Jag har under flera timmar diskuterat dessa frågor nu inför senaste helg, med bl.a prof. Ilkka Saraviita, som både skriftligt och muntligt gett mig sina synpunkter, och med två andra jurister med stor kyrklig kompetens och erfarenhet. Prof. Saraviita intervjuades i Kyrkpressen för någon vecka sedan, och han måste anses vara en av de tyngsta namnen när det gäller t.ex. tolkningen av Grundlagen, inklusive dess religionsfrihetsparagraf. Jag har också konsulterat två andra jurister, både experter på kyrkorätt.

Den text som följer är helt och hållet skriven av en jurist, på basis av frågor och samtal, och på basis av prof. Saraviitas skriftliga svar till mig som han kompletterade med ett telefonsamtal fredagen den 29.9.2006. Jag har stiliserat texten på någon liten punkt och rättat språk- och tryckfel.

Jag hoppas läsaren orkar läsa också mina kommentarer efter texten, för jag vill inte att kända auktoriteter skall dras in i något partiskt ställningstagande.

Här följer texten (vissa uttryck i texten förklaras av att den är skriven till mig som ett resultat av vårt samtal och min redogörelse för prof. Saraviitas kommentarer):

”Det gäller att göra skillnad på biskopsämbetet som andlig tjänst och biskopens ställning som statlig tjänsteman.

När vi talar om religionsutövning, andliga riter, trons handlingar, förvaltning av sakramenten, finns vare sig “man eller kvinna” eller några “jämlikhetsregler”. Den andliga verkligheten går över och samtidigt tvärs igenom alla dessa. Där är biskopen inte en tjänsteman som med världsliga regler kan förpliktas att förvalta Ordet eller de heliga sakramenten enligt vad dessa världsliga regler föreskriver. Att låta samhället begränsa detta är direkt i strid med vår tro.

När vi sedan talar om förvaltning och handhavande av de uppgifter som behövs för att det andliga arbetet skall fungera, är också biskopen tjänsteman och handlar förstås under tjänstemannaansvar i den bemärkelsen att han måste följa regler om beskattning, semestrar, visitationer och dylikt.

Genom att ha denna skillnad i minnet kan vi bringa reda i begreppen och i vårt tänkande. Då blir det inte heller ett problem att det enligt motiveringen till religionsfrihetsparagrafen inte med hänvisning till samvetet är möjligt att vägra utföra tjänsteåliggandena. (Esitöissä todetaan, että ”virkamies ei voi yleisesti kieltäytyä virkatehtävistä omaantuntoon vetoamalla”, Saraviita).

En andlig syssla, att vara en herde för hjorden, att ordinera präster, är inget “tjänsteåliggande”. Denna uppfattning stärks också av att präster och biskopar inte alls har berörts i motiveringen till grundlagen. “Pappien asemaa ei esitöissä käsitellä, ja se on asiassa olennaista ja ongelmallista,” säger Saraviita.

Man kan också säga att lagstiftaren har tänkt sig att kyrkan SJÄLV skall avgöra dessa frågor, med grundlagen som utgångspunkt. Att säga att grundlagen inte gäller biskopsämbetet är alltså på sätt och vis sant såtillvida, att biskopsämbetet inte behandlas separat i motiveringen. Dock kan man också säga att grundlagen är absolut och gäller alla, vilket den gör, jfr Saraviita.

“Virkamiesargumentti on lisäksi kiistanalainen kirkkolain ja kirkko-oikeuden erikoisluonteen seurauksena. Kirkkolain säätämisvalta on perustuslain piirissä. Kirkkolaki puolestaan viittaa kirkko-oikeuden lähteenä uskontunnustukseen selityksineen sekä raamattuun. Tehtäväänsä vihitty pappi alttaripalveluksessa saattaa olla tyystin eri asemassa kuin virkamiehet yleisesti ottaen. Em. syistä papin velvoittaminen osallistumaan jumalanpalvelukseen on erityisen ongelmallista juuri siksi, että kieltäytyjäpapit varsin uskottavasti viittaavat omaantuntoonsa (raamattusidonnaisesti). Tämä problematiikka syrjäytyy kokonaan Heikan työryhmän selvityksessä. Kuten Kyrkpressenin pikku haastattelussa totesin, ja mihin Mäenpääkin viittaa, asia tulisi selvittää aidosti tutkimalla ja tuolloin lähinnä punniten toisaalta virkamiesoikeudellista asemaa, toisaalta papin kirkko-oikeudellista tehtävää.”

Jfr också med vad han säger i fortsättningen, när han besvarar dina frågor. Jag tycker att han och jag här tänker mycket lika.

