Archive for augusti, 2013

Fascinerande läsning

torsdag, augusti 22nd, 2013

Fick häromdagen en ny bok. The Secret Thoughts of an Unlikely Convert.

Ett smakprov:”All of the testimonies that I had heard up to this point were egocentric and filled with pride. Aren’t I the smarty-pants for choosing Christ! I made a decision for Christ, aren’t I great? I committed my life to Christ, aren’t I better than those heathens who haven’t? This whole line of thinking is both pervasive among evangelical Christians and absurd, My whole body recoiled against this line of thinking. I’m proof of the pudding, I didn’t choose Christ. Nobody chooses Christ. Christ chooses you or you’re dead. After Christ chooses you, you respond because you must. Period. It’s not a pretty story.”

Prof. Rosaria Champagne Butterfield, ”The Secret Thoughts of an Unlikely Convert.
Rosaria Butterfield är en f.d. lesbisk feminist, som har kommit till tro. Hon är nu gift med en presbyteriansk präst. Hennes vittnesbörd är befriande.

Rosaria Butterfields väg är nödvändigtvis inte svaret på allas livsfrågor. Nog i den meningen, att livets knutar löses upp när man söker den väg som Guds Ord anbefaller. En kristen människa kan förundra sig över allt det som rör sig i hennes eller hans innersta, men ingen finner välsignelse med lösningar som står i strid med Guds vilja. Varje människa är egentligen en ”unlikely convert”, för varje människas omvändelse är ett Guds under.

Henrik

Undrar bara

torsdag, augusti 1st, 2013

Den senaste tiden har massmedia ondgjort sig över en prästs predikan i en gudstjänt i Imatra.
Jag lyssnade på predikan och kan inte instämma i det mesta av kritiken.

Man har sagt att predikan var lagisk, att ingen nåd fanns.
Jag anmäler avvikande åsikt. Hör vad han säger om Jesus, om nåden (finns på Youtube).

Ärkebiskop emeritus John Vikström har sagt att predikan var ”ofattbar och smaklös” (tolkuton ja mauton). Biskop Seppo Häkkinen, som förmodligen uttalar sig principiellt och inte om detta enskilda fall (??) säger att ”det kan leda till sparken”. (Skulle biskopen yttra sig så om den aktuella predikanten och hans predikan, måste han jäva sig, anser jag.)

Jag förundrar mig över att ingen biskop ingriper, klagar, ryter till, eller anmärker när någon präst förkunnar ett helt annat evangelium. Man förnekar Kristi kroppsliga uppståndelse, säger att helvetet inte finns och att en frälsning inte behövs för ”alla kommer till himlen” osv. ALDRIG hör man då något varnande ord, eller ens sorgens ord.

Jag undrar också om dessa – och andra fördömande uttalanden – baserar sig på vetskap om detta enskilda fall, eller om man har läst referat.

I en tidning ondgjorde man sig över att pastorn hade sagt att ”den begår äktenskapsbrott som gifter sig med en av sin man övergiven (frånskild) kvinna”. Hur kan man säga så i vår tid, hette det. Kanske utan att veta att det var Jesus som sade så (Matt. 5:32).

Jag känner inte vederbörande präst, och vill därför inte säga för mycket. Jag lyssnade på bandet. Där finns nog sådant som antyder att koordinaterna inte är riktigt rätta. Jag anser också att man inte i en gudstjänst skall ställa en polemisk fråga till en konkret person, sådant ska man diskutera före och efter gudstjänsterna, och framför allt i andra sammanhang. Det förefaller som om den aktuella predikan innehöll sådant som inte är lämpligt. Vad orsaken var till dessa ”utfall” vet jag inte.

Men jag vill försvara honom i hans nöd och oro över den gudsfrånvändhet som finns i vårt land och i våra församlingar. Det är klart att sådant väcker kritik. Synd är synd, det får ju inte sägas, men så är det ändå.

Jag undrar också över vad biskop Häkkinen, som jag lärt känna som en sansad man, menar med att kollegans agerande var sakligt. Jag upplever att hans ingripande är präglat av ilska, av förakt och inte är särskilt kollegialt. Han kunde ha agera mera försynt.

Kyrkans ledande män skyndar sig att vara politiskt korrekta, kanske av rädsla för en ny utskrivningsvåg.

Jag försvarar inte ett personangrepp på en kvinnlig präst i gudstjänsten. Församlingen måste sannolikt ha upplevt obehag när präster ropar åt varandra mitt i en gudstjänst. Det är kontraproduktivt för alla parter.

Jag undrar också vad som är orsaken till att pastorn i fråga kände sig manad att föra fram detta i predikan. Kände han sig manad? Var det Guds maning eller själens rörelse??

Jag skriver detta för att genom det regelverk, som nu råder, tvingas många av oss leva i konflikt med sitt samvete. Det är inte angenämt att bli slagen i offentligheten under biskopars och andras applåder. Då kan obearbetade och råa (=omogna) känslor komma ut, som är skarpare än vad som var avsikten – utan att ge avkall på övertygelser kan man uppträda sakligt.

Samtidigt märker jag att andliga sanningar allt mera uppfattas som politiska sanningar. Allt flera personer har helt förlorat förmågan att uppfatta vad som menas i ett andligt tal.

Nu ska vi alla lyssna och/eller läsa predikan en gång till och försöka förstå vad han ville säga. Med takt och ton, ja.

Men.
Jag saknar sådana präster och predikanter som förkunnar Ordet så det bränner i hjärtat. Ju strängare desto bättre. För då lyser nåden fram i Jesus, som det stora alternativet till syndens välförtjänta lön.

Henrik