Jag försöker smälta intrycken från kvällens föreställning. Min fru och jag och många goda vänner såg Heini Junkkaalas pjäs Kristuksen morsian (Kristi brud).
Eftersom jag känner till Heini och hennes familj, visste jag att man inte blir serverad några svart-vita förklaringar. Snarare skulle alla roller problematiseras, och resultatet skulle bli ett samtal.
Den som är intresserad kan på nätet läsa om Marion, som planerar bröllop med en annan kvinna, men som kommer till tro och söker sig till Simeon-gemenskapen, en konservativ gudstjänstgemenskap, som är mot kvinnliga präster och homosexualitet. Situationen blir inte mindre komplicerad genom att Marions mor är kvinnlig präst med ganska liberala åsikter.
I olika intervjuer har Heini Junkkaala berättat att Kristi brud är en mycket personlig pjäs. Den handlar om de tankar, känslor och intryck som rör sig i hennes inre. Pjäsen avslöjar nog, som det har sagts, ”en blandning av en homoaktivist och en konservativt troende.”
Mitt första intryck, som inte behöver vara det bestående till alla delar, är att pjäsen nog innehöll vissa underströmmar – med eller utan författarens avsikt. Det fanns en viss ”SETA-ideologi” över det hela. Även om personerna var karrikerade, så tydligt att publiken måste förstå att det inte skulle vara budskapet, kanske ändå ett av intrycket blev att könsindelningen är en begränsning, att kristendomen är ”på männens villkor” med en ”manlig Gud”, ”manlig Kristus” och bara ”manliga apostlar” osv. Både dråplig och tydlig var framställningen av hur lockande och spännande livet som konservativ hemmafru tedde sig…
Problemet kanske blir att en nyanserad argumentation inte kom fram, det handlade mera om dramatiska förändringar hos de olika personerna, som skulle problematisera alla uppfattningar. Att de olika personerna i sina uppgörelser med sig själv skulle åstadkomma samma omvärdering eller åtminstone samma ifrågasättande och prövning hos publiken.
Mitt intryck är att Heini J har lyckats i en av sina huvudavsikter (förmodligen): hon har fått igång ett samtal, hon har fått människor i olika ”läger” att förstå och att ens i någon mån kunna sätta sig in i hur andra känner det och hur de tänker. Här har hon åstadkommit mera än åtskilliga debatter, artiklar, föredrag mm.
Jag vill inte skriva ner alla intryck, därför att de är för personliga.
Men ett rop grep nog mig, även om jag naturligtvis inte kan instämma i det. Protestropet Kristus dog för heterosexuella! Kristus dog för heterosexuella!
Jag förstår ju att detta inte är sant. Jag förstår också att författaren inte anser att det är sant. Hennes avsikt var inte att påstå det, vågar jag tro.
Hennes avsikt var att säga att det finns en grupp människor som upplever kristendomen så. Vi är utanför, vi hör inte med, det gäller inte oss.
Jag tror fortfarande inte att svaret på detta rop skall vara att skriva om Bibeln. Det är inte Bibeln som ska omvända sig, utan människan.
Men jag tror att detta rop är en utmaning, en utmaning som nog talar om hur många av oss har lyckats framställa evangeliet: ett glatt budskap, som ställer ”oss” i en bättre position än vissa andra.
Evangeliet är nämligen en god och glad nyhet för alla syndare, för alla människor.
Vi fick se otroligt skickliga och festliga skådespelare i en välregisserad och slutsåld föreställning (alla vårens föreställningar lär vara slutsålda!) T.ex. Hanna Raiskinmäki var helt suverän! Liksom de andra!
”Kristi brud” är nog värt ett teaterbesök (i höst).
Man kan ha delade meningar om Junkkaalas lösning. I intervjuer har jag sett kommenterar om att den konfliktfyllda situation, som författaren vittnar om, också kan vara ett lyckligt tillstånd. Också om konflikten blir bestående. Att man kan leva med spänningen mellan konservativ kristendomsuppfattning och de känslor och åsikter som man bär inombords, också när de senare inte låter sig förena med det förstnämnda och när man har accepterat att man inte kan.
En konflikt handlar det nog om i ”Kristi brud”, insikten om vad som är kristen tro parad med en upplevd oförmåga att leva upp till den. Att Gud är större än våra uppfattningar i konflikternas värld är säkert ett budskap som alla kan skriva under.
