Av förekommen anledning har jag igen studerat Gafcon-dokumentet (se tidigare blogg, t.ex. 4.7.2008).

Där finns tre viktiga sanningar:

Det första konstaterandet (faktum) är att man inom den Anglikanska gemenskapen accepterar och befrämjar ett annat evangelium (se Gal. 1: 6-8) som står i strid med det apostoliska evangeliet.

Den andra sanningen är att vi (delar av kyrkan på södra halvklotet) deklarerar att vi avsäger oss gemenskapen med biskopar och kyrkor som understöder detta falska evangelium.

Den tredje verkligheten är det manifest som gäller hur man skall utöva lärotukt när det gäller öppen irrlära.

Så borde givetvis en kristen kyrka agera. Nu får inte detta tolkas som eller leda till improvisation, att alla små nyanser i förståelsen av Guds Ord genast leder till brytningar, samarbetsvägran osv.

Men när det gäller uppenbara avsteg från Guds Ord måste varje kristen vara fast.

Ibland hör man sägas att man kan försvara vad som helst med Bibeln. Många år tyckte jag att det var ett förtal, ord som man inte behövde ta på allvar. Men när kyrkan själv ger uttryck för en sådan syn är det verkligen bekymmersamt.

Är man profet om man vågar uttrycka sin oro för att vilken fråga som helst som ligger i tiden så småningom malas i kyrkans kvarnar så att det omöjliga (för en kristen kyrka) trots allt blir möjligt??

En av de frågor som lurar bakom hörnet är frågan om alla religioners lika sanningsvärde, att alla vägar leder till samme Gud. Detta ligger i tiden, men det avfärdas entydigt av Bibeln. Om den bekännelsen dör, så dör också mission och evangelisation.

Om djupa oenigheter finns bör man ordna samtal och söka förståelse och enhet. Men ingen skall eller kan tvingas till något slags ytlig solidaritet i klara trosfrågor. Inte heller duger argument som det beror på om det finns något formulär i handboken.

Det är Bibeln och inte handboken, som är den högsta normen i kyrkan.

Vi hoppas och ber att Guds folk i alla läger möter upp kring den bekännelsen.

Henrik

Jag läste ett synnerligen tänkvärt citat häromdan. Det är Ann Heberlein, teol. dr och etikforskare i Sverige som säger såhär:

”Allt oftare ersätts predikan av allmänetiskt dravel om att vi ska vara ”snälla mot varandra och borde kramas lite mer”. Det är ”låga-tröskel-gudstjänster” och ”dansbandsmässor” och film och dans och sagoläsning och saft och bullar och Gud vet allt (bara inte det, framför allt just inte det: Gud, alltså).

Träffande ord. Vissa ord kunde bytas ut, men trenden träffar rätt.

Henrik

I dagens (26.08) Helsingin Sanomat (HS) skriver ärkebiskop Jukka Paarma att han blivit fel citerad i HS 24.08. Åtminstone har hans utttalanden återgetts otydligt.

Ärkebiskopen konstaterar att man inte helt entydigt kan förklara orsakerna till homosexualitet. Han betonar att de flesta homosexuella enligt hans uppfattning inte själva har valt sin sexuella inriktning. Han säger också att han fått uppfattningen att orsakerna är många samt att den tidiga barndomen har stor betydelse för den sexuella identiteten.

När HS konstaterade (24.08) att ”ärkebiskopen anser att homosexualiteten är medfödd”, korrigerar ärkebiskopen detta och understryker att han inte sagt så.

Ärkebiskop Paarma betonar också att en annan fråga är vilka etiska konsekvenser som skall dras av dessa synpunkter. Denna fråga utreds som bäst av kyrkan.

Det skulle vara intressant att veta vad ärkebiskopen tänker om det som tidningen Kotimaa skriver, både om intervjun med honom och angående nyheten att två kvinnliga präster i en församling i södra Finland låtit registrera sitt parförhållande.

För av det faktum att vi människor har medfödda egenskaper el motsv betyder ju inte att vi kan leva i linje med vad vi ”känner”.

Och det finns nog en stor variation av orsaker och faktorer som påverkar människor. Långt ifrån alltid handlar det om två människors osjälviska vilja att binda sig, bakom på vägen kan det finnas olyckliga människor, äkta makar osv precis som när nya heterosexuella relationer ingås.

Det blir en primär kristen utmaning att förkunna ett liv i Kristi efterföljelse. Det första en kristen människa måste göra är att läsa Nya testamentet, om trons grund, om att leva som kristen osv.

Vi har nog alla orsak att först och främst ”städa vår egen trappa”. Men detta visar också enligt min mening behovet av en rätt och sund biblisk undervisning, annars går vi vilse.

Henrik

Vi har haft glädjen att få mötas i Karleby denna helg. Ikväll var det enligt uppgift mellan 600-700 (rättelse kl. 23:30: 800!) personer i sockenkyrkan.

