Man hör ofta sägas att egentligen tror vi nog på samma Gud, muslimerna och vi.
Jag har hört det många gånger, bl.a. en gång av en god vän vid bröllopsmottagningen efter vigseln som jag hade förrättat. Han höll ett tal till brudparet och talade sedan till oss alla, många kända och okända vänner. Talet gick ut på att kristendomen och islam egentligen handlar om samma sak, om samma Gud som finns bakom båda religionerna. Mannen (brudgummen alltså) var formellt kristen, han hade konverterat för sin bruds skull, men senare har han visat sig vara muslim i hjärtat, tror jag.

Efter en stund gick brudparet och talade med gästerna. Jag och brudens far satt ensamma vid bordet. Jag satt (för en gångs skull) tyst. Han såg på mig, brudens far som hade sagt dessa ord, och sade: det tyckte inte Henrik om.
– Nej, sade jag, det tyckte jag inte om. För det stämmer inte.

Häromkvällen hörde jag en kristen palestinier tala. Han medverkade vid ett möte där också en messiansk jude talade, det var en bild som fastnade på näthinnan som jag sent skall glömma! Efesierbrevets ord om hur de båda har blivit ett, hur skiljemuren är borta, i Kristus nämligen, var uppfyllda inför mina ögon och öron. Gripande!

Särskilt minns jag den kristna palestinierns ord. Inte bara hans ord, utan hans blick, hans ögon. Han talade om hur viktigt det är att be för muslimerna. Om ni inte ber, sade han, vem ber då för dem?

Han konstaterade också att många kristna tänker om muslimer att de är ”hopplösa fall”. Inte som människor, men som muslimer: de har valt sin religion och från den kan man inte vika.

Han talade om hur det kristna evangeliet om Jesus måste förkunnas för dem. Om vi inte talar med muslimer om Jesus, så tror de att Han inte är viktig för oss heller. Nu lämnar vi dem oftast i fred, för ”dem kan man inte påverka.”

Jag skall inte glömma hans fråga: hur många muslimer går till helvetet varje dag därför att de inte känner Jesus?

Märk väl: detta var hans fråga, den f.d. muslimen, bosatt i Israel, en flitig gäst på Västbanken, för att vittna för sina vänner om Jesus.

Han betonade också hur det kristna evangeliet är radikalt för kvinnorna. Många kvinnor lever i ständig fruktan. Rädslan att vara beroende av mannen, leva på hans villkor, och försöka vara en god gustru så att han inte förskjuter henne.

Han berättade om hur han försöker betona att Jesus beskyddar och välsignar kvinnor lika mycket som män. Att Paulus, Kristi apostel säger att här inte är jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett, i Kristus Jesus.

Det kristna evangeliet har sällan i all enkelhet ljudit så radikalt, så nödvändigt. För kvinnor och för män.

Han berättade hur han med livet som insats tar sig över gränsen, för att kunna missionera.

Vart kommer du, när du dör, brukar han fråga sina palestinska vänner. De kan inte svara, de har inget svar.
– Ställ samma fråga till mig!
Vart kommer du när du dör?
– Till himlen, med Jesus, svarar mannen och hans ansikte lyser.

Detta torde ha varit hans första resa till väst, och avsikten med hans resa var kristallklar.

Med skam tänkte jag på hur tröga vi är (jag är) här hemma att tala med det missionsfält som Gud har sänt till våra dörrar, eftersom vi inte gått ut. Hur han, en palestinier, vittnar för judiska militärpoliser om Jesus, ber dem läsa Bibeln som han ger dem och får ett löfte av dem att de verkligen skall läsa den, också Nya testamentet (han berättar hur de gömmer Bibeln innanför sina skottsäkra västar…)

En nöd, en hunger efter evangeliet. Hur felaktiga prioriteringar har vi inte. Hur vansinnigt är det inte i ljuset av sådana människor att svara med att skära ner missionsanslaget på grund av våra debatter!

Våra syskon inom pingströrelsen har agerat. Med egentligen ganska små resurser och ett svagare utgångsläget har de åstadkommit under bland muslimer i Mellanöstern, genom radio och TV-mission, genom evangeliserande program via Internet.

