Denna gång har kyrkomötet behandlat några långkörare, tänker särskilt på ”diakonatet” och på kyrkoherdeval.
Kyrkoherdevalet har varit i valet och kvalet nästan varje kyrkomötesperiod. Det vittnar om två saker (minst). De nya ombuden orkar inte alltid läsa in sig på vad som varit anhängiggjort under tidigare perioder (inte ens åren före…!) Och så är frågan erkänt svår, bl.a därför att det finns så många olika typer av församlingar.
Nu blir i alla fall det direkta valet huvudalternativet. Församlingens röstberättigade medlemmar väljer församlingens kyrkoherde. Jag tycker att det är en god princip, det är viktigt att få påverka och det är livsviktigt för en kyrkoherde att han har församlingens medlemmars förtroende.
Den andra möjligheten är att valet är indirekt, dvs att förtroendevalda väljer efter att ha anhållit därom av domkapitlet. I stora församlingar – åtminstone i en del stora församlingar – tror man att detta är ett bättre sätt att få fram en god kyrkoherde. Kanske, inte minst om man betonar den administrativa sidan.
Den andra stora frågan gällde alltså diakonatet. Beslutet blev att frågan går till kyrkomötet för ny behandling av vissa frågor (ordination mm). Konstitutionsutskottet och lagutskottet (vars betänkande utgjorde grund för behandlingen) såg litet olika på hur många grupper som ska höra till denna ”tjänst för diakonin”.
Teologiskt är det nog ännu grumligt. Argumentationen flyter fritt mellan det treledade ämbetet och en ”andlig tjänst” som man vigs till. I Konstitutionsutskottets betänkande motiveras vigningen bl.a med hänvisning till CA XIV som behandlar frågan om rätt kallelse (vederbörlig kallelse, rite vocatus) av präst. Det är nog en blandning av anglikanska och pragmatiska ingredienser, men med linjer till den gamla kyrkan och för all del också luthersk teologi på någon punkt.
Genom att den ändå går vidare till ny beredning ville jag inte börja bråka, utan svalde liksom mina konservativa bröder. Jag har inte något emot att man gör tjänster inom diakonin mera församlingscentrerad och mera medvetet till en vigning-välsignelse, men de starka betoningarna av ”ämbetets karisma” och biskopens handpåläggning, som biskop Matti Repo gav uttryck för, är nog inte riktigt luthersk teologi, tycker jag.
Men låt inte detta uppfattas som misstänktlighet mot en av våra finaste grupper av medarbetare: diakonissor och diakoner, ungdomsledare osv. I den mån som man går ”för långt” i profileringen av diakoniämbetet (man talar om ordo) som ett liturgiskt ämbete, med uppgifter också i gudstjänsten, kommer den egentliga diakonala insatsen att försvagas, vilket är mycket illa. Jag ser inte något problem att se uppgifter i en gudstjänst, men jag tror att detta fortfarande är en ”blandfrukt” av många teologier, och det praktiska problemet blir ju att den som är i tjänst på söndagen måste ta ut lediga dagar under veckan.
Om allt detta finns det mycket skrivet, dokumenten finns och kommer på kyrkans hemsida (kyrkomötets).
Som en av de stora utmaningarna nu, trots att den inte är den viktigaste frågan, ser jag den kommande kommunreformens konsekvenser för Borgå stift. Vi måste vara beredda och förekomma snarare än förekommas.
Kyrkomötet har präglats av den polarisering som finns i kyrkan. I många talturer framfördes krav på att man inte ska använda missionsmedel som utpressning i den teologiska och andliga diskussionen. Detta kommer att drabba.
En liten kryddad avslutning blev det också för oss i Konstitutionsutskottet, när en av medlemmarna, som fått till uppgift att tacka ordf. biskop Peura, passade på att starkt och dominant kritisera de konservativa medlemmarna i utskottet, något som mina finska bröder fann mycket sårande. Jag var då (till all lycka) på ett annat utskottsmöte (expeditionsutskottet) och hörde inte talets början, men har fått det refererat.
Bara för att alla ska förstå att situationen i kyrkan är svår och behöver Guds egen lösning.
Jag framför också här till eventuella läsare mitt tack för förtroende som visats mig under 28 år (drygt). Nu vill jag använda den tid som Gud ger mig till att träffa människor, be med dem, tala med dem och förkunna Guds Ord för dem. Jag blir mer och mer övertygad om att Guds rike byggs nerifrån.
Mitt tack går också till den svenska gruppen. Även om vi varit djupt teologiskt splittrade i vissa frågor, är vänskapen god. ”Trofast är Han, som kallar er, Han skall göra det.” 1 Tess. 5:24
Henrik