Jag tror att det skulle finnas andra lösningar. Försonligare lösningar.

Det mesta som en präst gör, gör han eller hon ensam. Det är ingen svårighet att fira gudstjänster så att man kan respektera varann, och inte tvingar någon att handla mot sitt samvete. Det fråntar inte någon något. De problem och svårigheter som uppstår kan lösas, om man vill.

I domkyrkoförsamlingen i Helsingfors ordnas gudstjänster enligt “den gamla ordningen” i en kyrka (Agricola) varje söndag. I alla andra församlingens kyrkor agerar man enligt “den nya ordningen”.

Jag tycker inte att detta är ett ideal. Det är ett sår i Kristi kropp, denna vår oenighet, men en sådan lösning, där någon lösning behövs, innebär att man sitter “innanför samma kyrkomurar” och att optionen för ett helande kvarstår. Och det är bättre än att gräla. Gränsen är inte så tydlig, det finns hela spektret av olika tolkningsnyanser. Ge livsrum! På det vinner alla, tycker jag.

Detta är alltså ingen konservativ församlingsbildning. Det är en liten gemenskap inom församlingen, som “läcker ut och läcker in”. Den skulle säkert inte gälla alla församlingar.

Sen har jag skrivit om att vår kyrka behöver en större flexibilitet när det gäller församlingstillhörighet. Parokialprincipen är en god och biblisk princip (att de kristna på samma område tillhör samma församling). Men jag konstaterar att de församlingar vi har ofta kan ha litet konstgjorda gränser. En familj som flyttar några kilometer kanske får skriva in sig i en annan församling, trots att de kommit in i gemenskapen och verksamheten. Här borde flexibilitet kunna finnas. Vi älskar regelverk och principer, livet är ofta annorlunda. Detta har diskuterats i kyrkomötet, där meningarna är delade. Vad jag har förstått så har också bl.a biskop Gustav Björkstrand varit öppen för en viss (definierad) uppmjukning av parokialsystemet. Han var inne på det i en “hearing” inför konstutionsutskottet. Vi har ju det redan i Tyska församlingen och i Olaus Petri! Jag talar inte i första hand om en bestämd förvaltningsmässig lösning, utan om en beredskap att se över, och försöka finna livsrum.

Vi lever i en tid när församlingsgränserna inte är sankrosankta. T.ex. ungdomar från olika församlingar träffas och bildar gemenskaper inom någon eller några församlingar. Inte ens samfundsgränserna är absoluta, vi går mot en tid, tror jag, när detta blir allt mera vardag att kristna från olika kyrkor möts – inte minst i minoritetssituationen och inför gemensamma, stora utmaningar. Jag förespråkar en större öppenhet, möjlighet till att höra med på olika sätt, och rymmas inom vår kyrka. Jag tänkte, bl.a när jag skrev ledaren i Kristet perspektiv (1/2009) på karismatiska grupper (såsom Nokiarörelsen), på den förnyelseverksamhet som tagit starka intryck av Sheffield (där en av mina söner och hans vänner är med) och som redan fått betyda mycket för präster och lemän i stiftet. Högkyrkliga, men stark längtan efter det liturgiska, mystiken osv och rikedomen i mässan, liksom lågkyrkliga, som mera betonar det allmänna prästdömet osv allt detta är exempel på gemenskaper, som jag tycker skall rymmas inom församlingarna och också kunna få ta sig konkreta uttryck. Så har ju skett på olika håll med “alternativa gudstjänster” och dylika samlingar. Inte behöver detta handla om församlingsbildning.

Bara i nödfall, när det inte går att finna lösningar i samförstånd, tycker jag man skall göra som Paulus och Silas, gå åt olika håll (inom samma kyrka). Det finns uppgifter, det finns utrymme. Det som behövs är en attitydförändring.

För det som jag inte tror på, bäste Björn och andra, är att man lever enligt principen “härefter rätten och packen eder”. Det handlar inte bara om oss, som var prästvigda då före alla nya beslut. Jag blev prästvigd av Björns far John, och det var en oförglömlig högtid. Tack!

Idag skulle jag, som varit kyrkoherde i nästan 26 år, inte kunna bli kyrkoherde, inte kaplan, sannolikt inte bli prästvigd.

Jag förespråkar inte någon “antikvinnligapräster-kampanj”. Jag har också den senaste tiden mött kvinnliga präster med en kristallklar teologi, klar som källvatten. Jag är gripen av detta. Och jag utgår från att kvinnliga präster har kommit för att stanna. Jag ifrågasätter inte deras lagliga, i laglig ordning tillkomna, rätt att verka som präster i kyrkan.