Om prästvigning:

KO 5 kap. 1 § 2 mom.: “Ordinationen skall förrättas av biskopen (i finskan torde det vara obestämd form, vilket kan betyda “en biskop”). När biskopsämbetet är ledigt eller biskopen är förhindrad kan domkapitlet kalla någon annan biskop att förrätta ordinationen“.

Ur kommentaren i den “Gröna boken” (Lagbok för kyrkan):

“Det finns ingen gudomlig skillnad mellan biskop och präst och en prästvigning som har förrättats av en annan präst i enlighet med bekännelseskrifterna är fortfarande lika giltig oberoende av denna ändring av kyrkoordningen” (nämligen den, att det inte längre är möjligt att förordna domprosten eller någon annan att förrätta prästvigning).”

I KO 18 kap. 23 mom. står att biskopen skall förrätta vigningar, invigningar och installationer (det står inte att han skall förrätta dem ALLA. Vidare ges han möjlighet att förordna någon annan att utföra en dylik förrättning, dock inte att prästviga, se ovan).

Följaktligen förutsätter luthersk teologi inte att en biskop, än mindre en bestämd biskop skall förrätta alla prästvigningar i sitt stift. Bestämmelserna om att en tjänsteinnehavare skall fullgöra sina tjänsteåligganden (KO 6:3) handlar om HUR tjänsten skall skötas, inte om att en biskop vore skyldig att utföra alla åligganden som han i princip och inom ramen för sin tjänst KUNDE UTFÖRA.

Det finns ingen subjektiv rätt att bli prästvigd endast därför att kandidaten uppfyller några bestämda förutsättningar.
En sådan subjektiv rätt skulle förutsätta en bestämmelse i kyrkolagen därom, och någon sådan bestämmelse finns inte. Tvärtom framgår det av KL 5:1 och av KO 5:3 och 5:4 att den som uppfyller vissa villkor KAN ordineras. Av detta framgår tydligt, att det är frågan om en PRÖVNING, som såtillvida är unik att både biskopen och majoriteten av domkapitlet skall omfatta beslutet att godkänna ansökan. En biskop är alltså ingen verksamhetsledare eller VD, utan en andlig herde, som i omsorg om sin skara prövar vem han sänder till dem. Detta är den enda orsaken till varför biskopen har givits vetorätt. Annars kunde saken avgöras genom majoritetsbeslut.

Detta framgår också av KO 18:3: Den försäkran som skall avges av den som skall vigas till biskop: “Jag vill ordinera och installera präster som befinns vara därtill skickade”.

Den situation där den ena, biskopen eller domkapitlet, vägrar prästviga, har vi redan erfarenhet av genom att det finns manliga teologer som inte har beviljats särvigning.

En motsvarande situation, att kvinnor inte blir prästvigda i ett bestämt stift, skall vi nu försöka förhindra genom att göra det möjligt för både kvinnliga teologer och manliga teologer med traditionell ämbetssyn att bli prästvigda. Vi vill inte begränsa eller ställa upp skrankor, utan tvärtom bredda möjligheterna. Det är inte vi som utesluter någon, utan de som utesluter är de som vill hindra prästvigning av prästkandidater med traditionell ämbetssyn.

Om “ordningen”:

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har inte fördömt den traditionella ämbetssynen eller ansett den vara villolära. Tvärtom har man förklarat att även de som har den traditionella ämbetssynen har rum i vår kyrka.

I kyrkolagen eller kyrkoordningen finns inga bestämmelser som skulle hindra en ordning där bägge ämbetssynerna, som kyrkan anser vara legitima, också kommer till uttryck i kyrkans ordning.

Grundlagen förbjuder i sin tur allt tvång vid religionsutövning och jämställdhetslagen gäller inte religionsutövning. I konsekvens med detta borde vi göra det möjligt för den traditionella och den nyare ämbetssynen att leva sida vid sidan, utan att någons samvete kränks.

Situationen kan jämföras med en lag och en förordning: Om lagen tillåter två parallella system, kan inte förordningen förbjuda det ena. Om bekännelsen, kyrkolagen och kyrkoordningen tillåter två parallella system, kan inte kyrkans egen ordning, dvs. kyrkans “beteenderegler” förbjuda det ena. Då säger ju kyrkan att kyrkolagen, kyrkoordningen och bekännelsen är felaktig. Det har kyrkan inte sagt, utan vidhåller att även den traditionella ämbetssynen är legitim. Detta måste då också återspeglas i kyrkans ordning så, att det i praktiken blir möjligt att ha bägge ämbetssynen.

Högt uppsatta jurister anser att frågan har ovan nämnda aspekter och ingalunda har avgjorts i kyrkolagen, så som SOMLIGA MENAR.