”Ingen, ingen, kommer till Fadern utom genom mig. Det finns ingen annan väg till Gud än Jesus”, sade han, palestiniern, den f.d. muslimen.

Han vet.

Henrik

Sedan Kirkko ja Kaupunki och dess chefredaktör började ifrågasätta understöden till SLEY på grund av deras anställdas inställning till ämbetsfrågan har detta förslag att beskära missionsunderstödet till SLEY spritt sig oroväckande snabbt i olika kretsar.

Senast lär Helsingfors kyrkoherdar ha diskuterat frågan i mycket bestämda ordalag. Om jag förstått saken rätt är också andra organisationers inställning föremål för granskning, men påföljder att vänta om de har ”fel” åsikt i frågan.

Jag tycker att det INGENTING har med kristendom att göra.

”Vi vet att vi har övergått från döden till livet, för vi älskar bröderna”, skriver apostlen Johannes. Det hat och det förakt som nu råder bland kristna människor är säkert inte från Gud.

Jag tycker vi samfällt och enhälligt borde enas om att vi inte låter våra diskussioner och konflikter drabba afrikaner eller andra folk. Missionsarbetet, evangeliets förkunnelse enligt Jesu uppdrag, får inte äventyras.

Den som driver sådant förverklligar den Ondes vilja.

Jag tvekar inte ett ögonblick att säga så!

Däremot vill jag inte säga att den som har en annan förståelse av Ordet än jag är av den Onde. Det är en helt annan fråga. Och intill heshet betonar jag att det är Ordet som gäller och att varje förståelse skall prövas i ljuset av den Heliga Skrift.

Men att låta våra debatter strypa missionen är helt förfärligt. Det måste stoppas genast.

Jag förstår inte ens logiken i detta, missionen lider skada, något missionsfält – eller flera – kanske stängs, men vad åstadkommer detta sett ur deras perspektiv som har en annan syn???

Jag har också undrat var alla stora humanister finns, biskopar och andra som träder fram i olika sammanhang och hävdar de svagas och förtrycktas rätt. Var finns de nu?? Vem talar för missionen??

Henrik

“We are skeptical of claims for the ability of random mutation and natural selection to account for the complexity of life. Careful examination of the evidence for Darwinian theory should be encouraged.”

Medveten om att jag rör vid den postmoderna människans trosbekännelse, vill jag ändå notera att över 700 vetenskapsmän betonat vikten av att föra fram en saklig kritik mot evolutionsteorin och öppet ifrågasätta den.

Nyligen läste jag en engelsk professors text som sade sig ha noterat den enorma skillnaden i tonen hos Darwin själv och hos hans moderna förespråkare. Dessa är ofta mycket aggressiva, medan Darwin själv är ödmjuk och ofta ganska försiktig.

Se namn mm. här: http://www.discovery.org/scripts/viewDB/filesDB-download.php?command=download&id=660

Jag konstaterar också att påven Benedictus XVI ännu en gång överraskar positivt med att betona samma sak. Han uppträder inte som någon förespråkare för Intelligent Design, utan konstaterar bara att det ensidiga evolutionistiska betraktelsesättet har gjort synen på människan och livet mera smalspårigt. Han betonar att det finns många frågor som vetenskapen inte kan besvara.

Det är nog viktigt att lugnt och sakligt diskutera också evolutionsteorin. Att den fått en religiös status och ibland används som ett desperat försök att klara av gudsfrågan är ganska uppenbart.

Därmed inte sagt att man heller från andra sidan skall göra samma misstag: att med religiöst baserad argumentation försöka lösa frågan. Här behövs sakliga argument. Man bör våga göra skillnad på fakta och teorier, inte ens detta är alltid självklart när det gäller evolutionsdiskussioner.

Hoppas dessa forskares framträdande bidrar till en öppnare diskussion.

Henrik

Jag har den senaste veckan fått en hel del feed back angående situationen i kyrkan. Många har uttryckt sin glädje över vår gemensamma deklaration, som Aino Vesti skrev texten till. Texten friserades sedan något av oss andra men det är Ainos text.
Kontakten med Aino Vesti, Riitta Mäenpää och Mari Stenlund och den välvilja som våra samtal (mest i form av mail) präglats av, är som balsam på såren man får när man läser tidningar och pressmeddelanden.

