I dagens Helsingin sanomat skriver riksdagsman Ilkka Kantola, teol. dr., tidigare biskop i Åbo ärkestift, ett inlägg mot prof. Miikka Ruokanen, professor i dogmatik vid Teologiska fakulteten i Hfors och för övrigt uppställd som kandidat i ärkebiskopsvalet.
Ilkka Kantola anser att kärleken mellan “personer av samma kön inte står i strid med skapelseberättelserna”. En man förblir man också om han älskar en annan man, och två kvinnor som älskar varandra förblir kvinnor trots detta.
Ruokanen skriver att ordet i skapelseberättelsen “var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden” inte bara är etik, utan en del av Bibelns lära om människan. Kantola anser att detta ord i ljuset av överbefolkningshotet är absurt.
Kantola konstaterar vidare att Nya testamentet tydligt tar avstånd från detta ord när Paulus anser att det är bättre för kristna att inte gifta sig. Enligt Ilkka Kantola ger Bibeln inte något entydigt svar och att “kyrkan alltid har varit tvungen att definiera vad den vill tro och vad den vill hålla fast vid.”
Raamattu ei anna yksiselitteistä vastausta ihmisyyttä ja seksuaalisuutta koskeviin kysymyksiimme. Pyrkiessään yksiselitteisten ja muuttumattomien vastausten antamiseen kirkko on aina joutunut itse määrittelemään, mitä se haluaa uskoa ja mihin pitäytyä.
Luterilaisen kirkon kohtalonkysymys on, ajautuuko sen teologinen eliitti moraalikysymyksissä yhä etäämmäksi kirkon jäsenten kokemusmaailmasta vai ottaako se “kansankirkkona” tosissaan jäsentensä vilpittömät tunnot.
När Kantola också säger att Paulus tolkar skapelseberättelserna ganska fritt (“väljästi”, väljä = vid) undrar man nog inte över att folk blir minst sagt konfunderade över hur teologer i samma kyrka kan se så olika på samma texter.
Handlar det om att “Bibeln inte ger något klart svar”?
Eller handlar det snarare om att det tydliga svaret inte behagar oss?
Kantolas öppna polemik mot Ruokanen signalerar också att det blir en mycket tung och svår tid för kyrkan när man skall försöka komma framåt med så diametralt olika åsikter.
I tidningen Uusi Tie finns också insändare i denna veckas nummer (av Timo Eskola, teol. dr och docent i NT, forskare på STI, samt pastorn och missionären Risto Soramies, som i en sällsynt allvarlig insändare anser att biskoparna borde avgå, kort sagt).
Allt detta vittnar om att det blir svåra tider för den nya ärkebiskopen. Vilken roll dessa kommande svårigheter har haft för de nu avgående biskoparna kan man bara spekulera om. Åtminstone kan man väl säga att ingendera biskopen sörjer över att inte få stå mitt i brytningarna mellan olika grupper inom kyrkan.
Jag är oroad över Ilkka Kantolas ord. Inte därför att han öppet kritiserar en känd kyrklig profil, professor i dogmatik. Denna ordväxling, som började med esbobiskopen Mikko Heikkas insändare, har redan blottat att den tysta respektens tid är passé. Nu kan man öppet anmäla avvikande åsikt, vilket nog måste anses vara ett friskhetstecken i sig. Jag oroas över att förre biskopen i Åbo kan lösgöra sig så grundligt från klara bibelord.
När det gäller enskilda människor måste man vara barmhärtig, medveten om att man själv är lika beroende av Guds nåd. Och man måste också samtidigt signalera nolltolerans när det gäller förföljelse av homosexuella personer.
Men när det gäller teologi och kyrkans ställningstagande i den fråga som nu finns på agendan, måste man signalera nolltolerans inför sådana tolkningar som Kantola framför.
Nu behöver kyrkan sådana ledare som är villiga att ta på sig “den korsmärkta dräkten med smädnamn” (Rosenius).
“Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” 2 Tim. 3:12
Där är vi nu.
Henrik