Jag skulle vilja att vi a) tonar ner tvisterna angående ämbetsfrågan för alla parters skull, och b) låter var och en på denna punkt stå inför Gud. Jag tror nämligen att det är enda vägen till att få bort det kontraproduktiva grälet i offentligheten. Det är ju ändå inte manliga eller kvinnliga präster som är ämnet för vår förkunnelse i gudstjänster, vid kyrkliga förrättningar! Jag tycker det finns mycket vi kan göra tillsammans. Det blir inte bättre att tvinga någon att göra det som han eller hon inte tror på. Och jag tror att en öppenhet och respekt snarare skulle bidra till att man börjar fråga sig själv om man har verkligt bibliskt stöd och i såfall vilket.

Men, som sagt, jag är rädd för att om vi stryper denna grupp, så kommer det att leda till andra lösningar. Man har omtolkat klämmen från år 1986. Den välvilja som då fanns, är som bortblåst idag. Men andligt herdaskap kan inte utövas genom diktat.

Vi kan inte uppnå enheten, eller bevara den, om vi inte alla låter oss bindas till Guds Ord. En kristen kyrka kan inte säga ja till det som Gud säger nej till. Vi säger ja till alla människor, men inte till allt som människan, inklusive vi själva, har gjort eller gör. Och detta vill vi göra av omsorg om människan. Jag förespråkar ingen läropluralism, men jag tror att vi i praktiken kommer – som i urförsamlingen – att ha olika tolkningar och “heresier” (hairesis = parti, grupp, sekt) ibland oss.

Vad förlorar vi på om vi lever så – “se hur de kristna”…?? Från vem är det bort? Och i såfall vad?

Låt oss hålla ihop, där det bara är möjligt, och sen ännu litet till…

Henrik

Han har diktat många vackra dikter, men utgav, om jag minns rätt bara två verk: Valda ungdomsdikter (1860) och pjäsen Daniel Hjort (1863). Det jag i alla fall minns var att han var 24 år när han insjuknade (psykisk sjukdom) och att han sedan tillbringade över 40 år på Lappvikens sjukhus.

Någon uppvaktade honom med rosor under slutet av hans sjukdomstid, och det berättas att det enda han orkade säga var “mina rosor”.

Och denna svaga man hade ändå skrivit valda dikter, med sådana som Var det en dröm? Och Demanten på marssnön, som många åtminstone känner som sånger, tonsatta av Jean Sibelius. Eller Det sitter en liten fågel, som slutar (sista versens inledande ord) “Han flyger tills vingen brister”. Detta gällde ju Wecksell personligen också.

Det är ofta som stora konstnärer, författare, tonsättare, målare m.fl., haft stora personliga svårigheter. Många av dem har också haft svagheter, som kanske just varit orsaken.

När jag är svag så är jag stark, sade Paulus. Det är nog samma tanke, också om Paulus såg många andra dimensioner av det.

Men förunderligt är det, hur ofta just det svaga har fött mycket gott och starkt.

Dagens människa hyllar ofta styrka, pengar, makt. Många gånger har det stora fötts under svaghet, mitt i fattigdom och av till synes maktlösa människor.
Jag har ofta fått höra stora och djupa sanningar av t.ex. svårt sjuka personer, psykiskt sjuka, förståndshandikappade och andra “svaga”.

Kanske det är dags att se över sina värderingar?

Jag har också en midsommarnatts mardröm: en kyrka som mer och mer fortsätter på den redan valda vägen: ut med dem, bort med dem, som inte i allt kan följa de nya besluten!

För mig blir det en väg bort från hela mitt livs kristenhet, från både barndomsminnen och vuxenminnen.

Jag tror att vi nu står inför ett vägskäl, ett mycket stort vägskäl. Att välja att lyssna till Guds Ord i en tid då det inte står högt i kurs är vårt livsvillkor som kyrka.

Problemet blir bara att man tycker att det är de andra som borde ändra sig..

Men tänk om Herren har en egen lösning på våra problem som kyrka? Tänk om det är så, att Han inte ger svaret åt en grupp, som skall övertyga den andra om att den lösningen man fått är den rätta, utan att Herren vill ge den åt oss tillsammans, att vi tillsammans får sätta oss ner i hjälplöshet och säga: Herre, hjälp oss! Vi vet inte vägen ut, inte vägen vidare.

Jag tror att vi nu måste söka svaret tillsammans. Det svaret måste alltid i en kristen kyrka inkludera ett studium av Guds Ord.

Det är dags att sluta huka oss för den statliga styrningen och göra upp med en liberalteologisk inriktning som allvarligt har urholkat både prästers och pastorers trosliv och församlingarnas andliga liv.

