När man ska svara på läsarnas frågor i Kp, gör man samma erfarenhet som när man kommer från en morgonlänk:

Svårt att få det nedbantat.

Henrik

Jag lyssnade igår på en – av allt att döma – bandad gudstjänst från Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping. Gudstjänstens särskilda tema var Lina Sandells psalmer.

Lina Sandell föddes 1832 och dog 1903, denna gudstjänst firades till 100 års minnet av hennes dödsdag.

Några korta kommentarer om en gudstjänst som var en fullträff, förutom kanske litet onödiga moderniseringar av hennes klassiska psalmer, men låt gå, väl framförda de också!

För det första konstaterade predikanten, vars namn undgick mig, att av 10 i topp psalmer, de käraste psalmerna, finns flera av Lina Sandell-Berg. Både i Finland och Sverige finns åtminstone tre kända psalmer av Lina Sandell bland de mest älskade:

– Blott en dag
– Tryggare kan ingen vara
– Bred dina vida vingar

Predikanten konstaterade att också musiken är en av de faktorer som bidragit till att just dessa blivit så populära. Om t.ex. Bred dina vida vingar hade sjungits till samma melodi som Befall i Herrens händer hade psalmen knappast blivit så populär.

Han menar, och det är lätt att instämma, att det givetvis är kombinationen, men också texten och den trygghet som texterna förmedlar, som gör psalmen så älskad ännu nästan 150 år senare.

Ett annat märkligt drag är just hur den hårt drabbade Lina Sandell skriver om trygghet. Hon är egentligen väldigt existentiell och kontextuell i sin diktning. Hennes far, prosten Sandell, drunknade inför hennes ögon i Vättern, när Lina var en liten flicka. Hennes man satt fängslad för olyckliga affärer något år, men ett år som Lina Sandell upplevde mycket tungt.

Ett tredje drag, och inte så smickrande för oss män, men något som inte skall döljas, är hur Lina Sandell ofta skriver om också det moderliga hos Gud. Ursprungligen lydde en textrad i första versen av Blott en dag ”Han som har mer än moders hjärta” men efter diverse friseringar (manliga) så byttes orden ut mot ”han som bär för mig en faders hjärta”. Ändå är det kanske ord som ”Som en mor tröstar sin son, så skall jag trösta er” (Jes. 66:13) eller ”Kan väl en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt” (Jes. 49:15, KB 1917) som har påverkat Lina Sandell.

För övrigt har psalmen Blott en dag friserats av författarinnan (år 1872 vill jag minnas), efter att Oscar Ahnfelt skrev en melodi som krävde en stavelse till per rad (originalet var En dag, ett ögonblick i sänder).

Också i psalmen Bred dina vida vingar har vi det moderliga i hönan, som skyddar sina kycklingar under sina vingar (det är alltså inte änglavingar, utan hönans vingar som Lina Sandell skriver om):

Bred dina vida vingar, o Jesu över mig
och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig.

Så lydde originalet, som senare friserades.

Men ett memento för många modernister är att när människor anno 2006 i Finland och Sverige väljer favoritpsalmer, särskilt i livsskeden när de behöver tröst och trygghet, då är det Lina Sandells Blott en dag, Tryggare kan ingen vara och Bred dina vida vingar som gäller.

Många förnyelsekommittéer har missat detta. Utan att därmed säga att det inte också finns annat och nyare material som kan vara människor till tröst.

Men säg mig vilken av dagens andliga sånger/låtar som kommer att överleva i 150 år och hålla sig högst på listan!

Henrik

Pelle Poluha, som jag tidigare citerat på denna blogg, har uppmärksammat en ledare i Dagens Nyheter idag (26.6), skriven av politiske cheredaktören P J Anders Linder.

