Henriks kommentarer

Nyheter om Svenska kyrkan (kan säkert läsas som en ”profetia” om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland):

– 15,9% av kyrkans medlemmar tror inte på något

– 21,3% vet inte vad de tror på

– 27,2% tror att Gud är något inom varje människa

– 12,2% tror på något slags högre makt

-23,6% tror på en personlig Gud

På tio år har Svenska kyrkan förlorat 600 000 medlemmar och antalet församlingar har under samma tid minskat med 1000. Ändå är Svenska kyrkan den största lutherska kyrkan i världen, 73% av svenskarna tillhör kyrkan.

Av de som skrivit ut sig ur kyrkan är gruppen 21-45 år störst, och 60% av de som uträtt, är män. Svenska kyrkan räknar med att man förlorar 1.000.000 medlemmar under de kommande 10 åren.

32% deltar i konfirmandundervisningen (i Finland 88%), de döptas andel är 56% av alla födda (80%).

Låter detta hoppingivande?

Har Svenska kyrkan varit för konservativ när utvecklingen har blivit sådan? Jag tror ingen kan hävda det.

Det är ingen som helst skadeglädje i dessa ord, jag tillhör dem som under årens lopp fått så mycket också av Svenska kyrkan. Dessutom tror jag att det är en tidsfråga innan vi får samma siffror i Finland.

Det är dags att tänka om, tror jag.

Men det finns ett hopp: ”Frukta icke, du lilla hjord, ty det har behagat Er Fader att giva er riket.”

Där finns det enda hoppet för oss. ”Om saltet mister sin sälta, till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.” Så sade Jesus, och den kände filmregissören Klaus Härö citerade Jesu ord.

Jag tror att detta är den yttersta orsaken till massflykten, inte att kyrkan är för konservativ, utan snarare att kyrkan är för liberal. Att kyrkan på något sätt har förlorat tron på sin främsta och egentliga ”produkt”, Gudsordet.

Henrik

Källa: tidningen Kotimaa (och JOnas Bromander från Svenska kyrkan)

Herra sanoi Moosekselle: Miksi sinä huudat minua avuksi?”

2. Moos. 14:15

Kristittynä ei tule pitää yhtä vähäisenä kuin turkkilaista, pakanaa tai jumalatonta ihmistä. Jumalalle hän on heitä kallisarvoisempi, ja hänen rukouksensa on suuri ja kaikkivoiva, sillä hänet on pyhitetty Kristuksen verellä ja voideltu Jumalan Hengellä. Hänen harras rukouksensa, erityisesti hänen sydämensä sanaton huokaus, on Jumalan korvissa sietämättömän kova huuto, joka hänen on pakko kuulla. Kysyihän hän Moosekseltakin: ”Miksi sinä huudat minua avuksi?”, vaikka Mooses ei huoleltaan ja peloltaan pystynyt edes kuiskaamaan, niin suuressa hädässä hän oli. Tämä sydämen huokaus avasi Punaisen meren, kuivasi sen, johti Israelin lapset sen poikki ja hukutti faraon sinne kaikkine sotureineen. Tämän kaiken ja vielä paljon enemmän voi tehdä ja tekee oikea hengellinen huokaus (ja rukous).

Martti Luther

Många upplever dessa dagar att dörrar stängs. Det blir allt svårare att verka inom kyrkan.

Hur kyrkan kan hantera sin historia, är för mig en gåta. För vi har inte ändrat åsikt. Är det fel nu, måste det ha varit det då också.

Vi erinrar oss prof. Carl. Fr. Wislöffs ord: viktigare än frihet för kyrkan är frihet innanför kyrkan.

Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.

Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. Upp. 3:8

En dörr, öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga…

Det är nu vårt hopp.

Henrik

De senaste dagarnas massflykt från kyrkan tycks fortsätta. Egentligen borde man inte skriva något om den, för det är väl en del av poängen…

Men nu står en annan fara för dörren: biskoparna signalerar panikrealisation! Nu måste kyrkan snabbt fatta nya beslut, lyder stridsropet.

Om man ser ”historiskt” på detta förstår man att detta är ett resultat, inte av fördjupad bibelforskning, utan helt enkelt av sekularisering. För 20-30 år sedan var alla eniga om de frågor som man nu är djupt oenig om. Ingen ”modern” teolog krävde förändringar på grund av bibelord.

Nu upprepas 1 Mos 3 med dess ”skulle då Gud ha sagt?” och med ormens ”djupare insikt” och ”ett bättre alternativ” än Guds. Också nu tror många att deras godhet är större än Guds – naturligtvis inte om man frågar direkt, men i praktiken blir det väl så?

