”Då sa’ den tappre siste mohikanen:
”Vilda västern är ej som förut.”

Så sjöng Little Gerhard i en sång som för länge sen var ganska populär. Då handlade det om hur den ”vite man” kom och byggde en järnväg och det var orsaken till den tappre siste mohikanens ord: Vilda västern är ej som förut.

Biskop Bertil Gärtner, biskop i Göteborg under åren 1970-1991, sade en gång att han kanske hamnar på zoologiska muséet, för han representerar en utdöende art. Han avsåg sitt ställningstagande i ämbetsfrågan, som gjorde honom mäkta impopulär och samtidigt mycket respekterad.

Om Gärtner upplevde att han var något av ett utdöende släkte, med andra ord ”den siste mohikanen” så är de orden och den känslan ännu starkare i vår tid.

I Joh 6 håller Jesus ett starkt tal, som väckte stor anstöt. Talet handlade som känt om det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Jesus sade att Han är det brödet. Aposteln och evangelisten Johannes berättar att många judar tog anstöt av det. Men han berättar också att många av Jesu lärjungar sade ”det här är ett hårt tal” och ”vem står ut med att höra det?” (v. 60). Och några verser senare berättar Johannes att ”efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom” (v. 66).

Det är något av detta som jag har funderat över den senaste tiden. Många av Jesu lärjungar drog sig tillbaka..!! Den gången gällde det Jesu anspråk på att vara den enda vägen till Gud, det (enda) bröd som ger världen liv osv.

Nu är det skäl att inte sätta likhetstecken mellan ämbetsdiskussionerna inom Svenska kyrkan och inom vår kyrka och den situation som den ovan citerade texten talar om. Men nog finns det en relation, en relation som ofta har förbigåtts. Den ”nya teologin” har lett till en helt annan kristendomsförståelse, som nog har sina rötter i ämbetsteologin, om inte i absolut mening så dock i förlängningen, som en inkörsport. Genom den porten har en ny äktenskapssyn börjat breda ut sig inom kyrkan, också i vårt stift. När jag läser om kandidater till kyrkans beslutande organ som frimodigt deklarerar att de stöder det samkönade äktenskapet, så tänker jag: har du inte läst din Bibel? När det står ”en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru” och ”de två skall vara ett kött”, så kan det inte lämna någon i tvivel om vad Bibeln säger om äktenskapet, kristet sett.

Och mellan äktenskapssyn och ämbetssyn finns det en tydlig bro. Det är inte en helt entydig och enhetlig brygga mellan två frågor i tiden, men de ligger nära varann och man argumenterar för dem på liknande sätt.

Ännu för ett par decennier sedan trodde de flesta att den frågan inte får stort stöd inom kyrkan. Nu vet vi att de som håller på den nya definitionen av ett äktenskap blir allt flera.

Vilda västern är ej som förut.

I hela den s.k. kristna västvärlden, eller rättare sagt det postkristna väst, är den traditionella äktenskapssynen på reträtt.
Det som förr gällde, blir en alltmer sällsynt fågel. Och det hänger nog samman med en ny kristendomsförståelse, som inte har rum för det unika med Jesus, och inte heller Bibelns ställning som norma normans.

Det är ett hårt tal, tycker många, kanske också många av Jesu lärjungar.

Men så har Jesus och hans apostlar lärt oss.
Det handlar inte om bristande respekt för människor. Det handlar inte, vilket ofta hävdas, om mänskliga rättigheter. Det handlar helt enkelt om att vänskap kan råda mellan personer av samma kön eller olika kön, men att ett s.k. samkönat äktenskap alltid har varit och är en konstruktion.

Den stora debatten har redan förts i samhället. Många lyssnar inte längre. Men för kyrkans vidkommande fortsätter diskussionerna i det kyrkomöte som väljs om en dryg vecka.

Henrik,

knappast så tapper, och kanske inte helt den sista, och inte mohikan heller, men ändå något ditåt..