Under veckan kom också den sammanställning av nyheter från olika tidningar som Kyrkans informationscentral plockat upp från den gångna veckans händelser. Det var en ganska bedrövlig läsning. På första sidan såg jag genast, kanske redaktionellt medvetet (?) rubriken en liten, högljudd skara, vilket skulle vara nyckeln till läsningen av de övriga sidorna. Bilda er egen kyrka, Anpassa sig eller gå, Ärkebiskopen ryter till i fri översättning och som röd tråd genom snart sagt alla nyheter.

Det är omöjligt för mig att bedöma i vilken mån det handlar om den gudstjänstfirande församlingen, eller om det handlar om sådana som själv inte deltar, men nog har bestämda åsikter. Sådana finns nämligen också. Alla får naturligtvis yttra sig, men i alla sammanhang gäller att den moraliska plattformen när det gäller en åsikts tyngd nog skall stå i något slags relation till egen medverkan – det må sedan gälla Röda korset, en politisk ungdomsorganisation, en ideell förening eller kyrkan.

Det märkliga är att det också – senast i dagens Helsingin sanomat – finns röster som beklagar sig över försonliga inlägg. Detta har överraskat mig. När biskop Eero Huovinen i en kolumn skrev några rader om en liten öppning angående förhandlingsmöjlighet – som knappast blir någon revolution för alltid finns det någon som ärav annan mening, det må sedan gälla vilken sak som helst – ett inlägg som åtminstone jag tycker att man trots allt bör hälsa med respekt, så tro inte att biskop Huovinen fick stå oemotsagd! Man beklagar sig över det som man kallar svaghet och obeslutsamhet.

Jag tycker att en iakttagare kunde se (men kanske inte vill se?) att när en mildare policy tillämpades fanns det problem i mindre än 2% av församlingarna, nu har problemen ökat sedan den nya linjen börjat tillämpas. Kan man då inte ha rätt att ens diskutera det meningsfulla och visa i denna svärdets rättvisa? Av frukten känner man trädet, utan att i detta sammanhang med detta mena något annat ens än att denna åtgärd, blott och bart denna alltså, inte har visat sig vara ett uttryck för ett gott herdeskap: den har skapat långt flera problem än lösningar.

Nu vill jag verkligen gardera mig med att säga att om den undersökning, som utfördes av en forskare som har majoritetens syn och vars objektivitet det nog finns anledning att i viss mening diskutera, inte har fått fram alla problem och svårigheter i situationen före de nya direktiven, så skall dessa givetvis antecknas med ”sämre” procenttal” som följd. Inte är min avsikt att försvara förtryck av kvinnliga präster i församlingarna! Alla sådana situationer bör vi försöka lösa tillsammans!

Det märkliga, faktiskt märkliga, för mig har varit att jag och mina meningsfränder blivit vänligt bemötta av många kvinnliga präster, medan manliga präster har visat oss kalla handen, talat om att missionsunderstöd skall tas bort (från SLEY) och annat vansinne (vad annat kan man kalla det?).

Senast mötte vi en fantastiskt vänlig och hängiven, kvinnlig kollega i Borgå, vid en kurs (på finska) i Bibelns röda tråd. En person som visade sig vara en varm kristen, som kanske hade undrat vad hon skulle få för gäster (?), men vi fann varann och det fanns inte något av den svart – vita teckning av läget som ofta utmålas i olika artiklar och insändare.

Igen blev det klart att denna diskussion mera handlar om en större teologisk helhet (bl.a i vilken mening Guds Ord verkligen är vår ledstjärna) än om ämbetsfrågan. Så kan man också glädja sig med dem som tror på Bibeln som Guds Ord, som vill verka för att Kristus skall bli älskad och känd. Också fast man i någon fråga ser ganska annorlunda.

Jag försökte under biskopsvalsdiskussionerna tala för båda åsiktsgruppernas rätt inom kyrkan. Det förefaller som om många, också aktiva kyrkokristna, tycker att biskoparnas linje är förnuftig, att vi måste välja mellan att anpassa oss eller helt enkelt gå ut.

Detta är det mest vemodiga för mig. Jag har försökt vara en förespråkare för att vi skall stanna. Jag har fått kritik av konservativa vänner därför att jag tycker att vi inte skall ödelägga det som många generationer kristna har försökt bygga upp.