Det har varit inspirerande att lyssna till sång och musik, till förkunnelse och undervisning.

En alldeles speciell glädje har det varit att träffa kristna människor, från litet olika håll, från olika grupper inom vårt stift.

Jag undrar om vi inte har fått vara med om något historiskt. Jag har varit med i många sammanhang och i många olika församlingar och rörelser. Men jag undrar om jag någon gång tidigare sett så många kristna från olika sammanhang tillsammans i samma kyrka!

Ett stort tack till Karleby svenska församling som har tagit emot oss så väl. Må välsignelsen ”drabba” Er alla till förnyelse, uppmuntran och gemenskap i Herren Jesus Kristus.

Jag har glatt mig över den kärlek till Guds Ord och den nöd inför mycket i tiden som präglat praktiskt taget alla samtal.

Sannerligen en fest, med och för Guds folk!

Henrik

Idag får vi i nyheterna läsa att ärkebiskop Jukka Paarma till tidningen Aamulehti sagt att han betraktar homosexualiteten i de flesta fall som en given egenskap.

– Minulla on se käsitys, että useimmilla homoseksuaalisuus on annettu ominaisuus. Ihmiset eivät siten ole vastuussa seksuaalisesta suuntautumisestaan, hän sanoo Aamulehden haastattelussa. (Yles hemsida)

På svenska:

Jag har den uppfattningen att för de flesta är homosexualiteten en given egenskap. Människorna är slåunda inte ansvariga för sin sexuella inriktning, säger han i Aamulehtis intervju.

Litet senare i intervjun säger ärkebiskopen:

Raamattu tuomitsee homoseksuaalisuuden – kuten siunaamista vastustavat muistuttavat – mutta tekstejä sävyttää kirjoitusajankohta, Paarma sanoo. Hänen mukaansa Raamattu ei puhu homoseksuaalisuudesta kahden ihmisen rakkaussuhteena, johon kuuluu sitoutuminen, vaan Raamattu viittaa sillä elosteluun tai irstailuun.

Bibeln fördömer homosexualiteten -vilket de som motsätter sig välsignelse påminner om – men texterna präglas av tidpunkten för deras tillkomst, säger Paarma. Enligt honom talar inte Bibeln om homosexualitet som ett kärleksförhållande mellan två människor, till vilket hör att man binder sig (vid varann), utan Bibeln talar om när man lever runt eller lever i lösaktighet.

Jag är lika trött som många andra på att på något sätt rikta kritiska kommentarer gentemot en grupp människor, som aldrig gjort mig något illa. Jag har många vänner som är homosexuella.

Men jag upprepar min fråga:

Kan man inte göra något gott för människor annat än genom att bejaka allt de gör, också sådant som Guds Ord avvisar?

Detta gäller ju i NT i första hand oss heterosexuella. Hur mycket sägs inte där sådant som rammar oss, på så många sätt!

Ett studium av den tidpunkt och den miljö i vilken Pauli ord tillkom, visar att man mycket väl kände den form av homosexualitet som ärkebiskopen talar om. Vi har talrika exempel från antiken av osjälvisk homosexuell (och lesbisk) kärlek.

Ett annat svar är att möta alla människor med en mycket konkret omsorg. Välsignelse följer inte av att bejaka sådant som Ordet dömer.

Rösterna som talar om det påminner om ormens: ingalunda skall ni dö, men Gud vet att den dag ni äter därav skall era ögon öppnas så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont. 1 Mos. 3:4,5

Frågeställningen visar att det ännu en gång handlar om Bibelns auktoritet i vår kyrka.

Att någon präst nu lovas frihet att inte behöva välsigna mot sin övertygelse är inledningen till ett spel som slutar i förlust.

Må Gud väcka oss alla, välsigna oss alla. Må Gud hjälpa oss till ett annat svar, må Gud göra oss till goda och kära medmänniskor för homosexuella och heterosexuella.

Henrik

Det talas mycket i NT om hur den som av Gud och av församlingen har kallats att vara lärare och herde skall ta sin kallelse på allvar. Man kan t.ex. sammanfatta de olika förmaningarna med orden i Apg. 20:28:

Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.

Också många andra ord – inte som herrar, utan som herdar.

Men vi har också i NT ett beroendeförhållande mellan församlingens herdar och församlingen.

Paulus ber att församlingens skall be för honom, be för hans förkunnelse, be för hans svårigheter osv. Han uppmanar församlingen att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. (1 Tess. 5:12)

En herde ska vårda den hjord som har anförtrotts honom ( 1 Petr. 5). Men församlingen skall också ”rätt uppskatta” sina herdar och lärare, de skall tänka på dem, se hur de slutade sin levnad och efterfölja deras tro (Hebr. 13:7).

