En stor glädje

En av julevangeliets mest kända verser lyder: Se, jag bådar er en stor glädje… eller som det står i en litet nyare svensk översättning:

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty idag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” (Luk 2:10-11).

En stor glädje?

År 2021 har i många avseenden varit förlusternas år. Jag har förlorat flera av mina bästa vänner. Stig-Olof ”Stiga” Fernström, som dog på min födelsedag, och Ben Martin, som var diplomsångare från Sibeliusakademin och som sedan hade återvänt till sitt hemland USA efter många år i Finland.
Ari Kinnunen, ledande läkare för läkarhelikoptern mm, som var en betydelsefull person och en god vän har nyligen dött.  Carl-Erik Sahlberg, tidigare präst i S:ta Clara kyrka i Stockholm, dog för några veckor sedan i sitt nya hemland Tanzania.

Listan kunde göras längre. Den har i viss mån sin naturliga förklaring i att jag har kommit rätt högt upp i åren och mina vänner likaså. Men ändå känns det tomt. Flera goda vänner har förlorat sin hustru eller make, sitt barn..

Förstummad har jag kunnat se att många människor, bekanta och helt obekanta, har prövats hårt genom sjukdom, motgång, sorger och besvikelser. Till all lycka finns där också ljus, svåra skeden som slutat lyckligt, för små barn, för unga och äldre.

Till all lycka, säger jag med bävan, har jag fått behålla min stora familj: min kära hustru, fyra söner med maka och många barnbarn, och skaran växer ännu.. Nåd är det, nåd utöver nåd!

Men jag har under åren och inför julen fått fast mig själv. Jag har nämligen märkt att ordet om julens stora glädje i mycket hög grad har varit en tillbakablick. Det har varit en bön om att den första julens glädje skulle gripa mig och oss alla. Och förvisso är glädjen över att Kristus är född i Betlehem, inkarnationens under, fortfarande ett av de största glädjeämnena. Den första julen var så olik vår jul, och så likadan. Herdarna, på jobb, på nattskifte. Det fanns inte rum i härbärget, till slut föddes kungars kung i ett stall.

Men i år, som präglas av oro och ångest på grund av den förfärliga pandemin, har jag börjat förstå att den första julnattens löfte, som ängeln förkunnade (i grundtexten används ordet euangelízomai = evangelisera, förkunna en glad nyhet) innehåller ett ännu inte uppfyllt löfte. Orden om den stora glädjen är inte bara en tillbakablick på den första julens glada nyhet, utan också ett ord om framtiden: den stora glädjen väntar dem som tror på Jesus. Det stora, målet för allt som hänt, är bröllopet, för att använda Nya testamentets språkbruk, när Kristus hämtar sin brud och bröllopet firas. Då är glädjen fullkomlig. ”En ny himmel och en ny jord”, ”ansikte mot ansikte”, ”så ska vi alltid vara hos Herren”,
och ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”

Den stora glädjen är förundran och tacksamhet, såsom den första julen. Den är också väntan på något som ännu ska uppfyllas, det har Gud lovat.

Det är vilan och friden i oroligheternas värld.

En Välsignad Julhögtid och Ett Gott Nytt År önskar jag alla!

Henrik

 

 

 

Många slags julfirare

När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män  från Östern till Jerusalem  och frågade:)”Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” (Matt. 2:1-2)

Det är tydligt att vi i år firar en annorlunda jul. Inte bara så att vi inte kan träffa våra nära och kära under julhelgen, något som alltid har hört samman med julfirandet. Inte heller bara det att corona-viruset har slagit sönder många gemenskaper, t.ex. församlingens gudstjänster, julkyrka och andra samlingar.

Vi lever också i en tid där spänningarna har ökat, politiskt ett instabilt läge, där olika hotbilder vilar över Europa, USA, världen.

Vi har också märkt att traditionerna har brutits. I dagarna har uppgifter om finländarnas julfirande presenterats. När julaftonens julböner ännu för 20 år sedan samlade 500 000 finländare, är antalet nu betydligt lägre, i fjol 200 000.

Men i miljön omkring oss märker man att det finns många slags julfirare. Vår största finlandssvenska dagstidning, Hufvudstadsbladet,  har i år (igen) valt en tydligt antikristen eller åtminstone agnostisk linje. Med regelbundna mellanrum presenteras beställda artiklar där all världens synpunkter öses över oss, tyvärr sällan grundade på någon större seriös argumentation. Vi andra, läs: ”oss som kallar oss kristna”, får ty oss till insändare och korta kommentarer.