Jag hoppas i min enfald att något gott frö har såtts genom denna gemensamma deklaration, som jag har hänvisat till. Kanske skall skaran av dem som tycker att både detta käbbel och tvångsregleringar är ovärdiga en kristen kyrka.

Henrik

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. Job 19:25

Mutta minä tiedän lunastajani elävän, ja viimeisenä hän on seisova multien päällä.

Henrik

Många vänner, kända och okända, har uttryckt sin oro över det kyrkliga läget idag. Igår berättade också MTV om hur kvinnoprästfrågan splittrar kyrkan.

Många är nu allvarligt oroade.

En del oroar sig för sin egen framtid i kyrkan. Präster, prästfamiljer, församlingsbor. Andra sörjer över att det skall vara så, men tycker att det bästa förmodligen är att en del lämnar kyrkan så att lugnet återställs. Men de är också oroliga, de hade hoppats på en annan utgång.

Jag tror att det finns skäl till oro. Läget är mycket allvarligt nu. Det är djävulskt.. Det är djävulskt också och särskilt därför att kristna människor står på båda sidor. Det är inte kvinnor mot män eller män mot kvinnor, om nu någon trodde det. Det finns kvinnor och män på båda sidor. Ett av de djävulska tecknen är att troende människor ser så olika: det som håller på att kosta den ena gruppen livet, framtiden, är det som den andra gruppen inte tycker att borde vara något problem.

Jag påstår inte att den ena gruppen representerar det goda och den andra det onda. Jag menar naturligtvis inte att det är egalt vad man tänker, det har jag nu sagt snart i varje inlägg.

Det som är betecknande för den ondes verksamhet är just de hopplösa alternativen. Hur man än gör så blir det ont för någon. Det är som med alternativen som Jesus ställdes inför under den intensiva kampen mot honom. Det är något av detta (Joh. 8) : du får välja! Moses säger i lagen att hon skall stenas, vad säger du? Poängen i texten är ju återvändsgränden. Om Jesus hade förordat dödsstraff, hade han kommit i konflikt med romarna (jfr det är inte lovligt för oss att avliva någon). Om Jesus hade sagt ”strunta i Moses, i Skriften”, hade han med rätta anklagats för att vara en villolärare och falsk profet. Svarar Jesus si, så går det dåligt, svarar han så, så går det dåligt. Det är den ondes alternativ.

(Att avsikten inte var att ivra för sanningen, för troheten mot Guds Ord, visar ju bl.a det faktum att den andra parten i äktenskapsbrottet inte var anklagad. Var fanns mannen, kvinnan blev tagen ”på bar gärning”…)

Det såg ut som om Jesus hade drivits in i en fälla ur vilken ingen utväg fanns. Men Jesus hade sin egen väg i alla dessa frågor. Evangelierna berättar om flera motsvarande försök att ”snärja” Jesus.

Men det fanns ett alternativ:

Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar. Jes. 55:9

Det är den väg och de tankar som är högre än alla mänskliga vägar och tankar som nu behövs. HERRENS egen väg.

Det är min bön – och det tröstar mig mitt i ångesten och oron – att Gud själv skall öppna vägen framåt.

Och det är därför jag vågar anknyta till Bellmans klassiska Bort allt vad oro gör, utan att alls följa den väg han anvisar:

Bort allt vad oro gör,
allt är ju stoft och aska.
Låt oss bli raska
och tömma vår flaska..

Bellmans recept är tyvärr mångas lösning på olösliga konflikter. Det finns inte något annat hopp än att fly verkligheten.

Men Jesus har en annan lösning; det enda man därför kan instämma i, i ordens verkliga innebörd, är slutorden i sången: Oui, mon Seigneur! Ja, min Herre!

Det är bara Jesu egna ord som tröstar. Det är Han som kan fördriva oron, tröttheten, uppgivenheten.

Vissheten om att vår kyrkas öde och framtid, inklusive vår egen framtid, inte är i våra händer, utan i Guds händer, skingrar oron.

”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. (Joh. 14:1)

Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen. (Joh. 16:33)

Henrik

Man behöver inte ägna många minuter till att läsa blogginlägg, artiklar mm. förrän man märker att människans samvete är ganska selektivt. Man kan bli upprörd över någons ordval, men själv så ut motsvarande och värre galla om andra.