Min vän Torsten Josephsson berättade för mig om en engelsman från den evangeliska (evangelikala) studentrörelsen som besökte Lund. Han diskuterade med kristna studenter, som ville grunda en kristen studentförening för att vinna sina medstudenter för Kristus.

De svenska studenterna hänvisade hela tiden till Norge och sade att det är så lätt där, för de har så många med sig, de kristna ungdomarna är starka, det är en stor rörelse. Men i Sverige är man mera kritisk, klimatet är betydligt hårdare. De verkade missmodiga.

Men jag glömmer inte, liksom vännen Torsten inte heller gjorde det, hans svar: Well, what are you going to do about it?

När jag idag ser rapporten om att 0 % av isländska ungdomar under 25 år tror att Gud har skapat världen, tänker jag: Well what are you going to do about it?

Här har vi kristna en uppgift. Utgångsläget är ju inte att alla tror och att den kristna kyrkan ska försöka bevara sitt inflytande så länge som möjligt så att folk betraktar sig som kristna i så stor utsträckning som möjligt.

Nej utgångsläget var ju att ingen trodde: ”vem trodde vad som predikades för oss…”!? Ingen tror, utom den som har blivit vunnen för Kristus och som Kristus har fått ge trons gåva.

Well, what are you going to do about it?

We have a misson, a mission impossible.

”With man it is impossible, but not with God. For all things are possible with God.”
(Mark 10:27).

Henrik

http://www.hs.fi/ulkomaat/a1453523307465

P.S. Det kan hända att engelsmannens besök skedde i ett läge när studentföreningen var i ett slags kris. Norges Kristlige Student- og Gymnasiastlag (”Laget”) grundades om jag minns rätt år 1924, så också Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG), numera ”Credo”. Men de lokala studentgrupperna har vuxit upp i olika skeden. Jag var med om ett jubileum i Lund i slutet av 1960-talet, tror att det kan ha varit 30 års jubileum, (eller 25?) med professor emeritus Hugo Odeberg som huvudtalare.

”I have come to the pinnacle of success in business.
In the eyes of others, my life has been the symbol of success.
However, apart from work, I have little joy. Finally, my wealth is simply a fact to which I am accustomed.
At this time, lying on the hospital bed and remembering all my life, I realize that all the accolades and riches of which I was once so proud, have become insignificant with my imminent death.
In the dark, when I look at green lights, of the equipment for artificial respiration and feel the buzz of their mechanical sounds, I can feel the breath of my approaching death looming over me.
Only now do I understand that once you accumulate enough money for the rest of your life, you have to pursue objectives that are not related to wealth.
It should be something more important:
For example, stories of love, art, dreams of my childhood.
No, stop pursuing wealth, it can only make a person into a twisted being, just like me.
God has made us one way, we can feel the love in the heart of each of us, and not illusions built by fame or money, like I made in my life, I cannot take them with me.
I can only take with me the memories that were strengthened by love.
This is the true wealth that will follow you; will accompany you, he will give strength and light to go ahead.
Love can travel thousands of miles and so life has no limits. Move to where you want to go. Strive to reach the goals you want to achieve. Everything is in your heart and in your hands.
What is the world’s most expensive bed? The hospital bed.
You, if you have money, you can hire someone to drive your car, but you cannot hire someone to take your illness that is killing you.
Material things lost can be found. But one thing you can never find when you lose: life.
Whatever stage of life where we are right now, at the end we will have to face the day when the curtain falls.
Please treasure your family love, love for your spouse, love for your friends…
Treat everyone well and stay friendly with your neighbors.”

”The last words of Steve Jobs”

Gripande!

”Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?” (Mat 16:26)
– Jesus

Det är ju det som Steve Jobs egentligen säger. Och jag hoppas att han fick höra orden om liv:

”Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” (Joh 10:10)

Och: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.  (Joh 11:25,26)

– Jesus Kristus

Hör och förstå! Det är angeläget för oss alla.

