”Mi-ka-el, vem är som Gud! Han är de svagas Gud. I vår hjälplöshet uppenbarar Han sin makt. Han har fört mig in på en bana, där jag aldrig skulle ha kommit fram utan Guds särskilda nåd. Över vidderna, där färden gått, lurade faror i storm och mörker, men Han har skyddat. Mången gång har jag svikit  Honom, men Han har aldrig svikit mig. På undrens väg har Han fört oss fram som burna på örnvingar allt intill denna dag. Mi-ka-el, vem är som Gud!

När Gud bryter ned oss och gör oss små, är det inte för att plåga oss utan för att förmå oss till omvändelse och göra oss skickade till att mottaga Hans nåd och kraft. Det är vår egen storhet och självtillit, som bereder oss problem. Vi väljer vägar, där vi tror oss komma till rätta med egna resurser, men på det sättet upplever vi aldrig Guds makt och storhet.

Vi undviker Guds vägar för att de gå högt över mänskliga möjligheter, men på dem får vi uppleva Guds undermakt..

Jesus kallar oss att följa sig in på undrens och välsignelsens vägar. ’Sade jag dig icke, att om du trodde skulle du få se Guds härlighet?’ Mi-ka-el.”

Ur boken Undrens väg av Dagny Gräsbeck, som här låter sin make Uno berätta om tiden i Houtskär.

Idag kom de första resultaten från gårdagens val av kyrkomötesombud för tiden 2016-2019.
Från Borgå stift valdes Bo-Göran Åstrand och Rolf Steffansson (prästombud), Göran Stenlund, Patrik Hagman och Åsa A Westerlund (lekmannaombud). En representant för Åland väljs också, men något namn har jag ännu inte.

Max-Olav Lassila, som under förra perioden varit prästombud, fick flera personliga röster än Rolf Steffansson, men jämförelsetalet avgjorde till Steffanssons fördel.

Jag önskar alla valda Guds välsignelse och uppmuntrar alla att ”kämpa för den tro, som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas v. 3).

Lassila fick anmärkningsvärt många röster med tanke på att vägen till prästämbetet i praktiken varit stängd för konservativa präster (dvs för sådana som vill leva ut sin övertygelse). Delvis kanske det höga röstetalet för den konservativa listan beror på att pensionerade präster igen har rösträtt.

Nu gäller det för kyrkomötet att ge rum åt dem som har bevarat kyrkans tro och bekännelse och älskar vår lutherska kyrka.

Jag är ingen profet, men antar att diskussionerna ganska snabbt kommer in på att ändra stadgande om majoritetsbeslut, sannolikt från 3/4 till 2/3. Egentligen borde ju kyrkan fatta sådana beslut som kräver kvalificerad majoritet med 100% – utgående från Guds heliga Ord och vår bekännelse. Det är nämligen lärofrågor och för kyrkan mycket viktiga frågor som förutsätter kvalificerad majoritet (också lagändringar mm, och där är ju alla frågor inte lika viktiga).

Sen kommer förstås frågan om kyrkans inställning till den förändrade äktenskapslagstiftningen upp. Av diskussionerna före valet så har tanken på att kyrkan ska avstå sin vigselrätt framförts. Frågan är inte så stor för mig, i de flesta länder är ju civil vigsel plus kyrklig välsignelse det vanligaste.
Men motiveringarna och motivet till denna linje gör mig betänksam. Man vill på något sätt ”klassa ner” vigselfrågan, för betänksamheten inför en vigsel är större än en kyrklig välsignelse, som upplevs vara mera en mera pastoral fråga, som i stort sett kan avgöras av den enskilda prästen.
Så är det givetvis inte. Också en välsignelse förutsätter att det sker enligt kyrkans tro och bekännelse – själavården kan inte köra över läran.
Kyrkan kan och skall be för och med alla människor; men kyrkan kan inte be om välsignelse för något som Guds Ord inte stöder.

På agendan kommer säkert stor vishet och mycket nåd behövas för att hantera kyrkans ekonomi. Ett sjunkande medlemsantal, ekonomiskt svåra tider i samhället kommer att tvinga fram enklare lösningar, både i förvaltningen och i verksamheten.

Jag hoppas att kyrkomötet äntligen ska bereda någon struktur för dem som älskar vår kyrka, men som inte kan glädjas över alla trender och tendenser inom vår kyrka. Stängda dörrar eller kranar – whatever you like – är tidsinställda bomber som kan krevera.

Upp till bevis nu, kyrkomötesombud! Helheten klarnar så småningom, kanske under kvällens lopp. Men arbetet återstår, nu är vår kyrka i ett oerhört avgörande skede.

Slutligen kan jag inte låta bli att förvåna mig över hur trögt resultaten tycks bli klara. Kyrkpressen har med önskvärd tydlighet meddelat de resultat man fått, men skulle inte också kyrkpressen.fi kunna meddela de finska stiftens resultat?

Kyrkans informationscentral meddelade att resultaten delges under några timmar idag, endast tre stift finns tillsvidare på deras sida, trots att jag mycket lätt kunde finna resultat från ytterligare några stift på stiftens hemsidor. Det tycks vara svårt varje år.