Psalmisten skriver: Vem märker själv, huru ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. Ps. 19:13

Därför är det bra med långfredagens för dig, för mig.

”Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom…” 2 Kor. 5:15

Utan Golgata inget liv.

Golgata är också svaret på det selektiva samvetets verklighet.

Henrik

Undring? Kan man säga så?

Man tycks kunna.

I alla fall:

När folk skriver det mest vansinniga om Jesus, om hans ursprung, om hans förälskelser, om hans böjelser (ja faktiskt finns sådant också), om Bibeln, om GT:s grymma ”gud”, om hur Jesus misstog sig angående sin återkomst, om Paulus, stackarn med personlighetsproblem och mycket, mycket annat – så reagerar de flesta kristna människor till synes inte mycket.

När man på olika bloggar talar om hbt-bibeln med vilket man ju måste avse ett försvar av det som Bibeln kallar synd – det behövs ju inte så mycket mera än förmåga att läsa innantill – så blir det inte mycket reaktion.

Men när någon (låt oss använda pseudonymerna Bach eller Sandels) påpekar det orimliga och ohållbara i detta, blir plötsligt folk upprörda och tycker att man skall sluta bråka.

Om man försiktigt säger att det ju inte handlar om småsaker precis, det handlar om vördnad och respekt för Guds Ord, Guds tilltal, som även vår kyrka har som högsta rättesnöre, då säger man: naturligtvis är det så…MEN…

Och om man begår misstaget att hänvisa till någon hbt-broder eller syster, och frågar varför du inte reagerar för det som de skriver så kan svaret låta: si du, Palle e nu Palle…

DET är argumentet, sidu.

(Att det argumentet egentligen innehåller något av förakt, åtminstone likgiltighet för en annan människas argumentation, tänker man inte på.)

Jag är inte intresserad av att präster skall bli dömda, få straff och sitta och skälva, skaka galler så att säga. Inte heller böter intresserar mig. Nej, Inte för mig.

Och om någon seriöst vill diskutera den ena eller andra sakfrågan i saklig anda, så är jag gärna med. Men inte för att strida, inte för att vinna debatter, utan för att tillsammans söka svaren. Om man har rent uppsåt, behöver man inte svara med förakt eller bli cynisk.

Men nog tycker jag att en kristen kyrka måste värna om det som skall hållas heligt och i ära.

Sanningen trogen, i kärlek.

Min undring lyder: VARFÖR skall det vara så att de som vill stå för sanningen (2 Kor. 13:8) ska anses vara bråkmakare?

Kanske min undring ändå har ett svar. Det svaret kan låta såhär: de säger det ”på fel sätt”.

En akademiskt högt utbildad dam (avser att dölja hennes identitet) sade häromdan, hänvisande till en TV-föreläsning: män talar gärna om sanningen, kvinnor om kärleken. 2 Joh. är skrivet till en kvinna (den utvalda frun, kan förstås betyda den kristna församlingen, men inte nödvändigtvis HP:s kommentar) och 3 Joh. är skrivet till en man, Gajus. Men i 2 Joh. betonas sanningen och i 3 Joh. kärleken.

Viktiga korrektiv, tyckte hon.

Må vi akta oss för ”kärlekslösa sanningsapostlar” men lika mycket för ”sanningslösa kärleksapostlar”, brukade en numera äldre vän säga för många år sedan.

Vilken är faran idag?

(För mig är faran dubbel, är jag rädd. Både med kärleken och med sanningen har jag problem.)

Men den del av svaret som intresserar mig nu är:

broder ”Jakob” (också en pseudonym), SOVER DU?

Svaret ska nödvändigtvis inte bli att vi kristna blir dogmpoliser, som blåser i visselpipa alltid och överallt. Men i konsekvensens namn borde vi inte heller gå åt sådana som säger det som är rätt.

Vi är trötta på allt disputerande – det ligger något mycket sunt i det.

Må vi bara se till att vi inte tystar sanningens vittnen! För om dessa tiga, skall stenarna ropa.