Jag tror att det är viktigt i vår tid med ett sunt beroendeförhållande mellan församlingens medlemmar och deras herde. Det är viktigt att församlingen också förmanar sina herdar, att de prövar det som sägs, att man i församlingen kan dela livets mångahanda.

Men jag tror också att det är viktigt att församlingen försvarar sina herdar, präster. Församlingen har kallat sin präst, och församlingens medlemmarr skall också behålla den dimensionen i prästens kall och verksamhet. Det innebär båda att vid behov förmana, men också att försvara.

Ge nu akt på vad som händer herdarna i vår kyrka. Försvara inte det som är ont och fel. Men slå vakt, särskilt bönevakt, om dem som är rätta herdar (med det menas inte fullkomlighet…!) och träd upp till deras försvar om de blir utsatta.

Jag tror att en av de viktigaste frågorna i församlingen (och kyrkan) är en sund omsorgsgemenskap mellan församlingens medlemmar, och också mellan församlingens medlemmar och deras herde.

Jag har mycket tänkt på ett ord, som talar om Jesus och hans lärjungar i Mark. 14:27.

Det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren skall skingras.

Ibland har jag undrat om det bara gäller Överherden (Jesus) och hans lärjungar, eller om det också är en andlig lag, ett handlingsmönster när den onde vill komma åt församlingen.

Henrik

Den som har ett offentligt ämbete, eller någon motsvarande uppgift, får finna sig i att hans eller hennes förehavanden granskas i offentligheten.
För den som inte blivit föremål för negativ uppmärksamhet känns frågan om riktig information kanske inte särskilt angelägen. Men för dem som märker hur andras uppfattningar om ens person helt styrs av vad som sägs i media är saken mindre angenäm, men ändå angelägen.

En sak är ju att den bild som media ger av en person inte motsvarar hela verkligheten. I bästa fall är den ensidig, den presenterar kanske endast någon aspekt. Varje människa är förmer än någon frågeställning. Verkligheten är mera komplicerad. I vår tid finns en tydlig tendens till skandalisering. Nyheter är skandaler. Så vinklas bilden av människor som senare är svår att förändra.

Det tyngsta är inte att bli kritiserad för det ena eller det andra, utan den desinformation som så ofta förekommer. Det är beklämmande att ofta konstatera att många inte bryr sig om att ta reda på fakta. Det gäller såväl representanter för medier som enskilda personer.

”Don’t disturb me with facts!”

I nyhetsförmedlingen angående pastor Halvar Sandell och den s.k. abortvideodiskussionen förekommer en mängd desinformation, felaktigheter och direkta lögner, som upprepas med jämna och ojämna mellanrum.

På Yles svenska hemsida (19.6) hänvisas till Hufvudstadsbladet, som skriver att pastor Sandell tvingade de unga att se på en video som visar en autentisk abort.

Sanningen är den att ingen tvingades att se något, det handlade inte om filmförevisning utan om ett inlägg i ett pågående samtal om det etiska i aborter, en del av en videolink som finns på en rikssvensk (laglig) hemsida på internet. En del konfirmander såg inslaget, andra gick genast och satte sig eller följde inte med. Inslaget visades endast i pastor Sandells laptop (bärbara dator), ingen duk eller stor bild alltså.

Det påstås också i samma nyhet att pastor Sandell anmäls till Domkapitlet. Inte heller det är sant. Föräldrar skrev ett brev till Församlingsrådet i Markus församling och sände en kopia till Domkapitlet (till kännedom).

På Domkapitlets senaste möte antecknades denna skrivelse till kännedom.

Före Domkapitlets sammanträde sände biskopen ett brev till Halvar Sandell där han bad om svar på olika frågor kring den s.k. abortvideon mm. Biskopen meddelade även att han konsulterar Statens filmgranskningsnämnd.

I offentligheten har påståtts (TV-nytt) att Halvar Sandell inte svarat på biskopens frågor.

Det stämmer inte. Jag har själv sett hans svar (som sändes rekommenderat till biskopen) – 5 sidor svar på frågorna och 5 bilagor, tillsammans 12 sidor text. Kanske jag för tydlighetens skull skriver att jag inte sett bilagorna och att jag såg texten (svaret på frågorna) först när den var färdig skriven.

Det har också sagts att biskopen har talat med Sandell. Tyvärr stämmer inte heller det. Biskopen har inte talat med Sandell under hela denna tid (enligt Sandell), den enda kontakten har varit brevet med frågorna samt en kort kommentar (email) efter TV-nytts felaktiga nyhet häromdagen att Sandell inte besvarat biskopens brev (biskopen bekräftar i ett mail till Sandell att denne nog svarat och att han naturligtvis inte har sagt att Sandell ej svarat).

Att biskopen kan vilja diskutera svaren, eller att han vill få ytterligare kommentarer, är en annan sak.

