Henriks kommentarer

http://www.helsinginhiippakunta.evl.fi/piispa/puheenvuoroja/?x20117=341191

Kannattaa lukea.

Det är inte en och två gånger som jag fört denna snabbdiskussion med någon vän, ofta yngre sådan. Det är roligt att träffa unga, och jag brukar fråga hur de har det. Eller hur de mår.
Jag får alltid svaret “tack bra”. Men jag skulle våga påstå att när jag frågat “är det sant?” så stannar diskussionen där, för att ofta – om det är möjligt – börja på allvar.

Det andra samtalet, eller skulle jag skriva samtalets rond 2, är betydligt ärligare, men samtidigt ofta ganska dystert.

Det slår mig att många unga människor har det ganska tungt.

I nyheterna de senaste dagarna berättas om en 14 årig flicka som kastat sig ut från ett höghus, och i förrgår stod det om hur polisen är oroad över hur självmord bland unga har ökat drastiskt den senaste tiden.

Idag berättades det att självmorden i Lappland har ökat med 72%!

Hur mår du?

När man börjar söka orsaker ser man ofta att de ungas situation beror på de vuxna. Unga människor belastas med problem: föräldrarnas skilsmässa, missbruk i hemmen, våld i hemmet och i samhället, mobbning och utpressning, och annat som man inte ens vågar tala om hemma för att inte bli en fegis!!

Idag läste jag i nyheterna om hur en 14-årig pojke hamnat i gräl med ett par utanför ett stort köpcentrum i Esbo. Han hade blivit misshandlad, bortförd med en bil till en parkeringsplats där misshandeln fortsatte, sedan fördes han till en lägenhet och detta par plus fyra andra drygt 20 år, misshandlade honom, sparkade honom, slog honom med cellträ tills han förlorade medvetandet. Han bands fast, och hade även fått brännskador!

Han återfick medvetandet och lyckades fly från lägenheten, kom hem, och fördes därifrån med allvarliga skador till sjukhus.

Nu har han fått komma hem. Detta hände redan i oktober, men beskedet kom först idag för polisen var upptagen med att utreda en brottshärva.

När man läser om sådant – som jag ju har bevittnat i tiotals år – förstår man att vi inte mår bra i dagens Finland (värld).

En första slutsats kan vara att ungdomen har blivit råare, och att de helt har förlorat alla mänskliga och kristna värderingar. Men den bilden är en spegelbild, menar jag. Problemen finns i en äldre generation. Det är den generation som gett nya värderingar, eller snarare brist på värderingar. En generation som fötts efter krigen och levt i välstånd, men förlorat sin själ.

Religionsneutralt, och nu mer och mer könsneutralt.

Unga människor får vara terapeuter åt föräldrar som är besvikna på sin partner, eller sin arbetsgivare, eller sina arbetskamrater.

Nu måste jag genast få säga att det finns många undantag: hem som är hem, där man älskar varann, där man bär sitt ansvar och skonar de unga från all den oro som föräldrarna bär på. Det finns hem där de unga drabbas av svårigheter, trots att deras hem skulle vara den bästa oas och föräldrarna ställer upp dygnet runt.

Jag vill inte förenkla.

Men jag tror faktiskt att mycket hänger samman med en avkristning, detta att Gud har försvunnit från människans liv. Då är livet inte heligt, då är en annan människa inget man behöver älska, huvudsaken att man själv klarar sig. Det finns många bevis på detta.

Det har slagit mig hur t.ex. musiken har förändrats. När man i slutet av 1920-talet sjöng Ich küsse Ihre Hand Madame, sjunger man idag Fuck, fuck, fuck.. Hör på 20-30 år gamla sånger! Så mycket mera heder, så mycket vackrare! Vad har hänt?

Vad människan sår, det skall hon också skörda.

Nu behövs en motrevolution. Ett “jag och mitt hus vill tjäna HERREN.” Om någon tror att det livet är glädjefattigt, eller innebär att “man sitter av livet” på möten, så tror den fel.

Ett liv i Guds värld är långt mera än möten. Men människan lever inte av bröd allenast, beviset ser vi vart vi än tittar idag.

En bild av samhället idag, eller kanske snarare en spegelbild. Allting är en spegling. Inte bara av hemmet, utan av människans värderingar och brist på värderingar.

Mera julevangelium, sommarpsalmer, Guds tio bud, mera medmänsklighet, mera respekt för livets helighet, större barmhärtighet, en hjärtats omsorg om den kämpande människan, som behöver hjälp.

En Guds vind, den Helige Andes vind, behövs nu över hela vår värld.

Ett liv, där det viktigaste är att få Guds välsignelse.

Henrik

Epilog (19.12): Akademens och Lyrans julkonsert avbröt igår skrivandet, inte hade jag så mycket att tillägga, men när jag läser att det viktigaste är att få Guds välsignelse så känns det litet ofullständigt. Tyngdpunkten skall ligga på ordet ”Guds”, inte t.ex. på ordet ”få”. Att få förmedla och medverka till att också andra får Guds välsignelse ligger nämligen högst på listan! För oss alla, inte sant?
Och denna Guds välsignelse kan inte lösgöras från Jesus Kristus, ”ty Han är välsignelsens källa”.

