I Hbl har arga insändarskribenter betonat vikten av att tystnadsplikten inte får skydda pedofiler. Också minister Paula Risikko har pressat kyrkan och anser att man måste kunna kräva att anmälningsplikt föreligger vid pedofili.
Jag förstår väl mycket i dessa diskussioner, men anser att bikthemligheten måste vara total. Om livsfara föreligger, eller risk för att t.ex. just ett barn är utsatt, måste man vidta åtgärder som skyddar barnet.
Men någon anmälningsplikt kan det inte bli tal om. Jag tror tvärtom att den absoluta tystnadsplikten kan få människan att bekänna och ta upp sådant som aldrig annars skulle komma fram.
Min erfarenhet säger mig att bikten, som ju teologiskt måste leda till en uppgörelse med sådant som är synd och fel, ofta kan vara det som är början till en uppgörelse. Om någon vet att en präst – eller t.ex. en annan kristen – vet om det svåraste och känsligaste som en människa har upplevt eller gjort sig skyldig till, förlorar han eller hon fridmodigheten att t.ex. fortsätta ljuga i offentligheten eller inför myndigheter. Bekännelsen är på sanningens sida.
Men vem skulle vilja börja ”nysta upp sitt liv” om man vet att prästen efter biktsamtalet ringer till polisen och anmäler sin konfident?? Då kan man ju lika gärna gå direkt och hålla prästen utanför…
Här har vi präster nog ett oerhört ansvar, även om en präst inte skall vara någon polis, utan en kristen själavårdare, medvandrare och hjälpare. Han skall naturligtvis göra allt för att konfidenten får kraft att reda upp sådant som måste redas upp. Syndernas förlåtelse får aldrig bli syndernas tillåtelse.
Det finns nog många exempel på att allt inte är som det skall när det gäller kristna människor heller. Nödvändigtvis har det dock inte gällt bikt, utan annat. Men också i sådana situationer, t.ex. när man är offer för en oförrätt som kanske har begåtts av en närstående person, är det viktigt att man kan tala om sådant utan att behöva frukta att det går vidare. Här måste bikthemligheten vara absolut.
Sedan kan man behöva hjälp med att få kraft att vidta nödvändiga åtgärder.
Jag tycker att biskop Björn Vikströms inlägg i dagens Hbl är kloka ord.
Ingen präst eller kristen får försvara det som är ont. Men det kan vara svåra situationer. Många synder – och brott – kan få offret att känna skuld.
Jag tror att det är livsviktigt att bevara bikthemligheten absolut. Det tänker åtminstone jag fortsätta med. En annan sak är sedan att man måste göra allt man kan för att det onda bryts och upphör.
Jag tror att det finns något upprättande och helande i bikten. När en människan bekänner sin synd, är det inte bara fråga om information. Det finns en upprättande och helande kraft i bekännelsen. Det har jag ofta fått se.
Och vi människor skall stöda varann och uppmuntra varandra till det goda.
Henrik
Idag fich jag i min hand en broschyr, det handlade om ett företag i östra Finland som säljer sådant som församlingarna behöver: nattvardsvin och oblater, kyrkliga kläder mm.
Döm om min förvåning när jag såg en stola i regnbågens alla färger. Regnbågen är ju i Bibeln tecknet på förbundet mellan Gud och Noa, Guds förbundstecken, som talar om Guds trofasthet.
Men ”regnbågstecknet” är kapat, av HBLT-rörelsen. Och stolan skall troligtvis användas vid s.k. regnbågsmässor.
För mig är nog en regnbågsstola beviset på hur vilse man är idag. Det är nog inte alls i linje med kyrkans tradition. Den utgår ju egentligen från att allt kan ändras, om man tillräckligt högljutt säger allt.
Det är möjligt att i församlingarna hålla regnbågsmässor, men det är inte möjligt att fortsätta den tradition som kyrkan har bevarat genom seklerna.
Samtidigt bottnar ”regnbågsmässotänkandet” i en missuppfattning av mässan och också församlingen. Alla mässor är ju avsedda för homosexuella, för heterosexuella och alla andra också. Den kan ju vara befogat att samla speciella grupper, människor kan ha svårt att möta alla osv. Men med två förbehåll: 1. mässan, budskapet får inte ändras och 2. man måste bevara församlingen som en icke selektiv gemenskap, där inte specialgrupper samlas här och där.
