Det hörs oroande nyheter från USA. Ikväll räknar man, att hurrikanen Sandy skall slå hårt mot New York, Washington, Delaware, Connecticut.
Nyhetsmedia (CNN) säger att detta blir den värsta stormen genom tiderna. Flera hundra tusen personer har evakuerats från New York, metron står stilla och man är beredd på katastrof.
Man ska INTE vara för snabb att dra slutsatser. Men jag undrar helt i mitt stilla sinne varför New York prövas så hårt?
Jag läste i somras hur Billy Grahams hustru Ruth Graham reagerade på Billy Grahams manuskript, där han skriver om det ”moderna” USA, med olika former av brott mot Guds 10 bud satt i system. Hon sade: ”Om Gud inte straffar USA, måste Han be Sodom och Gomorra om ursäkt.”
Nu understryker jag att om detta vet jag egentligen ingenting. När Guds varning och Guds domar kommer, så kommer de nog utan att jag är inbegripen. Samtidigt har jag en förnimmelse av att vi alla nu i hela västvärlden ska göra bättring, innan Guds vrede uppenbaras.
Många människor drar säkert på mun åt detta. Vilka mörka medeltida tankar, kanske någon tänker.
Det är inte medeltid, det är äldre än så, men ännu aktuellt.
I Nya testamentet finns många ord om den yttersta tiden. Jesus säger i sitt ”eskatologiska tal” att tecken skall visa sig:
”Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. 26 Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas.” Luk. 21:25,26
Det är dock viktigt att i alla osäkerhetens tider, med ”jordbävningar på den ena orten efter den andra”, havets och vågornas dån, och den därav påkomna ångesten och osäkerheten, komma ihåg att Jesus är Herren också över alla naturkrafter.
”Vem är han? Både vindarna och vattnet befaller han, och de lyder honom.” Luk. 8:25
Det får vi räkna med också nu. Jesus kan stilla stormen, låt oss be om det. Och låt oss be om själva få del av Guds frid, som övergår allt förstånd.
Där finns en grund att stå på och leva på. I alla osäkerhetens och nödens tider och stunder.
Henrik
I dagens Helsingin Sanomat finns en nyhet om kyrkan, som baserar sig på kyrkans fyraårsberättelse, Haastettu kirkko (ungefärligen ”den utmanade kyrkan”), som nyligen publicerats.
Av artikeln framgår, att kyrkotillhörigheten nu är 77,2 procent. Under 2000-talet har kyrkan förlorat 1 miljon i gudstjänstbesökare. Tillfällena, som kyrkan ordnar, är flera, deltagarna betydligt färre.
Denna fråga måste analyseras grundligt. Hand i hand med denna utveckling går en tilltagande liberalisering av kyrkan, av prästerskapet, vigselstopp för präster med en klassiskt kristen ämbetsteologi osv.
En sak, som borde undersökas, är, hur många som nu går i olika fria mässor och gudstjänster. Våra väckelserörelser, t.ex. Finska Evangeliföreningen (SLEF), Folkmissionen (SELK) och Finska Bibelinstitutet (SRO) ordnar tillsammans många tiotal olika gudstjänster i landet. Lutherstiftelsens gudstjänster torde i detta skede ordnas på ca 20 orter.
Det skulle inte förvåna mig om antalet gudstjänstbesökare i olika gudstjänstgemenskaper skulle börja närma sig antalet i våra lokalförsamlingars ordinarie gudstjänster. Om man ännu tänker på tillfällen som de olika grenarna av den lestadianska väckelsen ordnar, som i praktiken är deltagarnas enda söndagssammankomst, blir det tiotals tusen personer ytterligare, varje söndag.
Nu är kyrkan nog i kris. Den politiska korrektheten som kyrkan eftersträvat, trenderna är ju i många fall helt identiska i samhället och i kyrkan i detta avseende, har burit frukt. Inte den frukt som kyrkan har önskat – tillströmning – utan dess motsats: massflykt.
Vad göra? Är det så att kyrkan inte säger något utöver det en sekulariserad samtid säger? Säkert inte, om man ser nyanserat på situationen.
Men kanske nog, om man ser till de stora linjerna, till trenderna.
Back to basics, är därför mitt råd.
Och ändå vågar jag påstå, finns det en stor hunger och en god respons för Guds Ord idag. Detta sagt i ljuset av det som otaliga resor runt om i hela landet visat mig. Det som jag sett är naturligtvis en droppe i havet, men det vittnar om att det finns människor som ber, som arbetar och som väntar på Herrens ingripande.
Nu behöver kyrkan alla som tror. Det är en oerhört olycklig och ödesdiger utveckling att kyrkan i praktiken ofta kommit att visa troende människor på dörren. De får inte söka prästtjänster, församlingarna får inte kalla vem de vill, kyrkans missionsorganisationer mister kyrkans (!) stöd och hamnar i stora svårigheter.
Jag skriver som jag skrivit: vattnet slutar inte rinna om stenar placeras i fåran, det söker sig nya vägar, det rinner förbi…
Det vill väl ingen?
Skulle det vara dags att se över agendan, besluten, att gå ner på knä inför kyrkans framtid.
Flera decennier av denna typ har kyrkan knappast råd med.
Henrik
Namn: Henrik Perret