Under rubriken ”Egentligen är vi inte överens” skriver P J Anders Linder om den svenska konsensuskulturen på ett sätt som är helt relevant också hos oss, på andra sidan ”pölen”:

Det har blivit högre och lägre i tak i debatten. Stick-inte-ut-kulturen är fortfarande förfärligt stark i vårt land, men på individ-nivå har det blivit lite friskare takter. I alla fall bland dem som debatterar mer eller mindre på heltid. Vänstern och det politiskt korrekta fortsätter att dominera, men även andra kommer till tals. Världskapitalismvännen Johan Norberg var de stora debattsidornas flitigaste medarbetare 2005; i kulturradikalismens Expressen skriver Marie Söderqvist mot strömmen om familj och fri abort, och i arbetarrörelsens Aftonbladet gisslar Johan Hakelius statskramare och prussiluskor. Det hade inte gått för sig förut.

Och han fortsätter:

Men om det är livligare bland de professionella opinionsbildarna känns det mer dämpat och följsamt än på länge i etablissemanget, där många hellre lyssnar av en opinion än bildar den. Man har inget emot att uppfattas som kontroversiell, bara man inte behöver vara det och riskerar att stöta sig med någon. Partierna trängs i mitten. Chefer i förvaltning, storföretag och akademi är lena i mun som kyrkoherdar, och kyrkoherdarna låter som socialsekreterare.

Tänkvärt.

Henrik

Jag har förundrat mig över hur alla, både meningsfränder och meningsmotståndare, både kyrkligt aktiva och kanske mindre aktiva, är upptagna av Den Enda Frågan.

– Vad tycker du om kvinnliga präster?
– Hur tänker du göra, om du blir vald till biskop, med kvinnliga präster? Skulle du viga?
– Tänker du installera kvinnliga kyrkoherdar?
– Samarbetar du med kvinnliga präster?

Alla uttryck för Den Enda Frågan kommer inte i frågeform.

– Han är en kvinnohatare!
– Han har nog kapitulerat.

Och olika diskussioner, nästan i alla läger, går ut på att man måste ha en biskop som säger ja till beslutet år 1986. Det förefaller som om många av dem som motsätter sig beslutet också skulle utgå från detta. Det är inte rätt, tänker man, men det går inte att ha en biskop som motsätter sig detta beslut. Eller ”hur skulle du klara av de frågor som då uppstår?”

Varför inte? Varför skulle det inte gå? Den traditionella synen är legitim, det är ingen villolära, det erkänner de flesta, också de som kämpat för den nya ordningen.

När jag har försökt säga att jag tycker att vi i en situation där vi är oense, skulle ge frihet åt alla att verka enligt sin övertygelse, att låta både kvinnor och män bli präster, säger man: nu har han ändrat sig (vilket alltså inte är sant).

Värst känns det när man – från båda hållen – får läsa vad man anser, utan att riktigt känna igen sig.

Jag tror inte ämbetsfrågan kan eller skall lösas så att någon med våld skall försöka börja bekämpa några. Läro- och bibelfrågor måste lösas genom studium, bön och samtal. Gud skall upplysa sitt folk och ge ljus åt dem som ber Honom därom!

Jag menar inte att vi kan strunta i vissa frågor, och ta andra på allvar.

Men jag tycker att vi måste kunna tala om något annat än denna enda fråga.

(Är det självklart att säga, att vi också borde kunna tala om denna fråga, på ett sakligt sätt, och också diskutera kyrkomötets beslut i ljuset av NT? Om det skall vara ett samtal, måste bägge parters argumentation få komma fram.)

Det som jag däremot tycker är att denna fråga inte får bli kyrkans huvudfråga. Människor blockeras av att vi i kyrkan bara talar om Den Enda Frågan.

Eller för att säga det tydligare: fel fråga har blivit Den Enda Frågan. Och det handlar inte bara om VAD vi som kristna skall tänka om det speciella prästämbetet, det handlar också om vilken plats vi ger den frågeställningen.

Jag tror nog att mycket stora frågor döljer sig bakom denna frågeställning, det är – vilket jag skrivit tidigare – fråga om vad Guds Ord säger, och också om Guds Ord skall vara auktoriteten.

Men det som också fattas idag är ENHETEN, samsynen, mellan troende människor. Nu är det långt prästernas och teologernas diskussion. Däremot är det inte bara männens diskussion, vilket ofta hävdas. Många kristna kvinnor är är emot eller åtminstone tveksamma till nyordningen.