I dagens Hbl finns Stina Lindgårds insändare som ger uttryck för en helt annan uppfattning. Den fina finalen uttrycker vad vi kristna tänker.

Glädjande att HBL publicerar inlägg som uttrycker andra uppfattningar än redaktörernas.

Den stora skillnaden – this makes the difference!

I och för sig kunde nog HBL välja en objektivare linje. Samtidigt vill jag gärna signalera öppenhet och fri åsiktsbildning. Påståenden ska bemötas med sakargument, inte som t.ex. den 22.12.2020 där skribenten för fram den gamla åsikten att den kristna julen har sina rötter i hedniska fester mm. I artikeln finns hela paletten med: Nya testamentet är en roman, den historiske Jesus en fiktion osv osv, vilket vi ska återkomma till i annat sammanhang också, och på snutten följer (naturligtvis) sexuella minoriteter och desperata kvinnoprästmotståndare. Här presenteras inte fakta, utan här målas känslomässiga attityder, som ska skapa olust för att inte säga att man kan ana förakt för kristen tro.

Är det sanningen om julen?

Nej.

Men en del julfirare kommer för att förtala Jesus och avvisa Honom.

De ”vise männen” i Matteus julevangelium säger: ”Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” 

Kommit för att tillbe honom.

Sådana julfirare finns också. Som har sett hans stjärna gå upp – Luther översätter: ”Wir haben seinen Stern gesehen im Morgenland und sind gekommen, ihn anzubeten.” Gå upp (i öster översätter vissa, där stjärnan och solen går upp), detta är ett ”morgonland”, i en ångestfylld och otrygg värld.

För att tillbe honom.

Vi är nog många som vill det och gör det. I hufvudstaden, i vårt land – i vår värld.

Kom, alla stora, små,
låt oss till krubban gå
att möta julens under!
Det barn som föddes där
i nattens mörka stunder,
all världens ljus det är.
Till honom ser vi opp,
vår frälsning och vårt hopp.

En Välsignad Julhelg och Ett Gott Nytt År!

Henrik

Vem blir föremål för kritiken?

”Jag beder och varnar var och en from kristen, att han icke stöter eller förargar sig på de enfaldiga ord eller historier, som han ofta påträffar, ej heller betvivlar, att, huru ringa och enfaldigt än Skriftens ord stundom synes, det dock alltsammans är den högste Gudens majestäts, makts och vishets ord, verk, domar och gärningar. Ty detta är den skrift, som gör alla visa och kloka till dårar och står öppen endast för de små och enfaldiga, såsom Kristus säger Matt 11:25. Därför skall du låta ditt eget tycke fara och akta denna skrift såsom den allra högsta och ädlaste helgedom och såsom den allra rikaste gruva, som aldrig fyllest kan utforskas, på det du måtte finna den gudomliga visheten, som Gud här framlägger så enkelt och enfaldigt för att dämpa allt högmod. Här skall du finna de lindakläder och den krubba vari Kristus ligger, dit ängeln ock visar herdarna. Luk 2:12. Lindakläderna äro visserligen ringa, men dyrbar är skatten, Kristus, som ligger i dem.”

Martin Luther

Ur Luthers företal till Gamla testamentet.

”Ravi Zacharias, Now with Jesus”

 I share the announcement from Sarah Davis, Ravi Zacharias’ daughter, and CEO of RZIM

An announcement from Sarah Davis:

On January 4, my dad recited a stanza from this hymn from the late Richard Baxter (1615-1691):

“Lord, it belongs not to my care
Whether I die or live;
To love and serve Thee is my share,
And this Thy grace must give.

If life be long, I will be glad,
That I may long obey;
If short, yet why should I be sad
To welcome endless day?

Christ leads me through no darker rooms
Than He went through before;
He that unto God’s kingdom comes
Must enter by this door.

Come Lord, when grace hath made me meet
Thy blessed face to see;
For if Thy work on earth be sweet
What will thy glory be!

Then I shall end my sad complaints
And weary sinful days,
And join with the triumphant saints
That sing my Savior’s praise.

My knowledge of that life is small,
The eye of faith is dim;
But ‘tis enough that Christ knows all,
And I shall be with Him.”