Henrik

Det är vanligt att den som misslyckats i politiska drag skyller på media. Så har skett nu, både inom SFP och SDP, kanske även på annat håll, har man ansett att den negativa bild som media stod för, skulle ha bidragit till motgångar (man kan dock inte säga att SFP skulle ha drabbats av stora motgångar, men kritik har framförts).
Jag tror nog att det kan vara viktigt att seriöst se igenom detta. I utländska medier är nog policyn ofta en annan. De som intervjuas grillas nog minst lika hårt, kritiska frågor tas fram osv, men ändå är redaktören en tjänare som speglar andras åsikter, och belyser dem för att allmänheten skall veta var dessa står.

Jag vill på intet sätt pricka en hel yrkeskår, för många arbetar oftast så här också. Men annat förekommer tyvärr också: man skriver det man vill (om man vill), man fokuserar på oväsentligheter (skandaler, kriser) som inte är relaterade till den sak det gäller utan avsikten förefaller att vara att man skapar en ”klangmatta” för att kunna avfärda vad personen i fråga har att säga i sak.

När jag t.ex. läser på löpsedlarna om någon politker x som skrev kärleksbrev till y, så konstaterar jag att den enda signal detta ger, är ganska god: det finns inga verkliga nyheter att komma med, nyheter då i betydelsen något tråkigt, för det trevliga är i allmänhet inte någon ”nyhet”.

En kritisk granskning är nog på sin plats. Särskilt tror jag att detta gäller kyrkan och kyrkliga nyheter. Å ena sidan är det som sker inom kyrkan lika offentligt som allt annat, ”vi går helt öppet tillväga”, skrev Paulus. Å andra sidan kan det behövas en viss insikt för att förstå vad som är på gång.

Hur ofta får man inte tåla uppenbara förfalskningar och förvrängningar av sina åsikter. ”Deras kvinnosyn” är sådan att jag inte kan…. Ibland skulle jag vilja kontakta personer och fråga dem: vad vet du t.ex. om min kvinnosyn? Eller någon annan fråga. Svaret blir naturligtvis de facto ingenting, men formellt skulle svaret bli mångordigare utan att substansen skulle öka. Saken är ”klar”, man vet för att man läst vad tidningar skrivit…

Nu skriver jag inte detta med tanke på mig själv, utan skriver in det personliga bara därför att Du som kanske orkat så här långt skall förstå att jag på något sätt känner problematiken – hur ska det då inte vara med kändisar, med personer som hela tiden måste stå i rampljuset?!

Mediabilden och den verkliga personen kan vara två helt olika personer. Det handlar om ett stort problem, som har resulterat i starka känslofält. Biskop Bertil Gärtner berättar att han hade en säck hemma med brev och kort, där folk skällde ner honom till byxor och tröja för den mörkman han var. När sedan Hasse Geigert intervjuade honom och gav Gärtner ett ansikte, ett personporträtt i TV, resulterade detta i en enorm svallvåg av reaktioner. Gärtner berättar att många skrev och bad om förlåtelse av honom för vad de sagt och tänkt om honom utan att veta något egentligen om den verklige Gärtner. Många sade att de har andra åsikter (självklart!) men att de ber om ursäkt för att de haft en sådan grundinställning.

Samma reaktioner har jag sett på nära håll angående numera emeritusbiskop Olavi Rimpiläinen. De som träffade honom var helt perplexa av den bild de fick av den verklige Rimpiläinen mot bakgrund av vad de ”visste” om honom.

Det har på flera håll sagts att när man spårar de senaste svängarna i kyrkans interna problematik, så är också den mediarelaterad. Visserligen är aktörerna kyrkan själv (Hyvinge), redan samma dag som incidenten i Hyvinge kyrka skedde fanns material för tidiningarna (enligt uppgift). Och så fungerar varje sak som en blåslampa, den ena nya elden flammar upp efter den andra.

En annan verklighet är St. Gallup. Litet före ett val skriver man att partiet X har gått tillbaka med flera procentenheter, valet kommer och bevisar motsatsen. Man kan inte undgå att tänka på manipulering, på medvetna försök att styra utgången.

Lika, om inte ännu värre, är Gallupar i kyrkliga frågor. Inte bara det att de som svarar ofta inte har den minsta chans att se ”kontexten”, utan får en kort fråga som kan uppfattas hur som helst.

Tycker du att det är rätt att manliga präster och kvinnomotståndare försöker förhindra kvinnliga präster att försöka utföra sitt arbete?