Henrik

De slår till igen. Det som skulle bli en ”dialogpredikan” av ateisten Richard Dawkins och Dan Barker, f.d. evangelisk förkunnare, blev en bok av Barker med förord av Dawkins. Dan Barker har bl.a skrivit boken  Losing Faith in Faith: From Preacher to Atheist. Ur min synvinkel ett vemodigt livsöde, så här långt.

I ingressen på Amazons sida står det:

”What words come to mind when we think of God? Merciful? Just? Compassionate? In fact, the Bible lays out God’s primary qualities clearly: jealous, petty, unforgiving, bloodthirsty, vindictive—and worse! Originally conceived as a joint presentation between influential thinker and bestselling author Richard Dawkins and former evangelical preacher Dan Barker, this unique book provides an investigation into what may be the most unpleasant character in all fiction. Barker combs through both the Old and New Testament (as well as thirteen different editions of the “Good Book”), presenting powerful evidence for why the Scripture shouldn’t govern our everyday lives. This witty, well-researched book suggests that we should move past the Bible and clear a path to a kinder and more thoughtful world.”

Det är vemodigt. Richard Dawkins var medlem av Church of England, blev t.o.m. konfirmerad innan han sedan skrev ut sig. Dan Barker har verkat som förkunnare, men tagit avstånd från den kristna tron, på samma sätt som bl.a Bart D. Ehrman gjort.

”Från oss har de utgått, men de hörde inte till oss”, skriver aposteln Johannes om antikrister: ”

Från oss har de utgått, men de hörde aldrig till oss.  (1Joh 2:19).

Så är det med avfällingar, de känner kristendomen inifrån, men har vänt Kristus ryggen.

Men finns det en annan dimension: är de förlorade söner, som var hemma, som gick hemifrån och som genom Guds nåd återvände hem?

Eller för att använda en annan bild: handlar det om vår tids Saulus, som förföljde de kristna, men för att använda Kristi egen diagnos: varför förföljer du mig?

Ska dessa, eller någon av dem, bli vår tids Saulus? Ska det en dag sägas:

”Han som tidigare förföljde oss predikar nu evangelium om den tro han förut ville utrota.” (Gal 1:23).

Låt oss hoppas det.

Henrik

Memento mori, kom ihåg att Du är dödlig (att du ska dö).

Auktoriteter och ”antiauktoriteter” faller. Heikki Räisänen, prof i nytestamentlig exegetik vid Teologiska fakulteten inom Helsingfors universitet avled den 30.12.2015. Räisänen hade samma månad fyllt 74 år.

Räisänen innehade professuren i NT:s exegetik från år 1975-2006, dvs i ungefär 31 år, men han verkade under ganska många år som forskare.

Min arbetskamrat och kollega från tiden i Teologiska institutet i Finland, docent Timo Eskola, har ingående bemött Heikki Räisänens teologi, både i en förkortad och mera lättfattligt skriven bok och i ett diger, vetenskaplig analys av Räisänens teologi. Detta skedde helt i linje med Räisänens val: han publicerade en populärt skriven bok om vad de första kristna trodde på (enligt hans syn) och sen ett jätteverk, ett slags teologiskt testamente.

Räisänen har påverkat flera generationer präster (i betydelsen studentgeneration) och har haft en ganska påtaglig inverkan på den teologiska utvecklingen.

Andra har prisat Heikki Räisänen i olika minnesord som dyker upp. Räisänen var inte min lärare annat än i licentiatseminariet, och inför hans tragiska bortgång i cancer vill jag inte börja analysera mera.

Men en lärdom: memento mori! Det gäller oss alla. De stora namnen, både våra auktoriteter, och andras auktoriteter, och vi själva, ska en gång vara borta.

När alla andra namn en gång förblekna står dock namnet Jesus kvar.

Henrik

2016