None of us could have imagined just two months after reciting that last stanza that my dad would learn he had cancer and he would experience the realization of this more than 300-year-old hymn so soon. Today we affirm, as my dad recited and Baxter penned, “But ‘tis enough that Christ knows all, and I shall be with Him.” My dad, at 74, has “join[ed] with the triumphant saints that sing [his] Savior’s praise.” We who knew and loved him celebrate his life, and more importantly, his Savior.

It was his Savior, Jesus Christ, that my dad always wanted most to talk about. Even in his final days, until he lacked the energy and breath to speak, he turned every conversation to Jesus and what the Lord had done. He perpetually marveled that God took a seventeen-year-old skeptic, defeated in hopelessness and unbelief, and called him into a life of glorious hope and belief in the truth of Scripture—a message he would carry across the globe for 48 years.

His thoughts and conversations in recent years and his final weeks were saturated with gratitude for this team of evangelists, apologists, and staff that he called family: RZIM—Ravi Zacharias International Ministries. He spoke of our evangelists’ tender hearts and their love for people. Some have said my dad blazed a trail when he began commending the Christian faith and addressing life’s great questions of meaning nearly five decades ago. As one friend dear to him remarked, he has also paved that path, desiring that his teammates around the world would continue so untold millions might know the same Jesus he faithfully served—the one he now sees face-to-face.

My dad’s humility, grace, tenderness for people, and above all love for the Lord are forever imprinted on my mind, my heart, and my life. His love for our family will be impossible to replace until we join him in heaven one day. Ravi and Margie just celebrated their 48th wedding anniversary. My mother was entirely committed to my dad’s calling and to this ministry, believing God called them together. I cannot recall even one moment when I saw her commitment to this calling weaken, because she always placed unwavering trust in the God who called them and in His purposes. We experienced God’s kindness and faithfulness in so many ways as we felt Him journeying with us in bringing my dad home. For this we are at peace and filled with deep gratitude to God for the innumerable expressions of His love. Naomi, Nathan, and I are deeply grateful for your continuing prayers for our mother, Margie, and the many expressions of love you have shown to her and to us.

Soon our family will gather for a graveside service. In the days ahead we will provide details for a public memorial service to be held in Atlanta and streamed around the world.

The Gospel of John records these words of Jesus: “Because I live, you also will live” (14:19)—seven words that changed the trajectory of Ravi Zacharias’s life some 57 years ago. It is a verse etched on his grandmother’s grave stone and will be etched on his too. Today my beautiful father is more alive than he has ever been. We thank God for him and recommit our lives to sharing this truth with all who will hear, until He calls us to our eternal home.

With deep love and gratitude, and on behalf of Margie, Naomi, and Nathan,

Sarah Davis

Sarah Zacharias Davis is the CEO of Ravi Zacharias International Ministries, headquartered in Alpharetta, Georgia.

Aktuell och välskriven ledare i Kyrka och folk

Biskop vilse bland folk och fä

Det riktigt allvarliga är biskop Sören Dalevis syn på den epistemologiska frågan.
Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 14 maj, 2020

Inför Stilla veckan fick den nuvarande biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, tillfälle att nå ut till Nya Wermlandstidningens läsekrets och genom internet bortom den. Det var dags för en ny krönika. Varken Jesu lidande och död eller den tilltagande pandemin gav honom anledning att tala allvar till sin samtid. Istället såg han det som sin uppgift (kallelse är för honom sannolikt ett helt förlegat begrepp) att på enklaste och ytligaste tänkbara sätt söka folkligt hylla kvinnliga präster som en folklig modernisering av kyrkan och att smäda dem som har teologiska invändningar mot den ordningen med beteckningen ”knäppgökar”.

Knäppgökar och åsnor i kyrkan

Knäppgökar är nu inte det enda djuret i vår Herres hage som Dalevi nämner. Han antyder också att kvinnliga präster är åsnor. Hans tidningstext mynnar trots allt ut i en anspelning på Palmsöndagens text. Poängen med att Jesus rider in på en åsna är för Dalevi överraskningseffekten. Nu var ju åsnan förutsagd hos profeten Sakarja och i Galiléens och Juda bergsbygder var åsnan det absolut vanligaste riddjuret. Men om svenska (värmländska) folkets erfarenheter nu är biskopens högsta norm så kan ju åsnan framstå som något lustigt och avvikande som ändå blir utvalt.