Ilkka Kantola anser att kärleken mellan “personer av samma kön inte står i strid med skapelseberättelserna”. En man förblir man också om han älskar en annan man, och två kvinnor som älskar varandra förblir kvinnor trots detta.

Ruokanen skriver att ordet i skapelseberättelsen “var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden” inte bara är etik, utan en del av Bibelns lära om människan. Kantola anser att detta ord i ljuset av överbefolkningshotet är absurt.

Kantola konstaterar vidare att Nya testamentet tydligt tar avstånd från detta ord när Paulus anser att det är bättre för kristna att inte gifta sig. Enligt Ilkka Kantola ger Bibeln inte något entydigt svar och att “kyrkan alltid har varit tvungen att definiera vad den vill tro och vad den vill hålla fast vid.”

Raamattu ei anna yksiselitteistä vastausta ihmisyyttä ja seksuaalisuutta koskeviin kysymyksiimme. Pyrkiessään yksiselitteisten ja muuttumattomien vastausten antamiseen kirkko on aina joutunut itse määrittelemään, mitä se haluaa uskoa ja mihin pitäytyä.

När Kantola också säger att Paulus tolkar skapelseberättelserna ganska fritt (“väljästi”, väljä = vid) undrar man nog inte över att folk blir minst sagt konfunderade över hur teologer i samma kyrka kan se så olika på samma texter.

Handlar det om att “Bibeln inte ger något klart svar”?

Eller handlar det snarare om att det tydliga svaret inte behagar oss?

Kantolas öppna polemik mot Ruokanen signalerar också att det blir en mycket tung och svår tid för kyrkan när man skall försöka komma framåt med så diametralt olika åsikter.

I tidningen Uusi Tie finns också insändare i denna veckas nummer (av Timo Eskola, teol. dr och docent i NT, forskare på STI, samt pastorn och missionären Risto Soramies, som i en sällsynt allvarlig insändare anser att biskoparna borde avgå, kort sagt).

Allt detta vittnar om att det blir svåra tider för den nya ärkebiskopen. Vilken roll dessa kommande svårigheter har haft för de nu avgående biskoparna kan man bara spekulera om. Åtminstone kan man väl säga att ingendera biskopen sörjer över att inte få stå mitt i brytningarna mellan olika grupper inom kyrkan.

Jag är oroad över Ilkka Kantolas ord. Inte därför att han öppet kritiserar en känd kyrklig profil, professor i dogmatik. Denna ordväxling, som började med esbobiskopen Mikko Heikkas insändare, har redan blottat att den tysta respektens tid är passé. Nu kan man öppet anmäla avvikande åsikt, vilket nog måste anses vara ett friskhetstecken i sig. Jag oroas över att förre biskopen i Åbo kan lösgöra sig så grundligt från klara bibelord.

När det gäller enskilda människor måste man vara barmhärtig, medveten om att man själv är lika beroende av Guds nåd. Och man måste också samtidigt signalera nolltolerans när det gäller förföljelse av homosexuella personer.

“Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” 2 Tim. 3:12

Där är vi nu.

Men kanske detta om “den vita djävulen” ändå är tragiskt relevant på Självständighetsdagen. Den onde frestar, men han frestar inte alltid med uppenbar ondska, utan också med en godhet utan Kristus. Välstånd, ordnat liv, god moral, laglydighet, men inte tro på Kristus, inte ånger och personlig omvändelse. Det handlar om att välja en annan väg, bekännelsen till Kristus.

Vårt land bygger idag sin självständighet på annat sätt än under vinterkriget för 70 år sedan. Då var det Vår Gud är oss en väldig borg, vad är det idag?

Och mitt i allt detta, när det snart blir jul igen, och allt påminner om detta “igen”, så är det skäl att minnas att både för oss som enskilda och för hela världen så har Guds klockas stora visare “kommit till baka” efter att ha gått varvet runt, men lilla visaren har gått ett steg framåt, närmare.

Närmare vad då?

Närmare, Gud, till dig.

Närmare Adventus, när Kristus kommer i sin härlighet! Var är vi då?

Kannattaa lukea!

“1. Moos. 3:1

Onko Jumala todellakin sanonut? Katsohan, kuinka viekkaasti perkele
tässä hyökkää Eevan kimppuun sanomalla: Onko Jumala todellakin sanonut?
Tällä hän tekee tyhjäksi Jumalan sanan. Hän puhuu siitä aivan
kevytmielisesti aivan kuin sanoisi: Luuletko Jumalaa niin hulluksi,
että hän kieltäisi tämän sinulta? Hän yrittää hämäännyttää vaimoa
ajattelemaan: Ehkäpä tämä onkin totta. Näin hän tempaa ja kiskoo hänet
irti Jumalan sanasta. Nyt kaikki on hukassa. Niin kauan kuin Eevalla
oli sana sydämessä, hän eli ja oli pystyssä. Niinpä perkele ajatteli:
Ennen kaikkea riistän häneltä sanan.