Ändå är jag säker på att svaret inte skall vara resignation, att acceptera konflikten och sedan handla också när man förstår att man hamnar i konflikt med Guds vilja.
Alla människor upplever förmodligen sin oförmåga att vara och leva som en kristen borde vara och leva. Frågan är om felet ligger i att vi försöker ”leva upp” till något i stället för att försöka ”leva ner” till något.
Ett liv i tro på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig (Rom 4:5), det är kraftiga ord! Det befriar inte från utan till att leva i Kristi efterföljelse och till att kämpa ”trons goda kamp”.
Den brottningen är realism, inte resignation, och om den vittnar Paulus i Rom 7. En brottning som utmynnar i Pauli ord:
”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?! Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre.” Rom. 7:24,25
Människan är liten, Gud är stor.
Henrik
Med hjälp av mig närstående personer har min blogg flyttats till en annan supporter (wordpress.com), som verkar mycket redig och klar.
Jag hoppas allt fungerar och att det någon gång kan stå ngt vettigt också här på denna nya blogg.
I början av maj börjar kyrkomötet och då finns det anledning att kommentera, sannolikt också före det.
Henrik
Denna text sändes enligt vad jag vet till alla svenska kyrkomötesombud. Den var undertecknad av litet under 90 präster och lekmän från Borgå stift. Namnen kan jag inte publicera utan vederbörandes tillstånd. Man kan i kommentarerna under denna text kommentera texten. Man kan också sända email till ngt eller alla kyrkomötesombud. Adresserna finns på kyrkans hemsida www.evl.fi/kirkolliskokous.
Henrik
Bästa kyrkomötesledamot!
Inför det förestående kyrkomötet önskar vi undertecknade rikta följande vädjan till Er för att uttrycka vår djupa oro för vår kyrkas framtid.
Vädjan till kyrkomötet
1) Evangeliet är en glad nyhet för alla mänskor, både heterosexuella och homosexuella. Alla har vi samma kamp mot den onda begärelsen som finns i mänskans inre och frestaren angriper oss på de områden där vi är svagast.
2) Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, tar avstånd från utlevd homosexualitet. Tre bibelställen som speciellt tydligt varnar för detta är 3 Mos 18:20-22 / Rom 1:25-28 / 1 Kor 6:9. Ändå talar Bibeln betydligt mer om heterosexuella synder. Men det är uppenbart att homosexproblematiken fått en alltför stor tyngd i debatten.
3) Den enda samlevnadsform som har Guds löften och Guds välsignelse är äktenskapet mellan man och kvinna. Också celibatet – att leva ensam – är enligt Bibeln gott och hedersamt. Vi vädjar till kyrkans beslutsfattare att inte införa någon välsignelseakt för en sådan samlevnadsform som inte har Guds välsignelse. Vi kan enbart välsigna det Gud välsignar, inte sådant som Gud fördömer.
4) Förespråkare för utlevd homosexualitet hävdar att vår tids form av homosexualitet var okänd på Bibelns tid. All homosexualitet var inte prostitution eller utnyttjande av svaga individer. Man vet att Nya testamentets författare levde mitt i en kultur där det fanns homosexuella par som älskade varandra och som önskade vara trogna mot varandra. Nya Testamentets författare tog avstånd även från denna samlevnadsform.
5) ”Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande” (1 Tess 4:7-8). Paulus skriver detta i samband med sin undervisning om äktenskap och sin varning för otukt.
6) Vi undertecknade kan inte delta i eller medverka i något som kan uppfattas som välsignelse av homosexuell samlevnad.
Vi förenar oss med Wolfhart Pannenberg, en av vår tids främsta teologer som nyligen pensionerats efter 27 år som professor i systematisk teologi vid universitetet i München. Han har allvarligt vädjat till kyrkorna att besinna det stora vägskäl som en eventuell kyrklig vigsel eller välsignelse av samkönade par ställer kyrkorna inför:
En homosexuell böjelse är inte en synd, men var och en ansvarar inför Gud hur den böjelsen hanteras. Kyrkan måste emellertid hålla fast vid de bibliska normerna även om många avviker från dem. Den som avviker måste kyrkan bemöta med förståelse men samtidigt inbjuda till omvändelse.
Om kyrkan låter sig pressas till att upphöra att se homosexuell samlevnad som ett avsteg från en biblisk norm och istället godtar homosexuella förbund, står kyrkan inte längre på biblisk grund utan står emot Skriftens entydiga budskap. En kyrka som tar ett sådant steg upphör att vara en helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Fick igår på posten en vädjan från ganska många medlemmar i stiftet, präster och lekmän, att inte godkänna förslaget att gå in för någon form av välsignelse eller ordnad förbön, som kan tokas som ett ställningstagande för samkönad sexualitet.