Under sin frejdiga utflykt i djurriket eller ska vi kalla det ”fablernas värld”, eftersom Dalevis text är ett exempel på hur vi människor låter djur symbolisera mänskliga egenskaper och värden, kommer ändå biskopen vilse i pannkakan. Hans förtrogenhet med det för honom heliga folket, alltså det vanliga folket och deras språk, räcker inte till för att han ska fatta att i folkligt språkbruk är knäppgökar och åsnor artfränder. En ofrånkomlig slutsats för den som läser texter på allvar är därför att biskopen inte tövar att behandla kvinnliga präster med samma respektlöshet som han behandlar dem som inte tror på deras kallelse.
Å andra sidan om Dalevi menar att Gud kan överraska genom att använda den som ingen förväntade sig något av, så kan ju också knäppgökarna plötsligt bli Guds utvalda redskap.

Bibelvetare och Bibelns auktoritet

I en intervju i Världen idag kallar sig Dalevi för Bibelvetare. Han har verkligen skrivit en hel del om Barnens bibel ur ett pedagogiskt perspektiv. I hans utgivning finns också en volym som heter Första krönikeboken, men den är nu inte en kommentar till boken i Gamla testamentet med samma namn utan en samling av biskopens krönikor i dagspressen. Eftersom biskopens krönikor är tillkomna närmare året 2020, året då sanningen enligt biskopens resonemang strålar som klarast, tillmäter den värmländske kyrkofadern sannolikt sina krönikor högre normativt värde än Bibelns krönikeböcker. Vilka insikter nu biskopen än kan ha i Bibelns texter och i deras grundspråk liksom i olika utgåvor av Barnens Bibel är den avgörande frågan vilken normgivning, vilken auktoritet och sanning han tillmäter dessa texter.

Det riktigt allvarliga när det kommer till Dalevi och hans ytliga dagtidningstext är hans syn på den epistemologiska frågan, alltså frågan om vilken källa han öser ur för att söka sanningen för kyrkan. Svaret finns antytt i krönikan: folket och samtiden. Eller ännu mer sammanfattat: verkligheten som den framstår för flertalet, det är normen för kyrkan och kristen tro. Det finns faktiskt anledning att intressera sig för historien och samtiden. Efter det fruktansvärda missbruket av begreppet folk som skett och sker i totalitära folkrepubliker och inte minst skedde i Tredje riket där villiga teologer formade en nazistisk teologi i mötet mellan historiens Gud och ett utvalt herrefolk, måste kyrkan sätta folkbegreppet i biblisk belysning.

Folkteologi = tidsanda i kristen språkdräkt

Ändå är det Svenska kyrkans ställning som Folkkyrka som Dalevi i olika sammanhang framställer som kristendomens högsta norm. Säkert inser han att så snart han skulle ställa sig upp och bekänna någon av de sanningar som han i sina prästvigning och biskopsvigning har lovat att förkunna och försvara, så riskerar han själv att bli kallad knäppgök av var och en som inte tillmäter den Heliga Skrift sanning och normgivning.

Det finns en lång och tragisk historia av biskopar och präster som säljer ut kolleger och medkristna till folkviljan. Drivkraften som i fallet med biskopen Ingemars Ströms nyårspredikan 1979 är att få medias och politikers hjälp att få den egna teologiska inriktningen att segra och de andra – knäppgökarna – att rensas ut. Liksom översteprästerna i Jerusalem en gång inte hade rätt att döma och straffa, så tvekade de inte att lämna ut Jesus till Herodes och Pilatus, så har folkkyrkoteologerna alltid vetat hur de ska ropa i populismens snårskogar för att få hjälp och bistånd mot besvärliga ”motkristna”. Hur man ska trösta och vägleda de folkmassor man sökt medhåll ifrån när de inte längre skrattar åt ens billiga poänger utan drabbas av livsleda, dödsångest och gudsfruktan, det är inte lika självklart. Steget från att vara en lustig pajas som drar ned skrattsalvor från folkmassorna till att bli en aktad själasörjare är ganska stort.

https://kyrkaochfolk.se/2020/05/14/biskop-vilse-bland-folk-och-fa/

Prayer Request

Prayer request!
 
Our beloved brother, Ravi Zacharias, is returning home from the Medical Center after being told that there is no medical option left:
 
”His oncologist informed us that this cancer is very rare in its aggression and that no options for further treatment remain. Medically speaking, they have done all they are able.”
 