Men den grundläggande förutsättningen är att ”den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” (Rom 4:1 SFB).
Men den som tror på Honom, frågar med Paulus: Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? (Rom 6:1 SFB)
Därför vill en kristen leva i daglig omvändelse och söka ett liv i Kristi efterföljelse. Men grunden är Guds nåd, grunden är tron på Honom.
Henrik
Risto Santala skriver i sin bok Savesta astiaksi många viktiga ord om hur ett lerkärl blir till. Han gick själv ner till krukmakarens hus för att lära sig. Det stället, som jag ville citera hittar jag inte nu, kanske beror det på att boken är överatt två gånger, en snabböversättning under rubriken ”Ett lerkärl blir till” (som jag delvis stod för när jag arbetade i FMS under studietiden, merparten gjordes av vännen Gertrud Söderström), och en nyare översättning som jag tror har rubriken Lerkärlet eller något sådant.
Men Risto skriver såhär (samma tankar finner jag nog, men en speciell berättelse hittar jag alltså inte just nu):
Leran måste läggas åt sidan, där den liksom ”jämnar sig”. Där i vrån väntar den hoprullad på sin tur. Vanligen fäster en besökare i krukmakarens arbetsrum ingen uppmärksamhet vid dessa med säcktyg täckta lerklumpar. Och ändå är människans väg lik lerets väg. En av de centralaste läxorna i livet är avsidestagandets läxa. Då man följer lerans väg från Nasarets skrovliga bergssluttningar till det israeliska hemmets bord, märker man, hur många gånger leran måste vänta. Att vara satt åt sidan innebär inte att vara förkastad. Lerets värld har sina egna lagar som inte kan förbigås.”
– – –
En man såg en bild av en krukmakares rum. I hörnet fanns en ”skrothög” med sönderslagna krukor. Bilden plågade honom i åratal. Slutligen tog han kontakt med en själasörjare. Han identifierade sig med de sönderslagna kärlen och förstod, att det inte fanns mycket hopp för hans liv. Själasörjaren var en troende lekman, – som själv blev plågad av samma bild, tills han råkade delge mig sitt problem. Då fick jag berätta för denne man en stor befriande hemlighet: ”Av dessa sönderslagna lerkrukor görs de bästa kärlen.” Gud känner inte till några hopplösa fall.
Victor Smadja fann den gamla ägaren, som fick höra erbjudandet (det gällde en övergiven krukmakargård). ”Gårdsplanen blir också bättre av att bli städad. Ni får tio lire, tjugo—”. Handeln forskred. Men slutligen sade gamlingen leende: ”Unge man. Förr ger jag min hand ifrån mig än det där lerskrotet. Det är ju det bästa materialet.” Krukmakaren förstod värdet av sin lera.
Ju flere gånger leret har bränts och krossats, desto bättre blir det.”
Så långt Risto Santala.
Det kan hända att de korta citaten förefaller litet svåra att förstå. Men jag tror att den som behöver dessa ord nu, får Guds hälsning.
Det är den jag vill att Du skall få.
Henrik
P.S. Försök komma över boken. Den är läsvärd. Den bygger på texten i Jer. 18.
Ack, att jag intet vore
och blott låge vid Mästarens fot
som ett tomt, ett krossat käril
för att taga hans nåd emot,
tom, att han så mig kan fylla
att jag i hans tjänst ville gå
så krossad, att han mig för andra
till frälsning fritt bruka må.
Ack, att jag intet vore
och blott lydde min Mästares bud
som en tjänare, ställd vid porten
helt beredd att följa min Gud,
villigt att som instrumentet
upphöja hans lov som han vill,
men om han mig ej behöver,
så hör jag dock honom till.
Ack, att jag intet vore!
Och i smärta och kamp måtte be
att korset i stoftet mig håller
för att världen min Jesus må se.
Ja, må jag då själv bli till intet,
för att han må få hyllningens gärd,
ty Han är välsignelsens källa,
Han ensam är äran värd.
(G. Taylor, E. Nyström, U. Gräsbeck)
Namn: Henrik Perret