Men det finns viktigare frågor. Gudsfrågan, varje människas frälsning. Behov av hjälp och tröst när man drabbas av det svåra i livet. Är vårt stift en Jesusrörelse, där den viktigaste person som har vandrat på denna jord, som har sagt att Han är den enda Vägen till Fadern, som har sagt att Han är världens ljus, får stå i centrum??

Tyvärr tror jag att människor inte upplever vår kyrka så. Några säger si, andra säger så, folk debatterar och grälar, och sökande människor drunknar i allt virrvarr.

Under ett samtal häromdan med min gamla far, vid hans sjukbädd , knäppte han plötsligt sina händer och bad Gud om väckelse, i vårt land, i vår kyrka.

Jag tror att detta är vad som nu behövs. Min käre far, som inte kände Kristus som barn och som ung, och som kom till tro strax före kriget, hade frågat om olika frågor i kyrkan, också litet om biskopsvalet. Och sedan såg han vad som nu fattas! Väckelse! Andens, Guds eget ingripande!

Till väckelsernas sanna kännetecken hör alltid ett överraskningsmoment. ”Generalerna förbereder alltid föregående krig”, heter det. Jag undrar om inte det om det andliga livet kunde sägas något liknande. Vi väntar ofta på att Gud skall göra så som Han tidigare har gjort, inte bara i sak, utan även till formen. Kyrkans förnyelse skall ske som det en gång skedde.

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. Jes. 55:8

Vi behöver ingen kopia av gamla tider, vi behöver Guds original. En Andens väckelse idag!

Detta borde vara vår största passion, både inför biskopsval och allt annat.

Och en bra bön i alla frågeställningar har psalmisten i den längsta psaltarpsalmens sista vers (Ps. 119:176).

Henrik

”Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse.”

Så säger Jesus enligt Matt. 12:32. Och han fortsätter: ”Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.”

Vår kyrkliga variant förefaller att vara något annorlunda.

Om Jesus får man säga vad som helst.
Säger man något mot en biskop, blir man inte förlåten, utan avstängd.

Med sorg i hjärtat läser jag om att Markku Koivisto har blivit avstängd från prästämbetet för fyra månader. Orsaken är att han uppträtt på ett sätt som är ovärdigt den som är innehavare av prästämbetet.

Man kan inte försvara osakliga, för att inte säga osanna påståenden om biskopar. Såväl NT som vår kyrkoordning talar om att högakta och respektera sina förmän. Jag försvarar verkligen inte eventuella övertramp, skriver eventuella därför att jag inte har tillgång till alla fakta. Det kan hända att det går att entydigt bevisa att MK har farit fram med osanning, sådant som inte är sant. Det kan också hända att det – åtminstone till en del – handlar om bedömningsfrågor, om sådant där man är av olika uppfattningar om vad som är sanning.

Men min fråga lyder: är det verkligen det enda man kan göra nuförtiden, att avstänga (selektivt) vissa präster från deras ämbete?

Hur befrämjar detta enheten i stiftet och förtroendet för biskop och domkapitlet??

Jag tycker att vi inom kyrkan på nytt måste börja kunna samtala med varandra. All argumentation blir så lätt personlig konfrontation, i stället för att behandla sakfrågor. Men en förutsättning för att kunna tala om sådant som man är oense om, är att de personliga realtionerna sköts väl och prioriteras.

Kan och skall inte just kyrkan gå i spetsen för en sådan livsstil?? En livsstil, som försöker lösa konflikter, som försöker samtala sig samman, som vågar möta andra åsikter?

Det är inte detsamma som att acceptera och svälja allt. Sådant sker ju också, och oftast utan diskussion.

En kommunikativ livsstil, så långt det går. Och gärna litet längre…

Henrik

COLUMBUS, OHIO (6/21/06)-While addressing a morning Eucharist at the 75th General Convention of the Episcopal Church, Presiding Bishop-elect Katherine Jefferts Schori declared, ”Our mother Jesus gives birth to a new creation. And you and I are His children.”

Perhaps Episcopalians would be more receptive of a resolution affirming the supreme transexuality of Jesus.

—
Kanske denna text inte ens behöver någon kommentar annan än denna:

är detta kristendom?