”We know that God has purposed and numbered each of our days, and only He knows how many more Ravi will experience on this earth. One day, likely sooner than later, we will be serving without our beloved founder, though I know his love and legacy will convict and inspire us to service of his Lord even greater than we have seen before. While we are full of so many emotions, we are also at peace, resting in the truth that God knows all and sees all and is sovereign and good. I think of the great joy my dad will have and I am comforted.
 
Thank you for taking this journey with us, and as always, for your faithful prayers.”
 
I have listened to many excellent servants of God, including many of the most famous apologists. Ravi Zacharias has made a great impression when I see his willingness to present the Gospel and when I feel his passion, not to win debates or discussions, but to win people for Christ.
 
I remember one of his Q&As in Uppsala, Sweden, when he was arguing with a young man and suddenly understood that the problems were not intellectual or philosophical, but that the young student needed an encounter with Jesus Christ. Ravi had been answering his questions and went on to the next questions, but suddenly changed his mind, wrote his private cellphone number on a piece of paper and sai: ”I never do this, please don’t give it to anyone else, but I think we need to talk.”

The apologist became the evangelist. Once again.

I pray that the Lord would bless and keep Ravi Zacharias, and – the Lord willing – would let him ”remain in the flesh…” on our account (Phil 1:23-24).
May God bless and keep Ravi and his family – his extended family included – and be with him all the days.

Henrik

”The virus does not care”

Dr Michael L. Brown, TD och f.d. LSD-missbrukare, har skrivit många fina böcker och artiklar.
Här är en aktuell kommentar till Virginias guvernör, som har sagt att ”viruset inte bryr sig om vem vi ber till”.

Under texten finner du en link till hans kommentar och de sidor han hänvisar till.

”I understand what Ralph Northam, Governor of Virginia was trying to say. After all, he is the governor of all Virginians and cannot cater to one faith group above another. But his tweet could easily be misunderstood, and it does call for a response.
On Monday night Gov. Northam tweeted, “Tonight, I held a call with faith leaders across Virginia. I’m grateful for their leadership in bringing people together spiritually, while remaining physically apart.
“This virus does not care who we pray to or how we worship––we must all work together in fighting against it.”
Mr. Governor, with all respect, it certainly does matter who we pray to. (I beg forgiveness of grammatically sensitive readers who will be distracted by the sentence-ending preposition. Please overlook this fault.)
Again, I understand what Gov. Northam was saying and doing. And I appreciate him reaching out to a wide coalition of faith leaders which would have included Christians, Jews, Muslims and others.
This is in harmony with the words of President Trump’s National Day of Prayer Proclamation, which said, “In our times of greatest need, Americans have always turned to prayer to help guide us through trials and periods of uncertainty.  As we continue to face the unique challenges posed by the coronavirus pandemic, millions of Americans are unable to gather in their churches, temples, synagogues, mosques, and other houses of worship.”
So, yes, I agree that these faith leaders have a responsibility to their respective communities. And I agree that they should be encouraged in serving those communities during the present crisis.
I also agree that “we must all work together in fighting against” COVID-19, regardless of our particular religious beliefs or practices.
And, while the wording is odd, I understand the governor’s point about the virus: “it” doesn’t care whether we are Muslims who worship Allah, Hindus who worship Krishna, or atheists who do not worship a creator. It infects and kills indiscriminately.
In that sense, it is totally impartial and shows no favoritism.
Skin color doesn’t matter. Ethnicity doesn’t matter. Political affiliation doesn’t matter. Religious dogma doesn’t matter.
People from all backgrounds from around the world are dying. The virus doesn’t care.
With all that, I agree, affirming Gov. Northam’s desire to work with all the faith communities in his state.
At the same time, I categorically differ with the possible implication of his tweet, namely, that during a crisis of this magnitude, “who we pray to or how we worship” is irrelevant.
Of course this matters, quite deeply so, unless prayer and worship are just things we do. In other words, if prayer and worship are simply religious rites practiced by devout people to make them feel better, then who we pray to doesn’t really matter.
But if prayer and worship are meant to connect us to the one true God, then you better believe we need to get this right. As I tweeted in response, “With all respect, Governor, yes, we must all work together, but NO, it matters who we pray to. There’s an infinite difference between praying to THE God vs. a god.” (See also my separate tweet here.)
To underscore the point (albeit in exaggerated form), do you think it matters whether we pray to Satan or to the God of the Bible? Or whether we pray to Hanuman, the Hindu monkey god, or to the Lord? Do you think it matters if we pray to some nebulous, New Age spiritual force or to the Creator and Sustainer of the universe?
Only one has the power to save and deliver. Only one can calm the storm. Only one can intervene.
But there’s another reason that it matters who we pray to. As I tweeted on Sunday, “We don’t know that the coronavirus is a divine judgment, but we do know that we have many sins as a church & as a nation, & we also know that we need God’s mercy. So now is a great time to search our hearts, repent, & cry out. God will accept our repentance & hear our cries.”
The point is that we don’t just need an end to the virus, we need a change of heart and mind. We need national (and international) repentance. We need soul searching and life transformation. We need moral guidance as much as we need divine mercy.
That can only come from the God of the Bible, as offensive as that may sound to practitioners of other faiths (or to the non-religious.) And so, while the virus does not care who we pray to or how we worship (seeing that the virus is not a sentient being), the one true God cares.
He cares about who we pray to. About how we worship. And about how we live. Let’s be sure we get this right.
That’s why President Trump’s prayer proclamation did well to make frequent reference to “God,” to quote several verses from the Bible (1 Peter 5:7; Luke 1:37; and Psalm 91), and to speak of our “Father.”
Who we pray to really does matter, especially during times of crisis. It affects how we live as well.
The virus might not care, but the one true God certainly does.”

