En svensk läsare skriver om kristendomens och kyrkans kris och konstaterar att om det en gång är så att kyrkan och kristendomen tappar terräng med nuvarande koncept, kan svaret knappast vara more of the same.
Det som behövs, skriver han är nytolkningar av kristendomen, och av Bibeln.
Hans kommentar innehåller säkert något riktigt. Inte kan väl någon seriöst mena att svaret skall vara ”more of the same” av ett koncept som inte fungerar.
Men frågan är vad receptet eller konceptet skall vara. Om man ser på vilka kyrkor i världen som växer, så är det i huvudsak två slags kyrkor: det är konservativa, och det är vad man kunde kalla ”karismatiska”.
Jag tror inte att hemligheten i den första gruppen ligger i en stelnad konservatism, även om det konservativa också finns i tiden, kanske som en pendelrörelse, en motrörelse till all liberalism och förändring som finns i tiden. Hemligheten ligger nog snarare i att söka sig till den ursprungliga kristendomen, till det enkla, till det genuint kristna, till Apostlagärningarnas frimodiga kristusbekännelse i den Helige Andes kraft.
De s.k. karismatiska kyrkorna och gruppernas hemlighet kan ligga i en frimodighet och en förtröstan, en enkelhet som saknats i den hög av ”fäderneärvda traditioner” som vår tids kyrkor fyllts av. Jag skriver detta med en viss reservation. För det första är det enligt min mening teologiskt fel att tala om karismatiska respektive icke karismatiska kyrkor, om man med detta avser ett teologiskt innehåll. Snarare är det uttryck för en stil, en form, för alla kristna är per definitionem karismatiska, såvida de är kristna.
Detta med fädernas (och mödrarnas) andliga arv, allt från liturgins rikedom till erfarenheter av Guds rikes arbete, skall heller inte undervärderas. Men det finns något berättigat i behovet att också finna enklare och spontanare former av tillbedjan, samling och tro.
More of the same kan därför vara både rätt och orätt. Det kan inte vara meningsfullt eller berättigat att vidarebefordra en halvhjärtad och slentrianmässig kristendom, som inte tänder. Vad som behövs är den dynamis, den kraft som bar de första kristna. Om detta, eller rättare sagt om Honom, den Helige Ande, kan man verkligen säga more of the same. Större öppenhet, mera förtröstan, större mod att låta Honom nyskapa, förvandla, påverka, förändra.
Men kravet på nytolkningar är jag nog mycket misstänksam mot. Det innehåller ofta – dock inte alltid – detta att man i sitt liv törnar mot Bibelns verklighet, och drar slutsatsen att det är det bibliska budskapet som måste förändras…
Jag talar inte mot nya formuleringar, inte heller mot att formulera det genuint kristna på ett språk som är förståeligt idag. Men i de sammanhang där jag stött på kravet på nytolkningar, har det nästan uteslutande (!) gällt t.ex. etiska frågor, man hävdar att den position som de bibliska texterna ger vid handen, är helt orimlig idag. Släktskapet med tidsandan är nog ofta iögonenfallande, för det gäller just frågor där den traditionellt kristna uppfattningen bryts med det sekulariserade samhället.
Men det finns som sagt mycket berättigat i kritiken mot ”more of the same”. Risken har alltid varit att konservera även sådant som inte hör med till kristendomens kärna, allt från sånger, stil, fraser, former – ingenting är förhandlingsbart.
På något sätt har också åldersrasimen kommit med – från båda sidor. Vi något (!) äldre kristna har svårt att dela ledarskapet med unga, att ge över, att lyssna och lära oss. Våra alternativ är att be de unga komma med i det som vi upplever viktigt och relevant. Men den bedömningen delas inte alltid av dem. Detta är för övrigt en genomgripande tendens i tiden och den gäller både andligt arbete och annan verksamhet (politisk, kulturell). De unga vill inte ha de äldres strukturer.
De unga har kanske en vilja att pröva på mycket nytt och utan att veta vad de gör också skrota sådant som är dyrt förvärvad visdom. Å andra sidan har de också mycket bättre än vi sett att vi står mitt i ett paradigmskifte, när mycket ”inte längre är som förr”. De är själva representanter för det nya tänkandet.
Det kan upplevas förmätet att säga att det nya inte alltid är bättre än det gamla, men det är annorlunda. Det finns villkor som vi måste utgå ifrån. Ett samtal i tiden är en nödvändighet.
Är inte en växelverkan och samverkan över generationsgränserna här något av ett ideal?
Alltså: more of the same, om man med det menar den genuina kristendomen, driven och buren av den helige Andes kärlek och kraft, nitälskan för sanningen uppenbarad i Guds Ord, med fokus på Kristus!
Less of the same om man med det menar att dra lasset genom tiden som samlats upp generation efter generation, eller – vad värre är – om man avser den halvhjärtade och andelösa kyrklighet som alltför ofta har fått prägla vår kära lutherska kyrka. En kyrklighet där förvaltning och administration blir något av en huvudfråga, där ordningen blir viktigare än bekännelsen, där formerna blir viktigare än budskapet.
Förvaltning och adminstration är viktigt, rentav livsviktigt, men bara som tjänare åt livet, inte som livets herre och villkor.
Nu står vår kyrka inför stora förändringar. Kommunreformen drabbar givetvis kyrkan. Kyrkans försämrade ekonomiska villkor kan bli till liv. Allt detta måste med nödvändighet innebära förändringar i förvaltning och administration. Förhoppningsvis åt rätt håll!
Detta kan leda till en större enkelhet, till att frigöra resurser till kyrkans egentliga uppdrag. Det bör innebära delat ledarskap och flera frivilliga ledare.
Och om det blir så, vågar jag skriva: more of the same!
Henrik