Henrik

I dagens Hbl (söndag) finns en artikel, skriven av Erik Wahlström, tidigare chefredaktör Hbl. Den har rubriken Kvinnornas GUD.

Ovanför rubriken står det ordet VETENSKAP, som kanske nog är en delvis missvisande rubrik. Man kunde snarare ha skrivit debatt, eller kanske till och med trosbekännelse. Ingen skall dock i detta inläsa något förnedrande. Ingen intention finns hos mig att förringa skribenten eller hans artikel. I hög grad, men inte helt, bygger den ju dessutom på vad andra skrivit, bl.a på redaktörerna (Outi Lehtipuu och Pauliina Kainulainen) som tillsammans med några andra skrivit boken Näen Jumalan toisin.

Rubriken Kvinnornas Gud tror jag att egentligen är missvisande. I en mening är den ju saklig, därför att den behandlar feminismens gudsbegrepp. Men i en annan mening är den säkert missvisande. Många kristna kvinnor tar nog avstånd från den syn på Bibeln och på Gud som den renodlade feministteologin står för. Och omvänt, tyvärr har också många män en syn på Guds Ord som är i linje med den syn som framkommer i boken Näen Jumalan toisin.

Gränslinjen går dock inte alls mellan kvinnor och män, utan mellan kvinnor och män och kvinnor och män.

Jag tror att en av artikelns stora nervknutar finns i olika syner på Bibeln, som kan beskrivas med orden spegel eller Guds uppenbarelse. Med andra ord: är Bibeln bara en spegel av sin tillkomsttid, en spegel av samhället i varje tidsskede, eller är den en uppenbarelse, ett uttryck för vad Gud har kungjort för sina tjänare?
Att Bibeln är skriven ”på människosätt” är utom all diskussion.

Wahlström skriver:

”Bekymrade troendes brottning med de här texterna påminner ibland en utomstående iakttagare om en person som sitter i ett hörn och slår sig själv i huvudet med en hammare. Han försöker rikta in slagen så att de gör så lite ont som möjligt. Men vem har bett honom att alls slå sig i huvudet? Han kan sluta när han vill. Han behöver inte ta Bibeln så allvarligt.”

Och litet senare:

”Ett bra sätt att sluta slå sig i huvudet med en hammare är att utgå ifrån att varje text i Bibeln är ett barn av sin tid – i själva verket många tider som omspänner 1800 år – och måste bedömas i sin historiska kontext. Man har alltså rätt att ignorera ställen som är irrelevanta i dag.
Men domaren som avgör vilka ställen som är irrelevanta är man själv. Det är just denna fria attityd som mannen vars tro ’bygger på fast biblisk grund’ avskyr.”

Låter detta bekant? Sannerligen. Wahlström är bara ärligare och lindar inte in det i förmildrande eller frommare fraser. Tre satser, som man ofta hör i den kyrkliga debatten idag.

(1) Man behöver inte ta Bibeln så allvarligt.

(2) Man har alltså rätt att ignorera ställen som är irrelevanta idag.

(3) Domaren som avgör vilka ställen som är irrelevanta är man själv.

Tre klara slutsatser. Men föga vetenskapliga, utan subjektiva, ett slags eget credo.

När Wahlström (läs hela hans artikel för att ge honom rättvisa!) talar om mansgrisen Jahve, är det mitt i all sin hemskhet en logisk konsekvens av den selektiva metod han följer, där han själv är domaren som avgör vad som är irrelevant. Man kan kanske fråga sig varför den kloke och beläste skribenten inte konsulterar det myckna seriösa som skrivits i ämnet, om vi t.ex. tänker på NT:s kvinnosyn och gnosticism? Allt från prof. Jukka Thuréns installationsföreläsning (finns publicerad i Teologisk tidskrift) till mycket annat.

Jag kan inte låta bli att komma med några små slutsatser.

Vad Wahlström beträffar kommer jag osökt att tänka på vad som sades om filosofen Hedenius i Sverige: ”Han är olyckligt kär i Gud.” Jag ber om ursäkt om uttrycket är för personligt, och för känsligt. Min avsikt är bara att försöka uttrycka det faktum att den gode Erik Wahlström inte är en kyligt arbetande, logisk vetenskapsman.
Han är inte ”en utomstående iakttagare”, och inte heller en som ”kan sluta när han vill.”