r finns dr Browns inlägg! (https://askdrbrown.org/library/no-governor-northam-it-does-matter-who-we-pray).

Kommentar:

I 1 Kung 18:20ff finns en rentav dråplig berättelse om Elia och Baals profeter. För en del personer kan det låta helt irrelevant, men jag tror att den som läser uppmaningen i 1 Kung 18:21 förstår att den finns stor anknytning till dagens situation:
”Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.”

Läs sammanhanget! Profeten Elia ville visa folket att det gör skillnad vem man ber till, vem man tror på och vem man vill följa. Baal var en avgud, som många ville följa. Andra ville ha en ”både och” -tro, och Elia talade till dem och sade att ”de haltar på båda sidor.”
Nu måste Ni välja.
Och så säger han:

”Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld.  Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud.” Allt folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”

Läs berättelsen i din Bibel och se vad som hände. Men stanna inte där!
Vi lever nu i den största prövning som drabbat världen, åtminstone efter andra världskriget. (Vi vet ännu inte hur det slutar).
Nu behövs det bön!

Kanske tänker många nu som man tänkte då, åtminstone en guvernör i det hårt drabbade USA: huvudsaken att man ber! En kristen ber till Kristus, en muslim till Allah, en buddist till Buddha osv.

Poängen nu är inte heller att tänka: det är klart att den som är kristen håller på ”sin” Gud!
Detta ville Elia avfärda, han utmanade Baals profeter på ett så avgörande sätt att de som var med aldrig glömde det.

Det är det som nu gäller. Inte bara att vi ber, utan att vi ber till den Levande Guden, till Honom som har sagt: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud.” (Jes 44:6).

När detta  skrivs kommer det nyheter från USA att skyddsutrustning och respiratorer inte alls finns i den utsträckning som behövs.
Från Spanien (Madrid) berättas att platserna och beredskapen inte räcker till, sjukhusen är överfulla och på vissa håll har man beslutat att ta bort respiratorer från äldre patienter och ge dem åt yngre. (Uppgiften måste kontrolleras, åtminstone stämmer det att de som insjuknat i coronaviruset är så många att sjukhusvård inte kan ges åt alla som behöver sådan vård, allra minst att intensivvårdsplatser skulle finnas för alla som behöver avancerad vård.

Jag vill inte för mycket fokusera på svåra nyheter, bara antyda det för att det ska vara klart att det finns ett akut behov av bön om hjälp.
Vi har många exempel på att ”vad människan sår ska hon också skörda”. 
Gud har ”höjt sin arm”, och vi står inför stora prövningar.

Men det är verkligen sant att Gud har gett många bevis på att Han är barmhärtig och förbarmar sig över människorna när de i sin nöd ber Gud om hjälp och nåd i nödens stund.

Låt oss ta Honom på orden!

Henrik