Jag skriver detta just med tanke på den desinformation som sedan utgör grunden för en bedömning av en människa. Nu just har Halvar Sandell blivit något av en ”spottkopp” i stiftet. Man får skriva nästan vad som helst om honom utan att ställas till svars! Skamligt!

Medierna upprepar varann, tyvärr utan att kontrollera uppgifterna.

En annan sak – och i själva verket en mycket större sak – är att själva huvudfrågan tigs ihjäl. Hur många gånger har inte t.ex. Paul von Martens vädjat till biskopar och andra att klart ta ställning i abortfrågan. Till synes förgäves.

Små liv kämpar för sin existens. Vem för deras talan? Det kan gälla barn med Downs syndrom (och vi har många härliga bevis på vilken glädje deras liv kan ge), det kan gälla fosterdiagnostikens diagnos (som kunnat vara helt felaktig!). Det kan gälla små liv som är resultatet av ett ”misstag”, en sommarnatt, en kväll med litet för mycket alkohol i blodet.

Allt kan lösas – men hur? Vilken rätt har det lilla livet?

Vi måste på allvar dra andra slutsatser än ”man kan ju alltid korrigera ett eventuellt misstag”. Detta så mycket mera som varje människa som lever inte blev föremål för motsvarande behandling… Vi måste leva så att abort inte blir ett alternativ. Med detta nya ansvar följer en mängd andra fördelar.

Många parerar sådana tankar med att tala om våldtäkter eller andra specialfall. Ingen vill dock förneka att det finns beredskap att tala om och möta olika svåra situationer. Livet är inte lätt, men livet skall alltid vara ledande princip.

Kvar står Guds ”du skall inte dräpa”. För människans skull.

Vad kan människan inför detta?

Inte ifrågasätta det, utan leva av det och för det. Och be Gud om förlåtelse och upprättelse där liv har ifrågasatts, utsatts, avbrutits eller på annat sätt begränsats.

Henrik

Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.

Ps. 60:13

Henrik

P.S. Tillägg kl 21.00:

För att inte några felaktiga slutsatser skall dras, eller någon undra vem jag avser, konstaterar jag att Ovännen, som Ordet talar om, är mörkrets furste. Det är det vi också ber om i Fader vår: fräls oss från den onde (så tror jag att det borde översättas).

På tidningen Kotimaas hemsida finns en intervju med ärkebiskopen av York, John Sentamu. Han säger i en intervju att Lambeth-konferensens (de anglikanske kyrkornas konferens) viktigaste budskap skulle sammanfattas i detta:

låt oss förbinda oss vid FN:s målsättning för detta årtusende.

FN definierade åtta målsättningar för millenieskiftet: att utrota den djupaste fattigdomen, hungern, barndödligheten och bekämpa aids, barndödlighet och malaria m.fl., att satsa på utbildning, jämlikhet och en hållbar miljöutveckling.

Det är ju inget förbryllande i att i princip säga så. Frågan är bara om det är kyrkornas viktigaste budskap just i vår tid.

Hela evighetsperspektivet är borta!

Läs också Per Beskows Under strecket i dagens Svenska Dagbladet:

Anglikanska kyrkan vid skiljeväg

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_1547337.svd

Vår värld upplever nu allvarstider. Nu någonsin behövs kyrkornas viktigaste ärende: evangeliet om Jesus Kristus.

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord.

På välrdsmissionskonferensen i Jerusalem, var det inte i början av 1920-talet (kanske 1924) sade man:

Kristus är vårt mål.
Kristus är vårt motiv.
Vi kan inte ge något mera
och vi må inte ge något mindre.

Henrik

Idag fyller ”räkneverket” på bloggsidan 1 år. Det var den 11 augusti 2007 som denna registrering började. Före det hade sidan varit ur funktion tekniskt vissa tider och sedan starten våren 2006 har nog åtskilligt flera besök ägt rum.

Men någon gång under dagens lopp vet man hur många besök sidan fått på 1 år. 53000 åtminstone, och det är mycket.

Jag hoppas att sidorna gett något, och att de inte retar någon i onödan. Bloggandet är ett sätt att skriva av sig, naturligtvis står jag för innehållet men rättast läser man inläggen om man också beaktar ”det historiska läget”, dvs den situation som rådde när de skrevs.

Internettiden har i alla fall medfört att rätten till att tänka fritt och att säga sin mening inte kan strypas. Förr hängde det på om redaktion för en tidning ville publicera inlägget. Var man i onåd, fick man stå sitt kast. Man blev inte hörd.

Även om inlägg i tidningar och bloggar har lite olika funktioner kan man ändå konstatera att möjligheter finns.

Min förhoppning är att blogginläggen skall bli till välsignelse och uppbyggelse, också när svåra och känsliga frågor behandlas.

Henrik