Han avslöjar sig snarare som en religiös brottare, som brottas med sådant som han inte kan bli fri från. Det väcker hos mig respekt och sympati, hur underligt det kan låta med tanke på det han skriver.

Men samtidigt, indirekt, var det han skriver om för mig något av ett kvitto. Det (be)visar att mycket och aktuellt bollande med gudsbilder, med feministiska ståndpunkter, är ett självval, ett ställningstagande oberoende av och utanför de bibeltexter, som kyrkan redan i sin bekännelseparagraf bundit sig vid.

Naturligtvis gäller att Skrift skall med skrift tydas, och att Bibeln skall läsas utifrån sitt centrum, Kristus. Varje text skall förstås utifrån sin tidshistoriska kontext.

Men detta sistnämnda är inte allt. Aposteln Petrus har med några centrala ord uttryckt vad den kristna Kyrkan bekänner:

Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i. 1 Petr. 1:10-12

Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. 2 Petr. 1:19-21

”Kvinnornas Gud” är inte Bibelns Gud. Bibelns Gud är heller inte ”männens Gud”.

Vi kommer inte längre än till Bibelns ”Jag är den jag är”, dvs svaret finner vi bara genom Guds självuppenbarelse i Kristus, Honom som Moses och profeterna har skrivit om, Honom, som apostlarna hade funnit. Eller skulle man inte också skriva att Kristus hade funnit apostlarna. Det är nog den historiska sanningen.

I apostlavalet finns också nyckeln till att vi till Moses och profeterna kan foga det apostoliska vittnesbördet.

Det är detta ord, detta Guds Ord, som har tänt människor i alla tider, som har vunnit deras hjärta och förvandlat deras liv. Det är ett obestridligt faktum.

Det är om detta Ord det sägs att det är ”mina fötters lykta och ett ljus på all min stig”.

Henrik

Ur Grundlagen

– – –

11 §
Religions- och samvetsfrihet
Var och en har religions- och samvetsfrihet.

Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.

12 §
Yttrandefrihet och offentlighet
Var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag. Bestämmelser om sådana begränsningar i fråga om bildprogram som är nödvändiga för att skydda barn kan utfärdas genom lag.

Handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna är offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar.

– – –

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män 8.8.1986/609
I enlighet med riksdagens beslut stadgas:
1 §
Lagens ändamål
Denna lag har till ändamål att hindra diskriminering på grund av kön och främja jämställdheten mellan kvinnor och män samt att i detta syfte förbättra kvinnans ställning i synnerhet i arbetslivet.
2 §
Begränsningar i lagens tillämpningsområde
Stadgandena i denna lag tillämpas inte
1) på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning, ej heller
2) på relationerna mellan familjemedlemmar eller på andra förhållanden i privatlivet.
På sådan verksamhet i riksdagen som ansluter sig till riksdagsmannavärvet tillämpas inte 10 och 11 §§, 14 a § eller 17 och 19 §§. Stadgandena i 10 och 11 §§ tillämpas inte heller på republikens presidents verksamhet. (17.2.1995/206)
3 mom. har upphävts genom L 17.2.1995/196. (17.2.1995/196)

Kommentar:

1. I Grundlagens 11 § omtalas den s.k. negativa religionsfriheten, dvs. att ”ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning”. Detta stadgas trots att man redan sagt att ”till religions- och samvetsfriheten hör rätten att —höra till eller inte höra till ett religiöst samfund.”

2. I den andra ovanciterade lagen, Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män, stadgas i 2 § att ”stadgandena i denna lag tillämpas inte på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans— religionsutövning.”

Alla människors lika värde finns väl dokumenterat i NT, t.ex. i det ofta citerade ordet av Paulus i Gal. 3:28. Detta gällde i församlingen även om det inte till alla delar gällde i samhället (t.ex. träl – fri).

Henrik

Några har frågat mig om jag inte kommer att svara på John Forsbergs frågor i kyrkpressen.
Svaret är att jag nog skall försöka svara, men att det är omöjligt för mig att svara enligt de direktiv som han ger: inga motiveringar, inga förklaringar (slingrande), men ändå förklara hur man kan lösa de frågor som uppstår!!