Det som enligt min mening är det, ja faktiskt, djävulska i denna situation, är att kristendomen degraderas till en morallära. Allt handlar om ”du skall göra”, och ”du skall inte göra”.

Det innebär att kristendomens väsen blir förvrängt.

I dagens diskussioner får människan ingenting, det är bara moral, krav, regler och principer.

Alla människor förstår ju att kristendomen också handlar om ett moraliskt liv. Men kristendomen handlar inte om moralism. Här får nog alla parter, inte minst de konservativa, jag också, se sig i spegeln!

Människan ”får” inte Kristus, utan drabbas bara av käbbel och ett regelverk, som man inte har någon motivation för.

När Jesus kallade människor, började det med Honom själv, med personen Jesus, och med Honom växte sedan läran fram dag för dag. Det började inte med en lära, det började med ett möte med Jesus. Detta möte med Jesus har vi nu lyckats dribbla bort. Och därmed förvanskas kristendomen.

”Satsa på Jesus!” Så lyder det gamla rådet, som handlar om det som är kyrkans egentliga skatt, hennes raison d’être.

Det är därför kyrkan finns. Det är det som kyrkan nu skall satsa på.

En kameleontkyrka och en kappan-efter-vinden – kyrka övertygar ingen.

Satsa på Jesus!

Jesus från Nasaret går här fram

än som i gången tid.

Löser ur vanmakt, ur synd och skam,

skänker sin kraft och frid.

Himmelriket är nära.

Henrik

Den stora flykten från kyrkan är inte någon tillfällighet. Den uppvisar alla tecken på att vara organiserad. En massflykt, som började medan programmet i TV2 pågick och som fortsatt genom veckan (redan ca 11.15 var det idag över 1000 personer, det kan bli nytt rekord idag).

Jag undrar hur många av dem som skriver ut sig som har gjort det övervägt, med en klar insikt om vad detta steg innebär. Och omvänt: hur många har gjort det i stundens ilska, kanske förstärkt av något glas vin eller öl.

Jag betonar att jag inte vill misstänkliggöra dem som valt att skriva ut sig, det får man göra, det är lagligt och demokratiskt.

Vad jag efterlyser är en diskussion om tjänster typ eroakirkosta.fi. Borde man se över det vettiga, finns där någon övervakning (vet inte), som garanterar att det inte är ett ”rent spel” med siffror och påtryckningar?

Jag stöder demokrati och samvetsfrihet. Jag är också för tjänster som kan skötas enkelt och inte förutsätter tunga administrativa processer.

Men hur skulle vårt land se ut om vi hade en eroapuolisostasi.fi tjänst??

Hur många skulle i ilskan ”demonstrera” utan att i alla avseenden ha hunnit eller orkat överväga alla aspekter av sitt beslut?

Jag vill inte hindra någon att skriva ut sig ur kyrkan. Jag sörjer över alla dem som känner sig tvungna att lämna kyrkan.

Men jag anser att tjänster som eroakirkosta.fi måste få tilläggsbestämmelser, som garanterar att det motsvarar vars och ens verkliga mening.

Man kan naturligtvis säga att det också kunde gälla sidor där man kan ansluta sig till kyrkan. OK. Men till sakens natur hör väl dock att man inte ansluter sig till en kyrka i stundens iver. Men mycket väl kunde också någon form av system – regelverk skapas för dessa typer av tjänster.

Henrik

Läs gärna http://blogit.iltalehti.fi/raimo-ilaskivi

Maassamme kuohuu. Kirkosta erotaan ja oikein joukolla.Eilen erosi 3473 henkilöä.

Surullista.

Mielestäni on ikävää jos kirkosta on tullut kansan vastapuoli tai riitapuoli. Nyt näyttää siltä.

Minäkin haluan kuulua sairaiden kirkkoon. Koska se on Jeesuksen kirkko. Vaikka Jeesus tuomitseekin synnin, Hän ei syntistä ihmistä tuomitse.

Armo yhdistää.

Henrik

Igår (15.10) utträdde 3473 personer ur kyrkan. Det betyder – om jag har rätta uppgifter – att på tre dagar (13-15.10) så har 8138 personer utträtt ur kyrkan.

När man läser osakligheter (Hbl: ”nedsättande kommentarer”, Jari Tervo: ”Päivi Räsänen som Ahmadinejad”, ”klarögda galningar” ) osv blir man ju beklämd. Inte heller kan jag instämma i bedömningen ”hjärtlöst”, jag känner Päivi Räsänen, och hon är nog allt annat än hjärtlös.

Är debattklimatet  så förfärligt dåligt i vårt land? Är oförmågan att förstå vad som avses total?