Tämä on se valkoinen perkele, joka ei kiusaa meitä törkeisiin synteihin
vaan epäuskoon. Näin hän tässä ryöstää sanan ja uskon vaimon sydämestä.
Silloin Eeva ajattelee epäröiden: Kenties asia onkin näin. Ehkäpä Aadam
ei ole ymmärtänyt asiaa oikein. Näin hän ei hätyytä uskottomia, vaan
niitä, joilla on sana, usko ja Henki. Kyllä hän tietää, ettei pääse
voitolle, vaikka nämä horjuvatkin. Hän näkee, etteivät he ole hukassa,
vaikka lankeaisivatkin törkeisiin synteihin, sillä langennut voi yhä
uudelleen nousta. Siksi perkele ajattelee: Minun on meneteltävä toisin
ja temmattava heiltä pääaarre. Saatuaan meidät epäilemään Jumalan sanaa hän on päässyt voitolle.

(Martti Luther – Mannaa Jumalan lapsille)

If there is one author/theologian that you believe everyone should read, who is it?
“Maybe not everyone, but everyone with a serious interest in theology, should read some of Jürgen Moltmann’s work. As long as I’ve been reading theology, I have found his work the most stimulating and worth engaging with, even when I disagree. He has influenced my thinking a lot.

Pihkala understryker att arbetsgruppen inte tog ställning, utan mera enades om behovet av pastorala direktiv.

Mitt intryck – som jag understryker att enbart är en gissning, och som gäller bara högst till en del – är att flera av de pensioneringar som nu skett och sker också kan ha samband med det svåra skede som kyrkan nu går in i. Knappast vill någon biskop gå till historien som den som öppnade slussarna för nya beslut, som en mycket stor del av åtminstone fotfolket och också prästerna inte kan omfatta. Pihkalas ord i slutet av sin insändare “dixi et salvavi animam meam” – jag har talat och räddat min själ, antyder nog att frågorna har gått djupt i själen. Att biskopar öppet “polemiserar” med varandra är en nyare företeelse; förr i tiden teg man hellre som muren, men nu märker man oenigheter allt oftare.

I samma tidning fanns två andra insändare: teol. dr Katja Juntunen, jag fick googla fram hennes uppgifter (doktor i exegetik, om Matt 5), samt teol. Dr och docenten, khde i Nyslott, Sammeli Juntunen, som likt sin namne ansåg att Heikka inte kom med några vägande teologiska argument.

Jag tror att de som följer med händelserna borde läsa insändarna – detta är en stor fråga. Kanske kan de  som vill få tag på dagens Hesari, ett lösnummer får man kanske och i bibliotekens läsesalar finns den säkert!

I något kommande nummer av Kristet perspektiv (2010) ska jag försöka kommentera argumentet framom andra: den hermeneutiska nyckel som man använt sig av både i ämbetsfrågan och nu inför välsignelsen av samkönade par. När man läser föredragen från det seminarium som hölls, märker man hur alla brottas med det faktum att Bibeln är entydigt avvisande till utövad homosexualitet. Sen försöker man lösa detta faktum på två sätt: antingen säger man att vi idag inte talar om den homosexualitet som bl.a Paulus talade om, eller så säger man att tron är oföränderlig, medan etiken (kärleken) är föränderlig. Detta kommer ju på något sätt att innebära att man ser på Bibeln som inspirerad vad evangeliet beträffar, men inte vad lagen och budorden beträffar.

Jag tror att ingetdera argumentet håller. Det går att påvisa att man i antiken, t.o.m. i Pauli hemtrakter, kände till ansvarsfyllda homosexuella förhållanden. Och den dialektik som den populariserade versionen av tro – kärlek hos Luther nu uttrycks med, kan starkt ifrågasättas.

Jag skriver detta – ännu en gång – med litet tungt hjärta. Jag är ingen ambassadör för någon “antigay”-rörelse. Det är tyvärr bara så att denna fråga skall avgöras inom kyrkan nu dessa veckor och månader, och senast i kyrkomötet under 2010 (som det nu ser ut). De människor som frågorna gäller, vill jag lämna i fred. Jag talar endast om kyrkans val och uppmanar alla till mycket bön nu. Frågan kan bli ödesdiger för kyrkan.

Kyrkan får svåra frågor –  och vi, kyrkans medlemmar vilka vi än är,  är alla små människor, var och en med sina problem. Alla av oss är lika beroende av Guds nåd. Men alla är också i behov av daglig omvändelse och bättring, så att vi i tro kan leva av Kristi nåd och förlåtelse.

Nu krävs det stor andlig vishet så att kyrkans huvudfråga inte blir bortglömd. Och samtidigt tror jag att också den frågeställning som jag här har berört ur litet olika synvinklar, hör mycket nära samman med den största av alla våra frågor: vårt gudsförhållande.

Kyrkan måste bli och vara Kristus-centrerad, inte problemcentrerad. Men till det kan höra att låta Kristus ta itu med problemen. Det är just det som måste ske också inför de beslut som nu väntar.