Månad: december 2006

Gott Nytt År!

Henrik

Denna dag har förmedlat nyheten om förre diktatorn Saddam Husseins död. Reaktionerna har varit mycket olika, allt från sorg till glädjeyra och dans.
Vad säger detta?
En aspekt är att våldsamma människor ofta brukar få en våldsam död. Inget tvivel finns angående den skuld som Saddam Hussein hade, personligen ansvarig för mångas död, inklusive familjemedlemmars.
Och ändå grips jag av obehag. Bilderna som jag har sett gör ett förfärligt intryck, trots att jag i det verkliga livet sett både det ena och det andra i form av olyckor, sjukdomsfall mm.
Inför det yttersta är människan liten. Jag kan inte försona mig med dödsstraffet, det må vara Saddam eller någon annan. Herren över liv och död är en annan.

Man kan kanske inte säga att saken etiskt är så lätt, det finns många aspekter också med tanke på alla de liv som gått förlorade. Öga för öga och tand för tand.

Jag vet detta. Jag kan förstå på något sätt att bara det att Saddam Hussein fick betala med sitt liv är någon form av upprättelse, åtmisntone i psykologisk mening.

Men jag kan inte glädja mig, tvärtom kommer en beklämmande känsla av omänsklighet och av vånda över mig.

”Det som människan sår, skall hon också skörda”.

Så låt oss så godhet, barmhärtighet, kärlek. Låt oss be för varann, och för alla människor (enligt 1 Tim. 2) för både ”onda och goda”. Jag bad för Saddams själ, vad annat kunde jag göra?

Kyrie eleison! Herre, förbarma dig!

Henrik

Idag är det Annandag Jul. Stefanidagen, en dag som påminner om lidandet för Kristi skull.

Idag är det också två år sedan den förfärliga tsunamin drabbade Asien och många julfirare från våra nordiska länder och från Europa.

För två år sedan samlades man till minneshögtider och bön, till ceremonier och tillfällen. Man vände sig till Gud, och sökte tröst, eller man bad till Gud för dem som själva inte orkade tro på någon Gud i olyckans svåra efterdyningar.

Hur är det idag? Påven har i sitt jultal till Urbi et Orbi (i”staden och världen”) varnat för att människan inte skall tro att hon kan leva ett liv utan Gud.

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Den kristna teismen påstår inte enbart att man kan tala om Gud. Den hävdar att kunskapen om Gud är fullkomligt uppenbar för varje människa.
Peter van Inwagen (2002) jämför Guds nävaro i skapelsen med hur Rembrandt är närvarande i sin tavla ”Nattvakten”. Det är inte möjligt att visa på något ställe där Rembrandt skulle vara närvarande. Ändå är Rembrandt närvarande överallt i sin tavla.
(citaten ur Tapio Puolimatkas bok Usko, tieto ja myytit).

Är dagens människa så ignorant som hon gärna framställer sig?

Paulus hävdar motsatsen.

Dagens människa, dit vi alla hör, måste fråga sig om det handlar om ett allvarligt försök att förtränga gudsmedvetandet, samvetet, tingens rätta ordning, livets riktigaste prioriteringar.

Om aktiv glömska.

För mig har denna jul – som läsaren säkert märker – blivit en väckarklocka: överallt ser jag orsaken till att människan sekulariseras och fjärmas från tron: hennes egen förvändhet till att dyrka skapelsen i stället för Skaparen, till att använda Guds godhet till att fjärmas från Livets Gud. Men också, den apati som drabbat de kristna, som i hög grad har dräpt missionen och evangelisationen.

Har vi glömt vår Skapare på grund av Skaparens gåvor: fred, välstånd, hus och hem, mat och värme?

Har vi glömt Jesu missionsbefallning?

Henrik

Folkkyrkans grundproblem är att folkets inflytande över kyrkan är större än kyrkans inflytande över folket. Vi har fått en kyrka där den gudstjänstfirande församlingen inte behövs, kyrkan finns ändå.

Ulf Jonsson, ordförande för Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro (Sverige)

Klarsynt. Det vemodiga är att hans ord inte bara beskriver situationen inom Svenska kyrkan.

Men ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed”. Det gäller också, och det är ännu viktigare och mera avgörande för vår framtid.

Henrik

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
Det folk som du inte givit* stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.
Ja, varje stövel buren under stridslarm
och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Jes. 9:2-6

Jag vill önska alla, vänner och okända, meningsfränder och meningsmotståndare, troende och tvivlande, och alla andra med
en riktigt Välsignad Julhelg!

Henrik

I den engelskatalande världen diskuteras nu hur man officiellt skall önska varann en God Jul:

We’ve been debating in the office whether we should wish you all ”Merry Christmas and a Happy New Year” or ”Season’s Greeting” !

We recognise that many people appear to be rather sensitive on this subject. Of course, out of respect and deference to the millions of non-Christian British citizens, the accepted form now seems to be ”Season’s Greetings” . But is that Political Corrrectness gone too far? After all, the Christmas cards bearing the messages inside are just that: CHRISTMAS cards!

(Adam Boultons blogg, Sky News)

Samma diskussion världen över – det som förundrar är att denna diskussion överhuvudtaget förs! För något sekel sedan hette det: Världen kristnad i vårt århundrade!

Vart har denna ton försvunnit?

Det är skäl att upprepa: Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!

Vill Du skriva under denna bekännelse, denna målsättning? Vill Du att Ditt liv och den tid Du har kvar på jorden skall bidra till det?

Låt oss tala med HERREN Kristus idag och be om att så skall ske!