TACK! Det är bra att Ni följer med!
Det var glädjande många namn.
Men det var också många namn som jag saknade. Jag vet inte hur begäran om underskrift har gått till, om vederbörande inte fått förfrågan, eller om de inte ville skriva på.
Jag ska kolla med initiativtagarna om jag får publicera deras upprop till kyrkomötesombuden (de svenska) här på bloggen. Namnen kan jag inte publicera utan vederbörligt tillstånd, men den som vill kan ju i kommentarerna “ge sig till känna”.
Detta är en tung och svår fråga. Många av oss kämpar med den i den meningen, att vi inte skulle vilja slå någon, inte pricka en speciell grupp.
Samtidigt är det nu den fråga som kyrkomötet tar ställning till. Jag tycker det skulle vara bättre att kyrkomötet ingenting säger än att kyrkomötet fattar ett obibliskt beslut.
Naturligtvis kan man inte vara nöjd med “tystnad”. Ingen kan hävda att Bibeln är oklar.
Jag vill uppmana underskrivarna att på ett särskilt sätt be för denna frågas behandling nu i kyrkomötet.
Tack för Er frimodighet!!
Henrik
De närmaste dagarna är jag tvungen att ändra på ngt i min blogg, antingen flytta härifrån (blogspot) eller ändra bloggadressen. Jag återkommer så småningom med information. Tills månadsskiftet (ungefär) finns jag här. Och försöker skriva om och när andan faller på.
Henrik
“Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga.” 2 Petr. 2:6
Askan är i Bibeln ett botets tecken. Nineves invånare gjorde bättring vid Jonas predikan:
“När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska.” Jona 3:6
Nu är detta inte något fingerpekande. Men jag har nog på känn att Guds finger finns i detta.
Till eftertanke. Till bot. Till att söka Gud medan Han låter sig finnas.
Det gäller oss alla. Men hos HERREN finns en ljusnande framtid (Jer.29:11-14).
Henrik
Idag hade vi en häftig och uppfriskande diskussion om Luther och Erasmus, en diskussion som ledde till att jag på nytt kastar mig över De servo arbitrio (Om den trälbundna viljan).
Så något gott blev det i alla fall.
Mina systematiska mycket begåvade bröder försökte övertyga oss i det teologiska fortsättningsseminariet att Luther inte lärde att Guds frälsning gäller alla människor, i samma mening, utan bara de utvalda i egentlig mening. Att Luther i sin romarbrevskommentar hade en dubbel predestinationslära i äkta augustinsk tappning (detta kan jag tro, för när Luther skrev sin romarbrevskommentar – tidigt – så var han snarare “katolik” än “lutheran”!).
Men nu ska jag begrunda Luther himself, Martin, ni vet.
Jag vill dessutom gärna citera en auktoritet, Edmund Schlink, i sin berömda bok Thelogie der luterischen Bekenntnissschriften (jag citerar ur den engelska översättningen The Theology of The Lutheran Confessions) skriver Schlink något som jag tror är genuint kristet:
The Confession of the church, however, is never merely the confession of the contemporaries, that is, of the fellowship of the brethren; it is always also the confession of the fathers.
Ord värda att begrunda i vår tid, i vår kyrka.
Henrik
Diskussionens vågor går höga efter Matti Väisänens biskopsvigning för några veckor sedan.
Vår kyrkas biskopar är ganska irriterade över detta drag, och anser att Lutherstiftelsen därmed har tagit ett definitivt steg i riktning mot en egen kyrka.
Problemet är bara att man inte inom Lutherstiftelsen har tänkt lämna kyrkan, åtminstone inte i detta skede. Nu har domkapitlet i Tammerfors stift, dit Matti Väisänen hör i egenskap av luthersk präst, vidtagit åtgärder. Det var ju väntat. Väisänen är tillsvidare avstängd från prästämbetet och domkapitlet utreder vad man skall göra. Sannolikt kommer Väisänen att förlora sina prästrättigheter inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det har också ryktats att man undersöker om det kan handla om att Väisänen har tillgripit sig en ämbetsposition som han inte har (virka-aseman anastaminen).
Jag tror att alla förstår att detta är en extraordinär situation. Det är ju inte “normalt” med biskopsvigningar inom en och samma kyrka utan kyrkoledningens och biskopskollegiets samtycke och medverkan.