Sist: Det är inte bara fråga om prästernas, teologernas och biskopens rättigheter och samveten. FÖRSAMLINGSBORNA kunde kanske också önska sig att kunna höra präster som delar deras övertygelse och få sådana att förrätta dop, vigsel och jordfästning. Även detta talar för att MÅNGFALD ÄR BÄTTRE, BARMHÄRTIGARE OCH MERA FÖRENLIGT MED KRISTEN KÄRLEK – som då syns i gärning och inte bara i ord.”
_______________

Henriks summering:

Denna text är skriven av en jurist, som är väl förtrogen med kyrkans arbete och som känner också Borgå stift väl. Jag vill inte dra in auktoriteters namn i en diskussion som kan användas för egna syften. Min avsikt är att framföra dessa synpunkter, att visa att det inte går att säga att min ståndpunkt är olaglig, ”ett brott mot kyrkans ordning”.

Men den juridiska sidan av frågan är inte min huvudfråga. Självklart skall allting ske enligt lag och ordning! Men den stora utmaningen är att finna varann i så hög grad som möjligt, att bevara sinne för proportioner och att nu försöka finna former för ett liv med största möjliga trivsel för alla i stiftet. Jag tror att mycket kan och skall förändras i kyrkans liv och verksamhet. Jag skulle gärna engagera lekmän – och i allt kyrkligt liv stå samman med ”församlingen” – särskilt också unga ledare.

Prästvigning är inte en personlig rättighet. Man skall hos biskopen och Domkapitlet anhålla om ordination. Om biskopen inte godkänner, eller om domkapitlets majoritet inte godkänner ordinanden för prästvigning, kan denna inte äga rum. Biskopen kan således ensam förhindra en prästvigning. Detta beslut – från antingen biskopens och/eller domkapitlets sida – kan inte överklagas.

Jag har dock förklarat att jag INTE kommer att använda denna rätt t.ex. angående kvinnliga präster, om det handlar om en person som bekänner den kristna tron och som i övrigt är lämplig för prästämbetet. Det gäller i den händelse situationen skulle bli aktuell.

Det minsta man kan säga – och härom är enligt prof. Saraviita både han och Olli Mäenpää eniga – är att många frågor angående religionsfriheten är outforskade och bör utredas.

Det andra man skall säga är att kyrkan kan som trossamfund ta denna fråga i sina egna händer och fatta beslut som möjliggör att alla frågor kan lösas med hänsyn till båda åsiktsgrupperna.

Jag tror att man ansvarsfullt nu måste besinna att vi kan välja integrationens eller konfrontationens väg. Vi kommer säkert att oberoende av vad enskilda individer går med på eller besluter att ha olika åsikter som inte försvinner i en handvändning. Ju förr vi inser och accepterar detta – utan att någon skall behöva göra avkall på sin övertygelse – desto bättre. Det är åtminstone min linje och grundsyn, oberoende av valets utgång.

Vattnet slutar inte rinna för att man placerar stenar i flodfåran. Det söker sig i stället nya vägar.

Alltid tillsammans – oftast tillsammans – så ofta vi kan tillsammans,
alla dessa alternativ är bättre än det sämsta:

aldrig tillsammans!

Detta gäller så länge Kristus ställs främst i vår kyrka och Bibeln är rättesnöret för tro, lära och liv! Tillsammans är inget självåndamål i detta sammanhang,det är inte ett kristet ord om inte detta är en gemenskap med Kristus själv. Det är ur detta perspektiv jag vill se frågan, och utgå från det faktum att till denna gemenskap är vi alla lika välkomna, den svagaste lika väl som den starkaste av oss, om det finns sådana som skulle kunna kalla sig starka.

Henrik Perret

En av de frågor som den andra ronden i biskopsvalet blottat med (o)önskad tydlighet är hur djup polariseringen i stiftet (och kyrkan) har blivit. Alla säger att ämbetsfrågan inte är den största frågan, men trots allt har den mer eller mindre blivit den enda norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Med sorg och förskräckelse måste man konstatera att det inte bara handlar om att enheten är hotad, utan snarare att splittringen är ett faktum.

Jag menar att vi både måste och kan tända moteldar.
Vad kan göras? Denna fråga måste i högsta grad intressera den nya biskopen.

• Man har i olika sammanhang framställt frågan så att ”om Perret blir biskop, så sker det en våg av utträdelser ur kyrkan, och det blir kaos i stiftet.”
• Det andra man har sagt är att Perrets koncept är ett brott mot kyrkans författning och ordning.

Jag skall försöka belysa dessa frågor något, och kan vid behov fördjupa dem ytterligare om någon så önskar. På den senare frågan svarar jag i ett separat inlägg. (Detta inlägg kommer om någon dag, skall litet finslipa texten ännu).

BLIR DET KAOS?