Det skulle vara enkelt, formellt sett, att svara med en rätt tipsrad: 1a, 2b, 3a, 4a osv, men när man fördjupar sig i problematiken märker man att vissa frågeställningar är svårare än vad man först tror. Därför, och också av andra skäl, skall jag arbeta litet med svaret. Korta svar kräver lång tid, långa svar kortare tid.

Min syn är densamma som förr.

1. Jag utgår från att man i detta läge bör kunna hitta en praktisk lösning som innebär att alla enligt sin övertygelse kan vara präster i vår kyrka (alltså båda åsiktsgrupperna i ämbetsfrågan).

2. Vidare konstaterar jag att biskopen har en prövningsrätt, både enligt kyrkolagen och kyrkoordningen samt liksom alla andra samvetsfrihet enligt grundlagen och ”jämställdhetslagen” (Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor).

3. Och det viktigaste av allt: en biskop bör bygga sina beslut på Guds Ord och kyrkans bekännelse.

4. Om man därtill ännu fogar ett önskemål om att allt skall kunna ske så medmänskligt och praktiskt smidigt som möjligt, börjar alla ingredienserna vara klara.

Men skriv ner detta på ett sätt som inte konservativa missuppfattar (vilket kanske redan skett) eller meningsmotståndare utnyttjar, se där är utmaningen!

Henrik

I diskussionerna om kyrkans framtid är det enligt min mening med att som konkret målsättning försöka hålla fast vid principen ”du med och jag med”.
Men genast dyker det upp två frågor:

(1) Får alla vara med, nota bene, enligt sin övertygelse?

(2) Vill alla vara med, i en kyrka som är så pluralistisk och som redan har tagit negativ ställning till de konservativa, senast nu i fallet Vesa Pöyhtäri i Uleåborg (Domkapitlet gav en skriftlig varning).

Vad den första frågan beträffar har jag många gånger försökt säga att jag tycker att man måste ha mycket starka skäl till att medverka till att bryta ner den gemenskap som under sekler har fötts. Man kan naturligtvis (med rätta) hävda att gemenskapen bryts när avsteg från Guds Ord sker. Frågan är dock om inte situationen nu är för oklar. Det finns många församlingar där full frihet råder, där Guds Ord förkunnas och utlevs enligt vår kyrkas bekännelse. För sådana församlingar och dess medlemmar är allt tal om behovet av nya gemenskaper obegripligt. Ingenting hindrar en att verka efter bästa förmåga, att be och arbeta!

Men det finns en växande skara som ställer sig frågande till den målsättning som åtmisntone jag ännu vill hålla fast vid. Är det någon idé att förhandla om prästvigning i en kyrka som så tydligt signalerar likgiltighet och ovilja till att förstå. På allt flera orter är nya gudstjänstgemenskaper, eller väckelserörelser med alternativa gudstjänster i ”traditionell” anda, ett allt mera lockande alternativ.

Jag anser att vi måste få ett slut på processandet mot präster som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse. Finns där andra aspekter med, är det inte domstolsbeslut och varningar som gäller, utan samtal och gemensamma försök till förståelse. Det är märkligt att just kyrkan skall gå i spetsen för ett tänkande som inte vill värna om samvetsfriheten, medan man i samhället i övrigt ofta har drivit denna aspekt.

I vårt program, jag vill gärna säga ”vårt”, inte bara ”mitt”, ingår förhoppningen att man skall finna lösningar som innebar att man kan bevara åtmisntone den yttre enheten. Kyrkan kommer säkert att profileras på olika sätt, så att personer med gemensam övertygelse söker sig samman över församlingsgränserna. Detta sker redan.

I allt detta är det viktigt att komma ihåg att det inte är vi, utan Herren själv, som leder sin kyrka. Därför bör vår bön vara att Herren inte ”skall flytta ljusstaken från dess plats”, utan att vår kyrka ännu får nåd att besinna sig, och att vi, en och var, får del av den Andens förnyelse som vi så nödvändigtvis nu behöver.

Henrik