”Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse.”

Så säger Jesus enligt Matt. 12:32. Och han fortsätter: ”Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.”

Vår kyrkliga variant förefaller att vara något annorlunda.

Om Jesus får man säga vad som helst.
Säger man något mot en biskop, blir man inte förlåten, utan avstängd.

Med sorg i hjärtat läser jag om att Markku Koivisto har blivit avstängd från prästämbetet för fyra månader. Orsaken är att han uppträtt på ett sätt som är ovärdigt den som är innehavare av prästämbetet.

Man kan inte försvara osakliga, för att inte säga osanna påståenden om biskopar. Såväl NT som vår kyrkoordning talar om att högakta och respektera sina förmän. Jag försvarar verkligen inte eventuella övertramp, skriver eventuella därför att jag inte har tillgång till alla fakta. Det kan hända att det går att entydigt bevisa att MK har farit fram med osanning, sådant som inte är sant. Det kan också hända att det – åtminstone till en del – handlar om bedömningsfrågor, om sådant där man är av olika uppfattningar om vad som är sanning.

Men min fråga lyder: är det verkligen det enda man kan göra nuförtiden, att avstänga (selektivt) vissa präster från deras ämbete?

Hur befrämjar detta enheten i stiftet och förtroendet för biskop och domkapitlet??

Jag tycker att vi inom kyrkan på nytt måste börja kunna samtala med varandra. All argumentation blir så lätt personlig konfrontation, i stället för att behandla sakfrågor. Men en förutsättning för att kunna tala om sådant som man är oense om, är att de personliga realtionerna sköts väl och prioriteras.

Kan och skall inte just kyrkan gå i spetsen för en sådan livsstil?? En livsstil, som försöker lösa konflikter, som försöker samtala sig samman, som vågar möta andra åsikter?

Det är inte detsamma som att acceptera och svälja allt. Sådant sker ju också, och oftast utan diskussion.

En kommunikativ livsstil, så långt det går. Och gärna litet längre…

Henrik