Denna gång har kyrkomötet behandlat några långkörare, tänker särskilt på ”diakonatet” och på kyrkoherdeval.

Kyrkoherdevalet har varit i valet och kvalet nästan varje kyrkomötesperiod. Det vittnar om två saker (minst). De nya ombuden orkar inte alltid läsa in sig på vad som varit anhängiggjort under tidigare perioder (inte ens åren före…!) Och så är frågan erkänt svår, bl.a därför att det finns så många olika typer av församlingar.

Nu blir i alla fall det direkta valet huvudalternativet. Församlingens röstberättigade medlemmar väljer församlingens kyrkoherde. Jag tycker att det är en god princip, det är viktigt att få påverka och det är livsviktigt för en kyrkoherde att han har församlingens medlemmars förtroende.

Den andra möjligheten är att valet är indirekt, dvs att förtroendevalda väljer efter att ha anhållit därom av domkapitlet. I stora församlingar – åtminstone i en del stora församlingar – tror man att detta är ett bättre sätt att få fram en god kyrkoherde. Kanske, inte minst om man betonar den administrativa sidan.

 

Den andra stora frågan gällde alltså diakonatet. Beslutet blev att frågan går till kyrkomötet för ny behandling av vissa frågor (ordination mm). Konstitutionsutskottet och lagutskottet (vars betänkande utgjorde grund för behandlingen) såg litet olika på hur många grupper som ska höra till denna ”tjänst för diakonin”.

 

Teologiskt är det nog ännu grumligt. Argumentationen flyter fritt mellan det treledade ämbetet och en ”andlig tjänst” som man vigs till. I Konstitutionsutskottets betänkande motiveras vigningen bl.a med hänvisning till CA XIV som behandlar frågan om rätt kallelse (vederbörlig kallelse, rite vocatus) av präst. Det är nog en blandning av anglikanska och pragmatiska ingredienser, men med linjer till den gamla kyrkan och för all del också luthersk teologi på någon punkt.

 

Genom att den ändå går vidare till ny beredning ville jag inte börja bråka, utan svalde liksom mina konservativa bröder. Jag har inte något emot att man gör tjänster inom diakonin mera församlingscentrerad och mera medvetet till en vigning-välsignelse, men de starka betoningarna av ”ämbetets karisma” och biskopens handpåläggning, som biskop Matti Repo gav uttryck för, är nog inte riktigt luthersk teologi, tycker jag.

 

Men låt inte detta uppfattas som misstänktlighet mot en av våra finaste grupper av medarbetare: diakonissor och diakoner, ungdomsledare osv. I den mån som man går ”för långt” i profileringen av diakoniämbetet (man talar om ordo) som ett liturgiskt ämbete, med uppgifter också i gudstjänsten, kommer den egentliga diakonala insatsen att försvagas, vilket är mycket illa. Jag ser inte något problem att se uppgifter i en gudstjänst, men jag tror att detta fortfarande är en ”blandfrukt” av många teologier, och det praktiska problemet blir ju att den som är i tjänst på söndagen måste ta ut lediga dagar under veckan. 

 

Om allt detta finns det mycket skrivet, dokumenten finns och kommer på kyrkans hemsida (kyrkomötets).

 

Som en av de stora utmaningarna nu, trots att den inte är den viktigaste frågan, ser jag den kommande kommunreformens konsekvenser för Borgå stift. Vi måste vara beredda och förekomma snarare än förekommas.

 

Kyrkomötet har präglats av den polarisering som finns i kyrkan. I många talturer framfördes krav på att man inte ska använda missionsmedel som utpressning i den teologiska och andliga diskussionen. Detta kommer att drabba.

 

En liten kryddad avslutning blev det också för oss i Konstitutionsutskottet, när en av medlemmarna, som fått till uppgift att tacka ordf. biskop Peura, passade på att starkt och dominant kritisera de konservativa medlemmarna i utskottet, något som mina finska bröder fann mycket sårande. Jag var då (till all lycka) på ett annat utskottsmöte (expeditionsutskottet) och hörde inte talets början, men har fått det refererat.

Bara för att alla ska förstå att situationen i kyrkan är svår och behöver Guds egen lösning.

 

Jag framför också här till eventuella läsare mitt tack för förtroende som visats mig under 28 år (drygt). Nu vill jag använda den tid som Gud ger mig till att träffa människor, be med dem, tala med dem och förkunna Guds Ord för dem. Jag blir mer och mer övertygad om att Guds rike byggs nerifrån.

Mitt tack går också till den svenska gruppen. Även om vi varit djupt teologiskt splittrade i vissa frågor, är vänskapen god. ”Trofast är Han, som kallar er, Han skall göra det.” 1 Tess. 5:24

 

Henrik

Så är jag på slutrakan när det gäller kyrkomötet. 28 1/2 år, från våren 1983 till hösten 2011… På ett sätt litet vemodigt, men egentligen har vemodigheten inte inställt sig ännu åtminstone.

