PÅSKLITURGI för den första påsken

Utgångsläget:

När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mark. 16:1 (för att smörja den döde Jesus)

Maria Magdalena: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Joh. 20:2 (Hon trodde att de tagit Jesu döda kropp)

Men det kvinnorna berättade uppfattade dessa som tomt prat, och de trodde inte på dem. Luk. 24.11 (lärjungarnas omdöme om kvinnornas vittnesbörd: ‘nonsens’).

1.   Jesus uppstod. Gud uppväckte Honom från de döda. Han lever!

2.  Herren skulle övertyga sina lärjungar, som inte trodde på uppståndelsen, utan trodde att Jesus var död den första påskmorgonen, att Han lever!

3.  Jesus möter sina tvivlande lärjungar, som inte trodde att Han lever, som inte trodde på varann när de berättade att Han lever… Han började med Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar.

4. Jesus visade sig för sina lärjungar, vid åtminstone ett tillfälle för “mer än femhundra bröder” (plus sannolikt kvinnor och barn), av vilka de flesta levde när Paulus skrev 1 Kor. 15

5.  Lärjungarna skulle vittna om att Jesus lever.

6.  Också de lärjungar, som först inte trodde, började övertyga andra om att Jesus levde.

7.  De allra flesta bekräftade sanningen i sitt vittnesbörd genom martyriet, de var villiga att dö, men inte villiga att förneka sanningen.

Listan kunde göras lång, men den avslöjar en rörelse. I påskens texter talas det mycket om hur Jesu vänner “sprang”. Kvinnorna sprang från graven, Petrus och Johannes sprang till graven, trots att de inte trodde på kvinnornas “prat”. Det var ingen måttlig motionslänk, för Johannes kom först till graven, Petrus orkade inte lika fort – han hade säkert gärna varit före eller åtminstone samtidigt med Johannes vid graven. Men han orkade inte, Johannes var yngre och hade bättre kondition. Men Petrus sprang så fort han orkade.

De hade förstått att de var fria, att syndernas förlåtelse gällde, att hopplösheten och meningslösheten hade dött för alltid.

Har rörelsen stannat?

Vi som vet att Jesus lever, tycker vi att det är värt att “springa” idag?

Har vi förstått påskkonsekvensen i 2 Kor. 5:14,15?

Välsignad Påskhögtid!

Golgatas segerhälsning sätte vår själ i brand!

Henrik

Konungen

2.4.2010

Idag går mina tankar till Konungen, och den gamla palmsöndagspsalmen.
I diskussionerna framfördes en gång detta, då när det begav sig: “vi har ingen annan konung än kejsaren.” Detta var uttrycket för den konsensuspolitik, det politiskt korrekta, som Pilatus och Herodes då stod för. Det märkliga var att detta var översteprästernas (!) ord. Det var ju egentligen det sista man hade väntat sig av dem.

Hur är det idag? Vi har fått en situation där representanter för kyrkan egentligen uttrycker samhällets – i betydelsen folkmajoritetens – röst. Det har blivit legio att angripa t.o.m. Trosbekännelsen.  

Den kristna kyrkans bekännelse har alltid varit att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga (Judas v.3). Det blir obekvämt, och rentav svårare och svårare vad tiden lider. Men detta gäller ännu, och kommer alltid att gälla:

Konung med törnekrona,
smärtornas milda man,
synden du kom att sona,
döden du övervann!
Golgatavägen för oss du gick,
lidandets kalk du tömma fick.
Konung med törnekrona,
livets sol ur din grift upprann.

Henrik

Kirkkoherra ja ekumeniikan dosentti Sammeli Juntunen kirjoittaa Kotimaan blogisivulla Apostolisesta uskontunnustuksesta ja Helsingin piispanvaalista:

“Huudan avuksi ekumeenista yhteisöä. Tulkaa hyvät ortodoksit ja katoliset ja helluntailaiset auttamaan! Kyseenalaistakaa ekumeeninen yhteistyö kirkkomme kanssa, jos se on perusasioissa näin levällään. Niin kuin me kaikki tiedämme, oppi Kristuksen persoonasta, ei ole ”sallittua erilaisuutta”, ei ainakaan, jos hänen neitseellinen syntymänsä kielletään sanomalla, että ”on toissijainen kysymys, kuka on koskenut keneen”. Me olemme muuttumassa kansankirkolliseksi ideologiaksi, kertokaa se meille, ettei niin kävisi!

Sillä kyse on soteriologiasta, siitä, onko Jumala ihan oikeasti tullut lihaksi. Älkää antako sormienne läpi mennä noin halpa kielellinen venkoilu, vaikka se ehkä meidän kirkkomme johdon ja äänestäjien sormien läpi meneekin.”

Hänen sanoihinsa on helppo yhtyä! Ehkä joku saattaa ajatella että Sammeli ampuu yli. Kirkollista keskustelua viime vuosina seurannut on eri mieltä. Edellisessä piispanvaalissa kuulimme “I used to believe”. Kuinka usein olemmekaan kuulleet juuri tuon “uskontotuuden”: se ei ole biologiaa, vaan…

Samasta aiheesta on jo vuosikausia esitetty kaikkea muuta kuin kristillistä teologiaa. Helsingin piispan vaali on taas kerran nostanut kysymykset pintaan. Hyvä, Sammeli, kun arvovallallasi puutuit tähän asiaan!  

Lue Sammeli Juntusen koskettava juttu kirkkomme kipeästä aiheesta Jeesuksen neitseellisestä syntymästä!

http://www.kotimaa24.fi/blogit/uusimmat/article/?bid=333&id=6751