Henriks kommentarer

Jag har dock sparat alla texter, men jag tog bort detta inlägg med kommentarer.

Ibland har jag funderat på detta: tänk vilken tur vi har som är födda i en tid och i en kyrka, som inte har några villolärare! Det som man så ofta varnar för i NT, finns nästan inte alls i vår tid. Hur är det möjligt?

Hur känner man igen en villolärare eller en falsk profet?

Knappast är det som i Kalle Anka, där alla uppträder under temat nomen est omen… Bovarna heter t.ex. Herr Skurkén, eller något annat lika avslöjande.

Snarare är det så att vi inte ser eller inte vill se detta. Det kan bero på att vi har fel uppfattning om en falsk profets kännetecken. Vi kanske på något sätt tror att han skall vara extrem, avvikande, eller kanske bara osympatisk i allmänhet.

Men rättare är det sannolikt att säga att en falsk profet är trevlig, social, sansad och allmänbildad. Han gör ju allt för att inte bli upptäckt. Poängen är att han (eller hon) skall väcka förtroende, och verka trovärdig.

Satan själv gör sig lik en ljusets ängel, skriver Paulus (2 Kor. 11:14).
Paulus säger till de äldste i Efesus att han vet att “när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.”

Bilden är stark. Man undrar hur dessa kan komma in. Paulus svarar:
“Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” (Apg. 20:30)

Med andra ord: de behöver inte komma in, de är ibland oss!

Nu skall vi inte dra fel slutsats! Detta skall inte leda till en allmän misstänklighet och till att vi ser snett på alla våra medmänniskor, och i synnerhet medkristna!! Nej.

Snarare skall vi börja med att fråga Herren: Herre, icke är det väl jag?

Men den andra lärdomen är att varken trevlighet, bildning, socialkompetens eller något annat kan avslöja vad som är sant och vad som är falskt. Men det får ju inte – självklart – tolkas tvärtom: att alla trevliga människor är falska profeter, eller att en sann Herrens tjänare måste vara tråkig…

Det handlar inte om människor som har en annan åsikt än jag. Det handlar inte om sådana som förstår Bibeln annorlunda. Detta är inte något kännetecken, för min (eller någon annans) förståelse är inte utgångsläget, inte rättesnöret.

“Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.” Gal. 1:8. I 2 Kor. 11 talar Paulus om sådana som förkunnar “en annan Jesus”.

Lägg märke till detta: vi själva! Eller en ängel! Paulus hade fått behålla kännetecknet: Herre, icke är det väl jag?
Det är den apostoliska förkunnelsen som är rättesnöret, och i den ingår ju både GT och NT, precis som Jesus lärde sina apostlar. Det handlar om en förkunnelse som ställer Jesus i centrum, om en förståelse av Bibeln som ett vittnesbörd om Kristus (Luk. 24:27, 44). Det är fråga om vad som sägs om frälsningen.

Men det kristna evangeliet är inte bara det förkunnade evangeliet, till kyrkans sanna kännetecken hör också det trodda och mottagna evangeliet. Lära och liv hör samman. Och det hör samman med den församling, som bekänner tron på Kristus.

När vi talar om kristen enhet, särskilt med tanke på Jesu översteprästerliga bön i Joh. 17:21 att de alla må vara ett, fokuserar vi ofta på enheten med samtidens kristna (i samma kyrka och andra kyrkor). Men vi glömmer ofta ett lika viktigt, kanske (ur en synpunkt sett) viktigare perspektiv: enheten med den apostoliska kristenheten, med urkyrkan, med den kyrka som föddes den första pingstdagen.

Nervknuten i den kristna förkunnelsen på Ordets grund då och nu var och är evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.

Den ondes budskap innehåller ingen barmhärtighet, och har ingen lösning på problemen. Han anklagar, men har inget svar, ingen utväg. Den Helige Andes budskap är att Jesus är svaret, hos Honom finns hjälp för alla. Han är både utvägen, och Vägen in (Joh. 14:6).

Jag tror att vi lever i en tid när det är livsviktigt för oss präster att församlingen är vaksam och prövar vad som sägs och lärs (vilket inkluderar det som skrivs på denna blogg).

Och att man gör som de kristna i Berea: “de tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.” Apg. 17:11.

I Bibeln har blommorna och naturen en dubbel hälsning. Den ena tonen är förtröstan.

Men sedan fortsätter tetxten:

Hör, någon talar: "Predika!", och en annan svarar: "Vad skall jag predika?" "Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå. Ja, folket er gräs!  Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen."

Också i denna text talas det om tröst. Men samtidigt, mitt i den skönaste nordiska sommar, varnar Herren oss för att sätta vår förtröstan till förgängliga ting (som man förr sade), till sådant, som inte består. Just till midsommaren påminns vi om att allt detta härliga skall vissna, men inte Guds Ord!

Vilken blomsterhälsning! Tänk om vi hade lurats att tro att blommor och sommarängar räcker som trosbekännelse, som grund för livet. Men tänk också, om den enda informationen hade varit att så som blommorna en gång skall vissna, så skall vi också!
Nej!

Njut av sommarens blommor. Låt dem bära hälsningen om Guds omsorg, om tröst och förtröstan. Men vet att det finns något som håller när allt annat vissnar, och det är Guds Ord. Dit hör också det eviga liv som Guds Ord och löfte föder i en människa. Det eviga livet är verkligen evigt. Detta för oss inte bort från naturen, utan till naturen, som kommer med Guds hälsning till oss.