Idag hade vi besök av kyrkoministern, inrikesminister Päivi Räsänen. Hon talade om religionsfriheten, om vikten av att se dess viktigare sida, den positiva religionsfriheten, dvs rätten för var och en att utöva sin tro (eller naturligtvis låta bli också, om man så vill). Den är först och främst en frihet till  religion, inte primärt en frihet från religion.

Hon betonade också vikten av att inte diskriminera någon och bad kyrkan att också tittå inåt, hur man behandlar t.ex. väckelserörelserna, något som kanske alla biskopar inte uppskattade (?)

Hon nämnde också, att de kristna är den religion som mest förföljs, varje dag dör hundratals kristna för sin tro.

Tänkvärda ord!

Jag kunde inte undgå att tänka att Päivi, som för ett år sen var ”kyrkans fiende nr 1”, orsaken till nästan allt ont som skedde med kyrkan (massutskrivningar mm) nu stod där och talade till biskopar och ombud vid kyrkomötet.

 

Det var något av ”min vän, stig högre upp” över det hela!

 

I Konstitutionsutskottet, där Helene och jag sitter, behandlade vi diakonatet, den verkliga långköraren, som jag upplever att teologiskt inte är färdig nu. Jag vill inte sätta mig på tvären, även om betänkandet har stora problem. Konstitutionsutskottet gav utlåtande till lagutskottet, men problemet är nog att diakonatet (diakoniarbetare och ungdomsledare i detta skede) varken är en del av kyrkans ämbete (präst, biskop), men ett ”ämbete” (ordo) i alla fall ”i nära anslutning till prästämbetet.

Vid dagens plenum fick vi en inblick i kyrkans budget, kyrkans ekonomi och verksamhetsplan. Det är klart att hårda tider väntar. Kanske inte ens allt sades?? Redan underhåll av kyrkor och andra fastigheter kommer att bli mycket dyrt.

 

Kipa (kyrkans servicecentral som ”HeTa” nu heter) kör igång och tanken är att det ska ske med stark uppbackning från centralförvaltningens sida.

Det egentliga samtalet missade jag, eftersom jag besökte SLEF:s ungdomssamling på ”Trädis” på kvällen. Mycket härliga ungdomar, hoppas någon fick något, jag var nog ganska trött och mosig (och kanske mossig också).

Kyrkomötet fortsätter. Läs också andras bloggar, åtminstone Helene skriver, tror jag.

 

Hälsn fr Åbo

 

Henrik

För 39 år sedan, lördagen den 5 november 1972, som var Alla helgons dag, prästvigdes jag tillsammans med fyra bröder i Borgå domkyrka av Borgå stifts dåvarande biskop, John Vikström.

Mina tankar går idag till bröderna Antero Lundström (som redan fått hembud), Leif Fredriksson, Henrik Helander, Henric Schmidt och till John Vikström, som prästvigde oss.

 

Vad har hänt sen dess?

För egen del vill jag hänvisa till en dikt av biskopen och författaren Nils Bolander, som under alla dessa år har kommit inför mig: 

 

TUSEN GÅNGER HAR JAG VELAT FLY…

 

Tusen gånger har jag velat fly

ifrån gäll och kappa, gård och grund,

när jag sett min andes oförmåga

i en obarmhärtigt klarögd stund.

 

Tusen gånger slog jag mig till blods

mot en mur av idel syndafall,

och jag tyckte mig ha fuskat bort

det som var ett stort och härligt kall.

 

Tusen gånger ville jag ge upp.

Tusen gånger – men för varje gång

höll mig Någon skruvstädsaktigt fast

i ett järnhårt, oresonligt tvång.

 

Och jag hörde som en fjärran röst

viska i mitt missmods djupa natt:

I ett kärl av lera, tunt och skört,

ville jag förvara Ordets skatt.

 

Då förstod jag i min bristfullhet

att jag ej fick vika från min post.

Man kan ösa ur en källas djup

också med en skopa, röd av rost.

 

Också med ett redskap, slitet, slött,

med en ganska illa faren plog,

kan Gud röja i sin ödemark,

vinna åkerjord ur snårig skog.

 

”Och jag tyckte mig ha fuskat bort det som var ett stort och härligt kall.” Amen.

”I ett kärl av lera, tunt och skört… man kan ösa ur en källas djup också med en skopa, röd av rost.”  Amen!

 

Bolander brottas mycket med prästkallet, men jag tror att hans (vår) brottning i hög grad gäller varje kristen. En hälsning till präster och medkristna!

Henrik