En undring – och litet mer
Undring? Kan man säga så?
Man tycks kunna.
I alla fall:
När folk skriver det mest vansinniga om Jesus, om hans ursprung, om hans förälskelser, om hans böjelser (ja faktiskt finns sådant också), om Bibeln, om GT:s grymma ”gud”, om hur Jesus misstog sig angående sin återkomst, om Paulus, stackarn med personlighetsproblem och mycket, mycket annat – så reagerar de flesta kristna människor till synes inte mycket.
När man på olika bloggar talar om hbt-bibeln med vilket man ju måste avse ett försvar av det som Bibeln kallar synd – det behövs ju inte så mycket mera än förmåga att läsa innantill – så blir det inte mycket reaktion.
Men när någon (låt oss använda pseudonymerna Bach eller Sandels) påpekar det orimliga och ohållbara i detta, blir plötsligt folk upprörda och tycker att man skall sluta bråka.
Om man försiktigt säger att det ju inte handlar om småsaker precis, det handlar om vördnad och respekt för Guds Ord, Guds tilltal, som även vår kyrka har som högsta rättesnöre, då säger man: naturligtvis är det så…MEN…
Och om man begår misstaget att hänvisa till någon hbt-broder eller syster, och frågar varför du inte reagerar för det som de skriver så kan svaret låta: si du, Palle e nu Palle…
DET är argumentet, sidu.
(Att det argumentet egentligen innehåller något av förakt, åtminstone likgiltighet för en annan människas argumentation, tänker man inte på.)
Jag är inte intresserad av att präster skall bli dömda, få straff och sitta och skälva, skaka galler så att säga. Inte heller böter intresserar mig. Nej, Inte för mig.
Och om någon seriöst vill diskutera den ena eller andra sakfrågan i saklig anda, så är jag gärna med. Men inte för att strida, inte för att vinna debatter, utan för att tillsammans söka svaren. Om man har rent uppsåt, behöver man inte svara med förakt eller bli cynisk.
Men nog tycker jag att en kristen kyrka måste värna om det som skall hållas heligt och i ära.
Sanningen trogen, i kärlek.
Min undring lyder: VARFÖR skall det vara så att de som vill stå för sanningen (2 Kor. 13:8) ska anses vara bråkmakare?
Kanske min undring ändå har ett svar. Det svaret kan låta såhär: de säger det ”på fel sätt”.
En akademiskt högt utbildad dam (avser att dölja hennes identitet) sade häromdan, hänvisande till en TV-föreläsning: män talar gärna om sanningen, kvinnor om kärleken. 2 Joh. är skrivet till en kvinna (den utvalda frun, kan förstås betyda den kristna församlingen, men inte nödvändigtvis HP:s kommentar) och 3 Joh. är skrivet till en man, Gajus. Men i 2 Joh. betonas sanningen och i 3 Joh. kärleken.
Viktiga korrektiv, tyckte hon.
Må vi akta oss för ”kärlekslösa sanningsapostlar” men lika mycket för ”sanningslösa kärleksapostlar”, brukade en numera äldre vän säga för många år sedan.
Vilken är faran idag?
(För mig är faran dubbel, är jag rädd. Både med kärleken och med sanningen har jag problem.)
Men den del av svaret som intresserar mig nu är:
broder ”Jakob” (också en pseudonym), SOVER DU?
Svaret ska nödvändigtvis inte bli att vi kristna blir dogmpoliser, som blåser i visselpipa alltid och överallt. Men i konsekvensens namn borde vi inte heller gå åt sådana som säger det som är rätt.
Vi är trötta på allt disputerande – det ligger något mycket sunt i det.
Må vi bara se till att vi inte tystar sanningens vittnen! För om dessa tiga, skall stenarna ropa.
Henrik
Namn: Henrik Perret