En gång hette det: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden…”. Nu säger man på fullt allvar att om man ärar Gud i höjden, så blir det ingen fred på jorden!

Det handlar om två oförenliga syner på livet. Det är två röster, Guds röst och – i klartext – den Ondes röst. Alternativet till änglasången växer fram ur den andemakt som vill ha bort Kristus, och som tror sig kunna skapa fred på jorden.

Den rösten känner vi igen. Den finns i julevangelierna. Matteus skriver om de vise männens besök hos Herodes, som ville finna Jesus:”Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det.” (Matt. 2:8)

Hur skulle denna tillbedjan ha sett ut?

Julen år 2006 innehåller samma toner som den första julen. Den första julen var ingen idyll, utan ett drama. Det var tillbedjan och förakt. Det var kärlek och hat! Det var frid och kamp. Det var ”tecknet som skall bli motsagt”.

Det var två körer. Änglasångens Ära vare Gud! Och det var Herodes’ kör, som så småningom växte sig allt starkare, inspirerad av barnamorden i Betlehem, fram till Golgatadagarnas Korsfäst, korsfäst!

Var står Du och jag denna jul?

I vilken kör sjunger Du, jag?

Henrik

Ytterst handlar ju det om vad vi vilar i, vad som är vår grund hela året!

Antingen: Endast tomten är vaken.

Eller: Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Immanu El!

Henrik

P.S. Jag gillar nog Rydberg.

För många år sedan läste jag om någon besk kommentar till kristet julfirande: allt skall man då försöka blanda in Jesus i!
Den initerade vet att julen är Kristi födelsefest… Kanske måste man nu skriva så, för vet alla det längre?

Till en god jul hör så mycket, kanske blir det med tiden alltför mycket, tradtioner från olika släkter, seder som ”dyker upp” under livet av en eller annan mer eller mindre motiverad anledning.

Och ändå är det viktigt att julens budskap inte blir Rudolf med röda mulen. Inget ont om sången i sig (som våra barn gillade när de var små).

Till den sekulariserade julen hör många goda kvaliteter, som endast blir fel om eller när de ersätter julens verkliga innehåll.

Julbudskapets kärna beskrivs t.ex. idag ofta med ordet tid. Vardagen är så full av ”måste göra” så under julen ska vi ta oss tid, tid för familjen, tid till vila, tid för ensamma, tid för sig själv.

Eller man talar om att julen är glädje. Och nog är det förvisso sant att julen är glädje, också glädje över familj, barn och barnbarn, släktingar, goda vänner, hemmet, landet! Och julklapparna och julmaten inte att förglömma.

Man betonar också att julen är barnens högtid, barnen i väntan stå..

Så är det ju.

Men det blir inte rätt om det skall ersätta detta:

Ett barn är fött på denna dag, så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär, Guds Son det barnet är

Man kan diskutera formuleringar, ordval och mycket annat, även om jag tror att det är skäl att bära vidare traditionella julsånger och deras ordval. Men det är själva innehållet som givetvis är poängen.

”Julgubbskristendomen” (ett ord som gärna efter detta får strykas ur vokabulären) är ett omöjligt ord. Det kan missförstås som ett slags kritik mot allt vad julseder, medmänsklighet och lekfullhet heter, Det kan förstås så att idealet skulle bli en på allt mänskligt avskalad jul, ett asketiskt julfirande med postilla och julgröt, och därifrån inåt.

Men sekulariseringen har alltid erbjudit goda, men urvattnade alternativ. Man lockar inte med det onda, för det vore för uppenbart.

I verkligheten blir det dock så att man likt Herodes vill dräpa Barnet. Och därmed dödar man julen.

Fram för en kristen jul. Fram för detta att ”vanliga människor” (till vilka jag hoppas få räkna mig) skulle läsa julevangeliet i hemmen på julaftonen, sjunga julpsalmer och fira Kristi födelses fest.

Hur välgörande och gripande var det inte att igår få sitta i Johanneskyrkan i Helsingfors, fylld till brädden, och lyssna till Akademens och Lyrans traditionella julkonsert! Jag gladde mig åt att körerna tänkte på julfirarna, en konsert på åhörarnas villkor. Denna konsert har blivit en traditionell julsamling, med mönstring av stora skaror av finlandssvenskar, en tradition som snart tävlar med Kajsaniemi…
Och i Johanneskyrkan ljöd de rätta jultonerna, framförna av unga, klara röster: Giv mig ej glans, Stilla natt, Nu tändas tusen juleljus… För där finns just Kristustonen, julens innersta orsak, så starkt med:

Ty över stad och land ikväll
går julens glada bud:
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Så ska det låta. Också för oss andra. För då blir det Jul!

En Välsignad Julhelg!

Henrik

Detta är ett exempel på den defaitism som nu råder i det ”kristna” väst.

H

To My Liberal Democratic Friends:

Please accept with no obligation, implied or implicit, our best wishes for an environmentally conscious, socially responsible, low stress, non-addictive, gender neutral celebration of the winter solstice holiday, practiced within the most enjoyable traditions of the religious persuasion of your choice, or secular practices of your choice, or secular persuasion and/or traditions of others, or their choice not to observe religious or secular traditions at all.

We also wish you a financially successful, personally fulfilling and medically uncomplicated recognition of the generally accepted calendar year 2007, but not without due respect for the calendars of choice of other cultures.

To My Conservative Republican Friends:

Merry Christmas and a Happy New Year
and may God bless you and yours in 2007.

P.S. Denna anknyter till föregående insändare (bekanta toner). Det är inte den politiska tillämpningen i USA som är min poäng, om detta kan delade meningar råda, utan den substans som ingår.