En del namn är ännu på kommande, det gäller lekmannaombuden i många stift, som ju är svårare att räkna ut (genom att rösterna har litet olika ”tyngd”). Men mycket finns ju redan tillgängligt.

Hoppas att några mail och/eller telefonsamtal skulle ge tydligare resultat. Det kan väl inte vara så svårt, ens för vår kyrka?

Det är skäl att understryka att alla ovannämnda och på annat håll nämnda resultat ännu är preliminära.

Henrik

Dig, helge Ande, nu vi ber
att du med din kraft oss bistånd ger
under prövningstider,
i alla strider
till dess vår mödas väg är slut omsider.
Kyrieleis!

Du ädla ljus, gör med ditt sken
tron på Jesus Kristus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att fasta i den tron förbliva.
Kyrieleis!

Du kärlekseld, gör själen varm
och driv ljumhet ut och hat och harm.
Låt oss så få lära
som syskon kära
i Kristi anda leva till hans ära.
Kyrieleis!

 
Du högsta tröst i sorg och nöd,
ge oss tro och mod i liv och död.
Låt oss vid din sida
i trohet bida,
att ej vi sist en evig död må lida.
Kyrieleis!

Martin Luther 1524

Man kan märka en utveckling i olika frågor och ideologier. Detta gäller också kyrkans hantering av svåra och känsliga frågor.

1. Först vill vi bara vara en accepterad minoritet: vi ber om rätt, om livsutrymme.
2. Sen vill vi vara jämställda, likvärdiga. Samma rättigheter som Ni (så länge vi är i minoritet)
3. Sen blir vi i majoritet och inför det garanterar vi er rätt till att ha er åsikt, också om ni är i minoritet.
4. Sen blir det begränsningar för minoriteten: ni får visserligen ha er åsikt fortfarande, men i offentliga sammanhang gäller bara en åsikt, dvs vår.
5. Sen måste Ni tänka som vi, annars…
6. Sen kommer åtgärderna, avkragningar, utestängning osv.
7. Vad kommer sen?
   

När man ser på utvecklingen i Svenska kyrkan och i vår Evangelisk-lutherska kyrka i Finland, påstår jag att man tydligt ser dessa skeden.

Jag läste nyligen vad en dansk vän, Flemming Kofod-Svendsen, tidigare generalsekreterare för den danska ”studentmissionen” (KFS), minister för KD i två regeringar, församlingspräst i Birkeröd, sagt i en intervju.  Han konstaterade att situationen i Danmark skiljer sig från den i Sverige, mycket tack vare Grundtvig. Där har man en större frihet och respekt för övertygelse inom den danska folkyrkan, bl.a genom inrättandet av s.k. valgmenigheder (församlingar där församlingen har rätt att kalla sin egen präst), men även genom en mera generös inställning till präster med ”gammaltroende” bibelsyn.

Man kan diskutera om det är något ideal. Frågan är om det dock är en linje som ger betänketid åt olika parter. ”Av frukten känner man trädet” är en princip som ibland kräver tid, även om många ”frukter” redan är ganska uppenbara.

Vi i Finland har en situation som är mycket lik den svenska.

Ämbetsfrågan har varit en svår fråga. Den har varit frustrerande och tärt på allas krafter. Jag som var med om beslutet – hur jag röstade vet alla som bör veta det – minns hur diskussionerna gick före beslutet. Jag minns också körreglerna, där vi i arbetsgruppen under biskop Olavi Rimpiläinens ledning försökte finna lösningar i en i och för sig omöjlig teologisk situation (att en kristen kyrka är delad i sin lära). Nu visar det sig, tycker jag, att det inte bara är frågan om kvinnliga präster som är föremål för diskussion, utan att hela frågan om prästämbetet är ifrågasatt på många håll. Det verkar som om diskussionerna rör sig på linjen  utbildning – lämplighet – rättighet, med en individuell trend på att få förverkliga sig själv. Därför har vi också flera 50-60 åringar som blir präster.
Dem som Gud har kallat, oberoende av ålder, är inte föremål för mina frågeställningar. Om och när Gud kallar, vem är jag att jag har något att invända!!

Den andra frågan, som nu förbereds och väller in i samhälle och kyrka, är äktenskapet. Jag tror verkligen att ovannämnda, ganska karrikerade, men sanna teckningar av olika skeden, kommer att gälla också denna fråga. Först är det otänkbart (för många ett passerat stadium), sen är det tänkbart för en minoritet (det gäller ju inte oss alla, utan bara en liten grupp), sen kommer kraven på jämställdhet och lika rättigheter. Och så övergår det i att man inte får tänka annorlunda (offentligt, nog privat) till en åtstramning.

Vi får se hur det går. Hoppas jag har fel.

Men jag tycker absolut att våra biskopar nu skall ta lärdom av detta, om man inte inom en överkomlig framtid ska riskera att många ”väckelsekristna” söker sig nya sammanhang. Nu borde kyrkan öppna för ”valgmenigheder” (personförsamlingar el dyl) och ge rum åt sådana som inte vill bråka, men som har en övertygelse, en tro med mycket gamla rötter!

Ett reservat, eller hur man vill tänka, är ju bara en tillfällig lösning. Men kanske det under den perioden kan ske något nytt, genom att Gud själv griper in och förbarmar sig över oss alla.

Henrik