Jag hade ett nästan en timmes långt samtal med en av de centrala personerna i biskop Heikkas arbetsgrupp. Vi diskuterade ett radioprogram, som jag, dock inte han, tyckte var mycket upplysande och informativt. Khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, medlem i Heikkas arbetsgrupp, samt Soili Haverinen, ordf. för Priscillaföreningen (kvinnliga teologer som motsätter sig prästvigning) försökte motivera varför de stödde (och varför Rainerma hade tagit initiativ till) uppropet konstruktiva lösningar (Rakentavia ratkaisuja).

I diskussionen, som jag bedömer som vänligt saklig, framkom att han ansåg att läget är det att kyrkan inte har lagliga möjligheter att handlägga samarbetsfrågorna på annat sätt, t.ex. genom smidighet i arbetsarrangemangen. Vi är tvungna att gå till konfrontation, eftersom lagen bör följas.

När jag försökte påpeka att man inte kan fällas juridiskt för att följa en övertygelse som explicit har förklarats vara en legitim uppfattning, och inte någon villolära (Heikkas betänkande konstaterar detta, liksom även ärkebiskop emeritus John Vikström i senaste nr av kp), blev han kanske något fundersam.

Men han samlade sig och konstaterade: jag är rädd för att detta även kommer att gälla inställningen från kyrkans sida till samkönade par mm.

Hans kyrkosyn, som han nog inte är ensam om, utgår från att kyrkan är en spegel av samhället. Med andra ord: samhällets värderingar bör appliceras på kyrkan. Utvecklingen kommer inte att stanna här. Inom de närmaste åren kommer vi att ha välsignelser av samkönade par, kanske utan kyrkomötets och/eller biskopsmötets formella medgivande, men dock.

Ärkebiskop Paarma sade så sent som i slutet av mars detta år när han besökte STI att kyrkan inte godkänner sådana välsignelser, och att dessa inte är inom synhåll (näköpiirissä vill jag minnas var det ord han använde).

Även om jag inte vill betvivla ärkebiskopens ärlighet, är jag orolig för att utvecklingen kommer att köra över den synen.

Jesus sade: gå ut i hela världen. Dagens melodi tycks allt mera bli: in med hela världen i kyrkan.

Då förverkligas också Jesu ord: om saltet mister sin sälta… och till intet annat duger det än kastas ut och trampas ner av människorna.

Jag vill inte måla en mörkare bild av kyrkan än vad som överensstämmer med sanningen. Alla positiva signaler mottas tacksamt. Och jag har inte gett upp. Det är ju därför vi ber och arbetar.

I Sverige har en journalist träffande varnat för två avigsidor i kyrkans attityder. Den ena är ”trevlighetskyrkan”, som inte ger något. Den andra är att försöka vara dem till lags som inte bryr sig om eller går i kyrkan.

Det är väl onödigt att skriva att vi naturligtvis skall försöka ha en speciell omsorg om dem som inte har funnit vägen till kyrkans gemenskap?

Men endast genom att våga vara kyrka, och stå för det kristna evangeliet, har kyrkan något bidrag att ge i dagens värld. De fyra kristna B:na (Bibeln, brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna) är omistliga. Man kan formulera om detta, och säga det med ett språkbruk som passar dagens människa, om detta ens är nödvändigt. Men man kan inte mista något av detta.

Redan på 1960-talet (?) talade Hasse Alfredsson om detta i sin berömda satir Ringaren. Hans ”pastor Jansson”, ”som är en värdig representant för den svenska statskyrkan – inga bestämda åsikter om någonting– är kanske inte den adekvata beskrivning av situationen idag, visst, det också delvis. Men ”Janssons” frestelse idag är inte att inte ha bestämda åsikter om något, utan snarare att ha bestämda åsikter om mycket, men helt helt avvikande från Bibeln och bekännelsen. Det finns väl knappast någon åsikt som inte är företrädd av någon präst i vår evangelisk-lutherska kyrka?

Världens ljus och jordens salt, sade Jesus. Det är inte självvalda ideal, och det är inte någon synonym för magsurhet. Det är att positivt och aktivt hålla fast vid Kristi ord och uppdrag. Ut i världen med evangeliet.

Om kyrkan blir en spegelbild av samhället har den verkliga nedräkningen börjat.

Ser vi något av detta redan?

Henrik