degraderad till en aspekt på livet, en synpunkt.
I verkligheten är tron något mycket mera. Det liv vi lever här är som en liten punkt i något mycket större. Trons verklighet är och var och skall vara när livet inte längre består.

En tro som bara är en synpunkt (av många), kan aldrig bli en vinnande tro.

Den tro som Jesus talar om, är något mera, mycket mera. “Jag lever, Ni skall också leva.”

Ravi Zacharias har hållit ett föredrag på C.S. Lewis Institute, under rubriken Living the Faith We Defend – Defending the Faith We live.

Jag tror att världen idag mera väntar på Living the Faith We Defend än på Defending the Faith We Live.
Även om det är sant att båda sidorna av den kristna tron behövs.

Vi är inte kallade att bli Jesu anhängare, utan att bli Jesu lärjungar och efterföljare.

Henrik

http://www.cslewisinstitute.org/node/688/play

"Kirkko on menettänyt otteen miehistä"

Tämän päivän Hesarissa on rehtori Teuvo V. Riikosen hieno puheenvuoro “Kirkko on menettänyt otteen miehistä”. Kannattaa lukea! Viittaan myös Riikosen puheenvuoroon 4.11.2008 (löytyy www.evl.fi/kirkolliskokous).

“…kyse on yhdestä sanasta, joka esiintyy tässä kirjassa, mutta sen lopussa on aina toinen sana, sana, "liike". Itsenäisenä sana herätys ei ole. Siis herätys. Olisiko siitä nyt apua. Palkkaisimmeko jonkun hiippakuntakonsultin asiaa valmistelemaan, vai merkitsisimmekö asian vain tiedoksi kirkkohallitukselle. Voimme tehdä molemmat, mutta niillä ei ole merkitystä, koska herätys on asia, joka annetaan. Emme sitä ota, emme sitä suunnittele, mutta jos Jumala armossaan näkee, se voidaan antaa.

Kokemuksesta ja kirkon historiasta tiedämme, että usein herätyksiä edeltää kolme asiaa: Ensimmäinen asia on rukoileva äiti. Kyseessä voi olla myös rukoileva isä, setä, täti, ukki tai mummi tai kuka tahansa, mutta olisiko nyt aika rukoilla vanhan körttivirren sanoin: "Ah vuodata Herra jo henkesi ja herätä nuoriso Suomen" vai tyydymmekö entisen miehen lähetysrukoukseen: "Herra, tässä olen, lähetä joku sisar". Olisiko nyt rukouksen aika, Herra Jeesus Kristus, Jumalan poika, armahda minua.

Toiseksi Jumalan sanan opetus. Hengellisiä herätyksiä on usein edeltänyt voimakas kristillinen kasvatustyö ja Jumalan sanan opettaminen. Kirkko on liikaa ulkoistanut systemaattisen Raamatun opetuksen oman kirkkomme ulkopuolisille tekijöille. Muutamia herätysliikkeitä, yhdistyksiä, joitakin paikallisseurakuntia lukuun ottamatta Raamatun opettaminen kirkossamme on luokattoman heikkoa. Jumalan sana synnyttää uskoa ja uutta elämää eli herätystä.

Kolmanneksi ja viimeiseksi. Kuritettu kansa. Aina silloin tällöin kun kansalla on mennyt huonosti, seurakuntien sanoma saa kaikupohjaa. Onko niin, että meillä menee kuitenkin kirkkona liian hyvin. Olemmeko pöhöttyneet taloudelliseen vakauteen, työntekijöiden määrään ja asemaamme yhteiskunnassa. Onko niin, että meitä ei ole vielä kuritettu tarpeeksi. Vain siitäkö voi nousta rukous, jossa uskomme Herramme – Malmivaaran sanoin – "nostavan kansamme kuoleman yöstä", jotta taivaasta maan yli tuulisi.” (Teuvo V. Riikonen kirkolliskokouksen täysistunnossa 4.11.2008).

Riikosen puheenvuoro on tärkeä.

Henrik