Biskop Matti Väisänen är dock inte biskop för Evangeliska lutherska kyrkan i Finland, utan för Missionsprovinsen i Sverige och Finland med Lutherstiftelsen som “arbetsområde”.
Hur ska kyrkan reagera? Frågan är ganska komplicerad. Om biskopsvigningen är en orsak till att Väisänen mister prästrättigheterna, erkänner ju kyrkan på något plan hans biskopsämbete. Om man anser att han inte kan vara medlem i kyrkan – vilket är svårt att tro – hur är det då med många andra som är, om inte i samma ställning så ändå i någon form av motsvarande ställning?
Jag anser att hela situationen måste läsas utifrån det faktum att alla dörrar är stängda för unga ordinander med kyrkans klassiska ämbetssyn. Då har man följt bekännelseskrifternas anvisningar och själv vigt åt sig präster och nu också en biskop.
Detta bör också våra biskopar förstå. Man kan inte isolerat bara se på biskopsvigningen utan att beakta den situation som nu råder i vår kyrka.
Det är ingen hemlighet att också många av väckelserörelserna (-organisationerna) finner situationen problematisk. Det skapar spänningar och frågor också inom dessa, även om det också finns många som förstår de orsaker som lett till bildandet av Lutherstiftelsen.
Men hur skall kyrkan se på Lutherstiftelsen?
Jag vill gärna erkänna att det finns en problematik i detta som inte heller Lutherstiftelsen kan förneka. Det är onekligen kyrkorättsligt en problemsituation när man inom samma kyrka har biskopar enligt två ordningar.
Men!
Om vi föreställer oss ett slag på ett slagfält. Våra trupper har delat upp sig i minst tre olika skaror. Den största gruppen går i mitten, beredd att möta motståndet. På högerkanten (eller vad du vill kalla det – legio) går en grupp, som slåss mot samma motståndare, men de har inte egentligen kontakt med “huvudtruppen”. På vänstra sidan strövar också några vilda eller halvvilda trupper omkring, som en del av huvudtruppen inte riktigt blir klok på, är de med oss eller mot oss?
Min fråga är: skulle det vara vettigt att förklara krig mot den trupp som – ur kyrkans helhetsmålsättning sett – bekämpar samma motståndare?? Så länge det handlar om något som egentligen bara irriterar, men som i praktiken inte stör huvudtruppen alls, kanske rentav hjälper den, ytterst sett..
På vilket sätt blir kyrkans huvudtrupper störda av Lutherstiftelsen?? Om folk samlas (det har de väl rätt till?) till gudstjänst, till bön och sång och nattvard – vem eller vilka störs av det?? Man kan ju rentav säga att om det är ett problem för kyrkan, är det rentav förfärligt!
NU skall ingen försöka pressa bilden med “krigiska” motiv – det är inte alls min poäng.
Min poäng är: skulle inte det enklaste och kristligaste alternativet vara att önska Lutherstiftelsen god sommar och låta dem vara i fred?
Samtidigt skulle man försöka se över sina led och minnas – rätt förstått och tillämpat i detta sammanhang – att “dålig teologi bara kan övervinnas med bättre teologi” (Martti Simojki).
Alltså i klartext: om man inom kyrkans ledning inte är nöjd med Lutherstiftelsens verksamhet, borde man inte då se till att den kyrkokritik, som nu leder utanför den etablerade verksamheten, åtgärdas, att livsrum ges, att alternativ skapas.
Ju mera man försöker strama åt, desto värre kommer det att bli.
Alltå: varför inte “trevlig sommar”? Vem förlorar på det?
Henrik
– Vi ska respektera varandras åsikter inom kyrkan. Du respekterar min åsikt och jag respekterar din åsikt.
– Javisst!
– Också de medlemmar av kyrkan, som inte kan omfatta kyrkomötets beslut i ämbetsfrågan, skall ha hemortsrätt i kyrkan och ha tillträde till alla tjänster och ämbeten.
– Ja! Du får leva i enlighet med din övertygelse utan att jag hindrar dig, och jag får leva enligt min övertygelse utan att Du hindrar mig!
– Nej, tills vi kommer fram till en gemensam syn så följer vi min övertygelse, vi gör som jag vill.
– ????
Henrik
Namn: Henrik Perret
Plats: Helsingfors, Finland
Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki (Ann-Kristin), far till fyra söner. Många barnbarn.