Jag kan inte heller förstå logiken i följande tankekedja:

1. jag tror inte på någon Gud.

2. kyrkan betyder ingenting för mig och/eller jag hör inte till kyrkan.

3. kyrkan måste välsigna också samkönade par

Men ändå så finns det något i denna situation som inte är tillfredsställande. På samma sätt som Jesus ställde sig på äktenskapsbryterskans sida mot fariséerna och de skriftlärda, men dömde äktenskapsbrottet (”gå och synda inte härefter”), så måste kyrkan idag kunna övertyga genom att stå på de homosexuellas sida också när kyrkan inte kan underskriva allt vad människan gör.

Det har nu på något sätt blivit fel här, i debatten har de homosexuella framstått som kyrkans motpart. Det tror jag inte någon anser!

På något sätt är utträdesvågen en återvändsgränd. Den kan ju inte leda till något vettigt.

Om utträdesvågen är något slags påtryckning eller modenyck.

Men om den är uttryck för verklig övertygelse, kanske den är klargörande.

Det är nog skäl att understryka Jesu ord: det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.

Jag vill inte tillhöra ”de friskas kyrka”. Jag vill höra till ”de sjukas kyrka”, för där är Jesus mitt ibland dem.

Var och en med sina bekymmer, och mer än det: med det som hotar Livet.

Syndernas förlåtelse är medicinen för envar av oss.

Henrik

När jag de senaste dagarna har läst Peter Saunders’ blogg, stötte jag på en passus, som väl passar in i diskussioner hos oss om vetenskap och tro. Jag har försökt hävda, att hela det moderna vetenskapsbegreppet och den moderna vetenskapens uppkomst har kristna rötter, det var troende vetenskapsmän som började med egentlig vetenskap.

Den som tror att människan har uppkommit av en slump, att allt är tillfälligheter, låt vara extremt gynnsamma (:-), måste ju logiskt ifrågasätta hjärnans impulser och sinnets iakttagelser. Hur kunna forska blir den extrema frågan när man inte vet om man kan lita på sin tanke, sina iakttagelser.

Tron är inte ett alternativ till vetenskapen, snarare är den i djupaste mening en förutsättning för vetenskapen. Det finns en mening, en sanning, ett sammanhang i livet, som vi har fått att utforska.

En typisk verklighet beskrivs så i Peter Sauders blogg, där Alfredo Cooper berättar om ett möte med NASA-forskare, troende vetenskapsmän. Jag tror inte att vanlig bibelfromhet räcker som kompetens, men den är sannerligen inget hinder..

Rev Cooper: ‘Well of course we see the hands of all these magnificent experts all around, the good will of so many people internationally and the brilliant coverage of the press and we would suggest that all this works together for good, that certainly as we prayed God has guided in remarkable ways – even the scientists. I was with the NASA people who came the other day. And to my surprise – to a man they were believing scientists in their case – and they all said “This was a miracle. There is no other word for what happened here”.’

”They were belivieving scientists”. Inte så förstått, att en ateistisk vetenskapsmans forskning skulle vara mindre tillförlitlig, men snarare så, att egentligen bygger också en ateistisk forskning på kristna premisser.

Det handlar om en rätt distinktion mellan skapelsens och återlösningens teologi. Inom skapelseteologins ramar har människan fått uppdraget att forska i, att utröna orsakssammanhang, att få veta mera och mera om vår existens.

Men också troende vetenskapsmän kan säga att vi i livet ”törnar mot” under, sådant som inte kan förklaras med vanligt mänsklig förnuft, eller sådant, som förutsätter så många samtidiga speciella omständigheter att man har överskridit gränsen för det sannolika, och ibland det möjliga.

Men jag tror att bara den som är involved (inblandad, engagerad) kan uppleva undret med personlig adress. För det sanna undret har alltid en avsikt, att vi ska tro på Kristus och genom tron på evigt liv.

Henrik

Ett betydligt tråkigare tal än det föregående – den trettiofjärde i gruvan – är de 2633 personer som skrev ut sig ”igår” enligt eroakirkosta.fi.

Det var dagen efter den stora debatten om homosexualitet, som  direktsändes i TV2 på tisdag kväll (12.10).

Det är i alla fall ett anmärkningsvärt högt tal: det förra ”rekordet” slogs med över 1500 personer!

Men det finns anledning att begrunda detta.

2633 personer, för vilka kyrkan har betytt något, på axeln ”nästan ingenting” till kanske ”ganska mycket” eller rentav ”mycket”. Vi vet nämligen inte om folk skrev ut sig som en protest mot att kyrkan är så värdeliberal och delad, eller om tittarna var besvikna på att kyrkan är  så ”gammalmodig” och konservativ (!) att den ännu inte som en självklarhet kan acceptera vigslar och välsignelser också av samkönade par.

