Hoppingivande?
Nyheter om Svenska kyrkan (kan säkert läsas som en ”profetia” om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland):
– 15,9% av kyrkans medlemmar tror inte på något
– 21,3% vet inte vad de tror på
– 27,2% tror att Gud är något inom varje människa
– 12,2% tror på något slags högre makt
-23,6% tror på en personlig Gud
På tio år har Svenska kyrkan förlorat 600 000 medlemmar och antalet församlingar har under samma tid minskat med 1000. Ändå är Svenska kyrkan den största lutherska kyrkan i världen, 73% av svenskarna tillhör kyrkan.
Av de som skrivit ut sig ur kyrkan är gruppen 21-45 år störst, och 60% av de som uträtt, är män. Svenska kyrkan räknar med att man förlorar 1.000.000 medlemmar under de kommande 10 åren.
32% deltar i konfirmandundervisningen (i Finland 88%), de döptas andel är 56% av alla födda (80%).
Låter detta hoppingivande?
Har Svenska kyrkan varit för konservativ när utvecklingen har blivit sådan? Jag tror ingen kan hävda det.
Det är ingen som helst skadeglädje i dessa ord, jag tillhör dem som under årens lopp fått så mycket också av Svenska kyrkan. Dessutom tror jag att det är en tidsfråga innan vi får samma siffror i Finland.
Det är dags att tänka om, tror jag.
Men det finns ett hopp: ”Frukta icke, du lilla hjord, ty det har behagat Er Fader att giva er riket.”
Där finns det enda hoppet för oss. ”Om saltet mister sin sälta, till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.” Så sade Jesus, och den kände filmregissören Klaus Härö citerade Jesu ord.
Jag tror att detta är den yttersta orsaken till massflykten, inte att kyrkan är för konservativ, utan snarare att kyrkan är för liberal. Att kyrkan på något sätt har förlorat tron på sin främsta och egentliga ”produkt”, Gudsordet.
Henrik
Källa: tidningen Kotimaa (och JOnas Bromander från Svenska kyrkan)
Namn: Henrik Perret
Andreas Holmberg
29.10.2010 at 00:17 #
Tänkvärda siffror, även om Finland och Sverige inte är riktigt jämförbara p.g.a. av den långt större invandring Sverige haft under senare delen av 1900-talet. En stor del av den invandringen var visserligen från Finland (ff.a. på 1950-talet, bl.a. hit till Gävleborg), men det var väl knappast att vänta att särskilt många invandrade muslimer eller ens invandrade kristna (katoliker, ortodoxa et c) skulle bli medlemmar i Svenska kyrkan och låta sina ungdomar konfirmeras där. // Men även frånräknat invandringen är utvecklingen inom Svenska kyrkan alarmerande. Intressant att ni i Finland ser Sverige som något slags ”pilotfall” som ni följer efter i något slags fasförskjutning. Jag hoppas ju snarare att Sverige i vissa avseenden (inte alla) ses som ett avskräckande exempel, nu när det finns en riksdagsmajoritet för att även mammor – som vill fortsätta kunna föda barn! – ska få registrera sej som män. Rena snurren, men…
Henrik Perret
29.10.2010 at 08:11 #
Hej!
Jag skriver om Sverige, dels därför att Sverige är för mig viktigt, jag har så många vänner, så många rika minnen, att det känns som ”hemmaplan”.
Men på samma sätt som väderleksprognoser beaktar Sverige (och t.ex. Estland) så är det just trenden som är det viktigaste. På samma sätt som vindar och ”väder” som kommer västerifrån först når Sverige och sen Finland, är de andliga vindarnas lagar desamma.
Det handlar alltså om tendenser, utan att siffror i och för sig är helt jämförbara.
Sen det du slutar med: kan du få fram fakta åt mej, inför kyrkomötets diskussioner skulle det vara intressant.
Man kan inte ens skratta, så vilse är vi, så helt har vår tid tappat bort koordinaterna för sin existens.
Tack för din kommentar!
Henrik
Ingmar Rönn
11.11.2010 at 14:04 #
När jag läser det här kommer jag att tänka på något som Joakim Förars skrev i en debattartikel för något år sedan: ”Det råder nämligen i stort sett konsensus inom religionssociologin om att en konservativ teologi är en förutsättning för att kyrkor ska behålla sina medlemmar i längden. Detta kan förstås te sig överraskande, men har att göra med att kyrkan vänder sig till religiöst intresserade, och dessas behov och önskningar skiljer sig från andras. De som vurmar för kvinnliga präster och homosexuella börjar inte gå i kyrkan fast de där skulle få höra den förkunnelse de vill ha. De kristna som tar trosfrågor allvarligt kräver att få höra Guds Ord, inte prästens egna funderingar eller tidsandans påfund.”
Artikeln var rubricerad ”Folkkyrkan och den kristna bekännelsen”
Rätt har han ju, och inte är han vare sig den första och den enda som har sagt det.
Men visst är det knepigt att de som vill bestämma vad som sägs i kyrkorna sen inte bryr sig om att gå dit fast de får som de vill?
Att de som inte vill höra den marknadsanpassade förkunnelsen tappar lusten att gå, det är mer begripligt.
Andreas Holmberg
13.11.2010 at 13:36 #
Hej Henrik! Förlåt att jag inte läst din blogg och sett din fråga! Nu är tydligen den finska kyrkomötesdebatten över. Men följer inte ni i Finland debatten i Sverige (som typiskt nog aldrig blev någon debatt) efter årets Pride-festival, där nästan alla partier lovade att man ska få byta kön utan att sterilisera sej (d.v.s. bli kvinna utan total omskärelse och bli man utan att sluta föda barn, vilket ju nu kallas ”tvångssterilisering”). Snacka om att vilja äta kakan och ändå ha den kvar. Kristdemokraterna är förvirrade och Göran Hägglund lovade att ”titta på saken” istället för att rakt avvisa den som strunt. Moderaterna föll först in i den allmänna trallen men har enligt uppgift börjat tveka (tack och lov). Se även de ledande liberala organens svammel (nej, det är ingen rötmånadshistoria, Svenska kyrkans studieförbund vill ha ett tredje kön utan speciella kriterier som alla som varken vill vara kvinnor eller män får anteckna sej som):
http://www.dn.se/ledare/signerat/konsbyte-lat-pappa-fa-ratt-att-bli-mamma-1.1131770
http://www.expressen.se/ledare/forssberg/1.1827856/lat-mannen-foda-barn