Jag skulle förmodligen svara nej på frågan… alla förstår poängen, man kan fråga på olika sätt, även om frågan inte behöver vara riktigt så karrikerad som exemplet här.

Men på något sätt tecknar sig en vemodig bild av kyrkan. Den ena efter den andra ”känsliga frågan” skall ”utredas”, och förrän utredningen är klar gäller liksom inte någonting.

Sen när kyrkomötet har kommit med sitt svar, som ibland går stick i stäv med bibelordet (jag avser nu kommande frågor), så gäller den nya tolkningen. Först moderat, det blir bara en rätt, en möjlighet, vi får leva med pluralismen, sedan kommer ukaserna: härefter rätten och packen eder..

De flesta människor vill väl inte leva i opposition. Man vill att postiva teser skall vara de bärande i ens liv, vill vi inte alla det? Då måste St. Gallups stora betydelse nog tonas ner, man måste vara medveten om manipulerandets risker och möjligheter.

Skall inte ett folk fråga sin Gud? Så frågar profeten Jesaja (8:19) och frågan är aktuell. Då handlade det om spåmän, och detta är ju fortfarande relevant (andebesvärjare och spåmän, medier i annan mening, kristallkulan).

Men det är nog skäl att som judarna i Berea (Apg. 17:11) kolla och dagligen forska i skrifterna (Bibeln) ”om det kunde förhålla sig så”.

Det är nog vägen. Och våra kriser och katastrofer har berott på, beror på och kommer att bero på att vi frågar folket, spåmän och andra, men inte vad Gud har sagt.

Gud talar genom det Han har talat. Skall inte ett folk fråga sin Gud? I synnerhet måste detta ju gälla Guds folk.

Henrik

Dessa veckor, månader och år är mycket på gång inom kyrkan. Man arbetar hårt med planerna på församlingssammanslagningar och mycket annat. Det gäller kyrkans framtid och det är på många sätt ett nödvändigt arbete.

Jag vill inte på något sätt undervärdera detta vad det helt nödvändiga beträffar, och heller inte ifrågasätta människors goda vilja.

Men ändå så undrar jag – med all respekt – om det är detta som kyrkan nu borde göra.

Jag frågar mig nämligen om kyrkans förnyelse är detta att möjliggöra de nuvarande strukturernas fortsatta existens.

Borde vi inte nu ta tillfället i akt och göra kyrkan mycket enklare, nedmontera den tunga byråkratin, de tunga strukturerna? Med ganska små snarare än stora enheter, med lekmannaledarskapet starkt med i bilden, med en interaktiv församling som inte är det som det tyvärr ofta blivit av alltför stark medarbetarcentrering. Medarbetarnas antal skärs ner i en ekonomiskt hård tid, men på sikt (med minskande ekonomiskt underlag) kommer kyrkan inte att ha råd att ens närmelsevis ha så många anställda. Redan nu har många medarbetare en omänskligt tung arbetsbörda.

Frågan är alltså om vi inte borde börja arbeta på annat sätt.

Men detta är egentligen bara randanmärkningar, sådant som kunde göras inom mänskliga ramar och i något skede (förmodligen ganska snart) kommer emot oss om vi vill det eller inte.

Den kyrkans förnyelse som jag talar om, är en förnyelse som ingen människa kan åstadkomma. När Gud tillät sin tjänare att hamna i lejongropen, eller de tre gudsmännen att komma i den brinnande ugnen, ledde detta till något som inte någon hade kunnat planera eller förutse.

Gud har sina vägar till förnyelse. Ofta har historien visat att den vägen kan börja med en djup kris, med stor nöd, med till synes hopplösa alternativ. Guds svar är inte nödvändigtvis, eller inte ens sannolikt något av människors alternativ. Gud har sin egen väg och sin egen tid.

Kris leder till Kristus, skrev i tiden biskop Bertil Gärtner i sitt herdabrev.

Det är vår bön att den kris vi nu är mitt inne i – och den är djup på ett helt annat sätt än vi förstår – av Gud själv skall lösas. Är det inte dags att som Hiskia i tiden ta ”brevet” och breda ut det inför Herrens ansikte och säga: Herre, hjälp oss, vi kan inte!

Henrik