I dagens evangelietext fann jag ett märkligt bönesvar.

Bönen: Då kom en kanaaneisk kvinna¹ från dessa trakter och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.”  

Svaret: Men han svarade henne inte med ett ord.

Många av oss kanske slutar bönen där. Utan att förstå att detta var upptakten till ett bönesvar och ett närmare förhållande till Jesus.

Henrik

Timo Eskola, docent i Nya testamentets exegetik, dubbeldoktor och arbetskamrat, har skrivit ett tufft inlägg om bibelteologin med anledning av professor emeritus Heikki Räisänens föredrag på Finlands Exegetiska sällskaps (heter det så förresten på svenska?) 75-årsjubileum.

Många kommer att reagera och tycka att Timo Eskola skriver skarpt. Det gör han. Jag har inte ännu talat med honom om detta inlägg, men jag förnimmer att Timo talar ur sin själs djup om den kris som råder på grund av en radikalism – en liberal sådan – inom teologiska fakulteten.

Heikki Räisänen är naturligtvis inte den enda som framfört sådana tankar, inte ens den första. Hans position förefaller att vara att en seriös forskare måste komma till samma slutsats som han, nämligen att det inte finns någon enhetlighet i NT, om inte det handlar om ett ”allas krig mot alla” så är det dock så oförenliga syner att de inte låter sig förenas.
Så ”stryks” som Eskola påvisar många av de centralaste kristna dogmerna, t.ex. jungfrufödelsen och inkarnationen, frälsning-förtappelse osv.
Frågan blir: vad blir kvar? 

Läs det diskussionsinlägg som Eskola publicerat på STI:s hemsida. Det är angeläget!

Henrik

www.sti.fi/index.php/115-blogi/473-vastine-raisasen-luentoon-blogikirjoitukseen-kirkon-raamattuongelman-juurilla

Benedictus XVI har sannerligen överraskat. Senaste gång en påve avgick var visst 1415, och det är ju ett tag sedan dess.

Spekulationerna är många: är biskopen i Rom sjukare än han kunnat medge? Har andra medverkat i beslutet, så att det inte är så helt hans eget som man vill låta påskina? Finns det andra fakta i bakgrunden?

I ljuset av vad man vet idag får man lita på påvens ord. Han har helt enkelt gjort bedömningen att han inte har de fysiska och själsliga krafter som behövs för att kunna vara den stora kyrkans ledare.

Genom att påvar i allmänhet skyddats av ”systemet” och mer eller mindre bokstavligt burits omkring under sina sista år, är detta ett beslut om att avgå ett beslut som kan få konsekvenser. Idag meddelade man att påven fått batteriet i sin pacemaker utbytt för några månader sedan, vilket sannolikt tyder på rytmstörningar, t.ex. typ förmaksflimmer. Det vill jag inte spekulera mera om, utan konstaterar endast att det kan vara mycket mödosamt att officiera vid mässor, att resa och träffa människor under sådana omständigheter.

Man kan konstatera att Benedictus XVI varit den mest teologiska påve på länge. Hans litterära och intellektuella prestationer är nog imponerande, även om en glad lutheran inte kan dela alla hans dogmatiska slutsatser. Hans böcker om Jesus, nu har den tredje delen utkommit, har väckt mycket diskussion och fokuserat på de stora frågorna i kristendomen. Han har nog väckt respekt långt utöver den katolska kyrkans gränser (den romerska kyrkans alltså) och påverkat samtalet i vida kretsar.

En av de följder som hans avgång kan komma att få är att man också i Rom i högre grad börjar skilja mellan ”tjänst” och ”ämbete”. Påven är inte först och främst en person, utan ett ämbete, en institution, och när en person avgår ”med pension” från uppdraget att vara ”Petri efterföljare” mm., och får en annan status efter pensioneringen, kan detta innebära nya betoningar.

Jag har stor förståelse för hans önskan om att få ägna resten av sitt liv i bön. Det är ett uppdrag som är stort nog för vem som helst. 

Jag har i viss mån förvånat mig över den personkritik som riktats mot den trötte Benedictus XVI. Katolska kyrkan har onekligen haft många oerhörda problem och konflikter, men ändå förefaller det som om också Benedictus XVI har kunnat påverka kanske mera än många tror idag.

Det finns naturligtvis många som hade väntat effektivare åtgärder t.ex. när det gäller pedofili och andra svåra missbruk. Sådan som bättre känner till påvens instruktioner har emellertid hävdat att handlingsförlamningen inte i första hand funnits i Vatikanen, utan att direktiv inte uppföljts. Så har man åtminstone sagt.

Jag är ingen teologisk vän av påvedömet. Samtidigt finns det i Benedictus XVI:s liv och gärning sådant som vinner uppskattning.

I intentionen att återföra kyrkan till de stora frågorna och väcka den västerländska kristenheten kan man instämma. Många gånger har ju biskopen i Rom talat så som man skulle önska att många andra biskopar kunde göra. Han har bl.a konstaterat att en kyrka och dess präster måste kunna stå emot trycket från en sekulariserad värld som kräver att kyrkan skall rätta sig efter de trender som råder i samhället.

För mig måste kyrkornas förnyelse dock alltid ske genom att Bibeln återfår sin status som norma normans i allt vad kyrkan gör och tror. Tron på Kristus kommer av hörande, hörande av Kristi Ord (Rom. 10:17).

Henrik