Biskop Matti Repo var nog på rätt sida om strecket, även om han som biskop kunde ha trätt mera öppet fram. Men hans kommentar var nog genomtänkta och han kanske medvetet ville välja en ”lyssnande profil”. Päivi Räsänen, Sonja Falk, Pasi Turunen och någon till gjorde väl ifrån sig. Helt oklar är dock olympiapastorn, Leena Huovinen, vars empatiska ton man kan uppskatta som attityd, också om man omöjligt kan förstå sig på hennes teologi. Men hon är ju – ur en viss synvinkel sett – helt mainstream.

Det var litet synd att ingen bekännande kristen homosexuell medverkade. De homosexuella utgör ingen enhetlig grupp, utan många homosexuella kristna betonar detsamma som många heterosexuella kristna: att vi alla har ansvar för hur vi lever. Det finns många homosexuella som har skrivit på uppropen mot välsignelse av homosexuella par.

Det är också synd att homosexualiteten alltid rycks ur sitt sammanhang. Nu försökte många argumentera utifrån en tes som man skulle bevisa. Pauli ord ”para fysin”, mot naturen, är nog en sanning som går att förstå. Ett nytt liv kan bara uppstå genom heterosexuellt samliv. Alla vet ju nog att i en djup mening har naturen bejakat heterosexualiteten men inte homosexualiteten. Därmed inte sagt att all heterosexualitet är etisk.

Men frågan lyfts ur sitt sammanhang när man inte samtidigt talar om samma ”syndkatalogers” andra synder. Otukt och äktenskapsbrott (heterosexuella) icke att förglömma. Nu blir homosexuella personer alltid utpekade. Det är inte rätt!

Men det är nog också synd att människor är beredda att ta så stora steg på grund av en TV-diskussion.

Om man har skrivit ut sig som en protest mot kyrkans ”flathet”, kan man säga att goda röster talade för en klassiskt kristen syn. Och om man tänker på att ”kyrkan är för konservativ”, så är nog orsakerna till besvikelser starkt avtagande! I ingen händelse borde en enskild TV-debatt få avgöra så stora frågor.

Jag är beredd att säga att detta tal, 2633, innehåller både acceptabelt och oaccetabelt. Det är ju ganska inkonsekvent att höra folk säga ”kyrkan betyder ingenting för mig, men jag anser att kyrkan bör välsigna och också viga samkönade par.” Sådana röster behöver inte kyrkan. Det är mera konsekvent att gå.

Och ändå är varje person som är besviken på kyrkan, en utmaning för oss alla. Det är allvarligt om de 2633, som ju är långt flera, slutar att bekymra oss! Och djupt vemodigt är det om kyrkan förlorar sina troende medlemmar genom otydlighet och förnekelseteologi.

Kyrkan engagerar inte om hon förlorar sin sälta.

Kyrkan engagerar och tänder, om och när hon tror på den Treenige Guden och det Han har sagt!

Henrik

Jag läste en fantastisk intervju om den stora gruvkatastrofen i Chile:

Alfredo Cooper, kaplan eller pastor för den chilenska presidenten, säger något märkligt i en intervju för BBC:

‘I am a chaplain in the presidential palace and so we had to quickly put together an emergency prayer meeting and it was with all our hearts because to imagine these 33 men a kilometre under the earth not knowing whether they were alive or what was going through their minds.17 days we prayed and then the miracle came when the boring machine glanced off a rock and hit them – hit the cavern they were in – and of course we just erupted in praise. The second service the president called for was a praise meeting so we had a thanksgiving service and since then we’ve had constant prayer. And this has been one of the interesting factors for folk like us to notice. Many of the miners went down as atheists, unbelievers or semi-believers and they have come up to a man testifying that they were not 33 but that there were 34 down there – that Jesus was there with them and that they had a constant sense of his guidance and presence.’

Läs hela intervjun i PJ Saunders blogg: http://pjsaunders.blogspot.com/2010/10/fantastic-interview-rev-cooper-chaplain.html

Radiointervjun finns här: http://www.bbc.co.uk/iplayer/console/b00v6ft5/5_live_Drive_13_10_2010

Om du vill höra Alfredo Coopers ord, kan du lyssna på vad han säger (1.11.40-1.15.0).

Praise the Lord!

Vi minns Daniel, den fjärde i den brinnande ugnen, vi minns Jona i den stora fiskens buk…

Glöm inte!

Henrik