Stefan Swärd, ordförande i Claphaminstitutet Anders Sjöberg, avgående missionsföreståndare i EFS Dan Salomonsson, pastor i Pingstkyrkan, Uppsala Ulf Ekman, pastor och grundare av Livets ord, Uppsala Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen Samtliga är styrelseledamöter i Claphaminstitutet

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=172481

Det är ju detta som prof. Tapio Puolimatka direkt och indirekt försökt framhålla. Det religiöst “neutrala” utgångsläget som i praktiken är “ateistiskt”, är inte neutralt utan lika religiöst som en redovisad tro.

Sanningen och fördomsfriheten kan man inte avstå från. Och den skall man följa också om det innebär utmaningar för den egna konfessionen.

“När toleransen blir den politiska målsättningen, följer därmed att politiken inte längre är det sammanhang där konflikter kan lösas på ett konstruktivt sätt.”

Jag tror att hon har rätt. Hennes ord äger sin tillämpning långt utöver politikens område, också inom kyrkan. En docent vid universitetet skrev nyligen i en artikel att “kyrkans beslutsfattare, både på Skatudden och i kyrkomötet, ofta är oförmögna att handlägga sådana konflikter, som har att göra med värde- och lärofrågor.”

Detta är inte ont förtal, så är det ju tyvärr. När man tänker på de svåra frågeställningar, som kyrkan har att ta ställning till, är det ju inte i första hand genom lärosamtal man försöker lösa konflikterna. Det är genom disciplinära förfaranden och tjänstemannarätt, där “synden” just utgörs av vad som upplevs som brist på tolerans.

Trots allt tal om tolerans, om varje människas unika värde, så är bestämda grupper undantagna. Man har ju under åren som gått visat allt annat än tolerans mot präster och lekmän inom vår kyrka.

Jag tror att det finns en annan väg. En övermåttan härlig väg. Kärlekens väg, som Paulus så starkt talar om i 1 Kor. 13.

Går kärlek och sanning att förena?

“Den (kärleken) gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen,” skriver aposteln i samma kapitel.

Sin glädje (!) i sanningen. Det finns säkert “sanningar” av många slag. Kalla fakta, iskalla sanningar.

Den kristna sanningen är varm, som kärleken. Den är glad, för i den finns kärlekens glädje, den, som har sin glädje i sanningen.

Aposteln Johannes lär oss att sanningen är en person, Jesus. I Jesu person förenas nåd och sanning.

Det är därför vi kristna måste hålla oss till Jesus. Att följa Jesus betyder också år 2009 att hålla fast vid (bevara) hans Ord. “Att lära dem allt det som jag har befallt er” – det är kyrkans uppgift också år 2009.

Utmaningen är att “vara sanningen trogen i kärlek.” Att inte ersätta sanningen med kärleken, för den kärlek som NT talar om, är sanningens vän och följeslagare, förbunden med sanningen.

När jag läser artiklar och uttalanden undrar jag ibland om det i Bibeln finns någon självbestämmanderätt. Något som ger mig – eller någon annan – rätt att bestämma vad man tar emot: det där är primärt och viktigt, det där sekundärt och oviktigt?

Nu motsätter jag mig inte det att man ur Bibeln försöker utläsa vad som är viktigt, centralt och primärt, och vad som är tidsbundet, sagt under bestämda villkor, givet för en viss tid, till en viss grupp människor osv. Låt detta samtal fortsätta!

Men i många av de stora frågorna har vi en 2000 år gammal tolkningstradition, versus en – låt oss säga 40 år, eller 50 år, eller 100 år gammal tolkningstradition.

NT uppmanar oss att “kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas v.3). Paulus talar om en paradosis, en tradition, som har överlämnats åt kyrkan, traderats, och som har mottagits av kyrkan, och som vi inom kyrkan skall bevara.

Detta betyder inte alls att “allt måste vara och förbli som det alltid har varit”. Evangeliet söker sig alltid nya vägar till människor, och nya former ofta också. Förnyelse är något mycket viktigt, men inte förändring av tron, av Jesu ord, eller av apostlarnas ord.

Det finns nog svåra frågor i Bibeln. Också jag frågar ofta – kanske i motsats till vad någon tror? – om jag har uppfattat det eller det rätt, eller ens ungefärligen rätt, eller om jag kanske helt har missförstått vår Herre.

Men det finns också många aktuella frågeställningar, tror jag, där det handlar om ett val, om vi tar emot eller inte tar emot den (läro)tradition, som har överlämnats åt oss.

Och därför frågar jag om vi vill utöva självbestämmanderätt i frågor där vi inte har fått någon sådan?

Det är faktiskt så att hela Kristus möter oss i Bibelns första boks första kapitels första vers! Och dessutom i den första versens, dvs hela Bibelns, första ord!

Jag skall återkomma! Men först skall artikeln skrivas färdig.