Det handlar om förtroende. Förtroende kan man inte köpa, det uppstår inte heller bara på grund av att man väljs till ett ämbete, varken till biskop eller till kyrkoherde. Förtroendet måste vinnas, det måste få växa, kanske börjande i vissa fall från noll.

Men jag tänker inte och behöver inte, just med hänvisning till det jag nyss skrev, orda mycket om detta, eftersom detta är just det som i första hand väljarna, men också andra, skall bedöma. Ändå vill jag skriva ner några rader och lämna åt läsaren att bedöma det berättigade i det följande.

Jag tror att bl.a följande frågor är aktuella:

• I vilken mån kan man leva med en biskop vars alla åsikter man inte delar?
• Vilka situationer påverkas av detta val? Allt? Bara en del situationer?
• Kan dessa hanteras oberoende av vem som blir biskop?
• Uppstår det (motsvarande eller andra) problem om Gustav Björkstrand blir biskop? Också denna fråga bör fördomsfritt ställas.
• Eller vilka problem är förknippade bara med den ena kandidaten?
• Finns det i detta skede någon väg att maximera lyckan, att bevara enheten?

I grunden tror jag alltså att det handlar om förtroende. Det innebär att vara övertygad om att en kandidat har vilja att lösa svårigheter så rättfärdigt som möjligt, med hela gemenskapen i stiftet för ögonen.
Denna vilja måste också ställas i relation till realistiska bedömningar.

Jag tror att svaret heter: försonad mångfald föder enhet. Jag tror inte att detta är en dogmatisk målsättning i absolut mening sagt, alla åsikter är inte jämbördiga i ljuset av Guds Ord (det torde vi vara eniga om, men kanske inte om vilka åsikter som är teologiskt och bibliskt välgrundade), men FÖRSONAD MÅNGFALD är ett praktiskt utgångsläge som är realistiskt, och som – tror jag – verkligen går att förverkliga, förutsatt att vilja finns (detta låter litet som president Bush, som en gång sade: ”både internationellt och i hela världen”).

Detta kan ske genom att låta båda åsiktsgrupperna leva och finnas i kyrkan enligt sin övertygelse. Och att vaka över att vid intressekonflikter gäller majoritetens syn. Precis som i trafiken, den som kommer bakom triangel, får lov att väja.

Det gäller en fråga som majoriteten kallar en ordningsfråga, och som biskopsmötet och kyrkomötet har betraktat som legitima uppfattningar. I motsats till min medkandidat tror jag inte att enheten uppnås genom att ”lagstifta bort samvetet”, och alltså förutsätta att alla agerar på samma sätt oberoende av vad deras samvete säger. Jag tror att vi måste vara realister. Den linjen – ”härefter rätten och packen eder” – leder till grundandet av nya gemenskaper utanför de etablerade församlingarna, till koinonior, till prästvigningar i Sverige, Lettland, Ingermanland eller i England osv., men prästvigningar som inte erkänns av vår kyrkas ledning. Vi slipper inte problemen, tvärtom, de ökar i antal.

Jag tror också att en avgörande fråga är bedömningen om vem eller vilka problemen drabbar. Jag vågar påstå att det inte är fråga 20 präster i vårt stift, det handlar om minst det dubbla antalet. Men det handlar primärt också om församlingsbor, människor som vill ha präster och gudstjänster med den ”traditionella ämbetssynen”.

Jag tror dock att en stor del av det aktiva kyrkfolket vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas i samma kyrka. På listan ”konstruktiva lösningar” (www.rakentaviaratkaisuja.fi) är mera än 10% av undertecknarna från Borgå stift, vilket innebär över 1100 personer. Och de flesta äldre kyrkobesökare är inte aktiva surfare på nätet…

Vi står i ett vägskäl. En väg kan bli processandets och konfrontationens väg, har man sagt. Jag hoppas att det inte blir så, eller borde jag hellre säga jag hoppas att det inte skall behöva bli så! Utan snarare att det skall handla om integration och gemensamma försök att tillsammans lösa frågorna.

Vägen ut heter ”försonad mångfald”. I Sverige har bl.a prof. Eva Hamberg (präst i Svenska kyrkan), prästerna Anna Karin Bonde, Bo Brander (SSB) m.fl. fört försonliga samtal och ordnat tillfällen kring detta tema. Man har också skrivit gemensamma inlägg mot förre ärkebiskopen Hammars teologi, och låtit sig förenas kring andra frågor där man ser lika.

Det djupaste svaret för att denna enhet skall uppstå är dock det jag skrivit om under rubriken ”Sången om Kristus skall aldrig få tystna”.

Jag tycker att detta är god grund att stå på. Ibland har jag – senast vid diskussionstillfället i Åbo, men även annars – förvånat mig över det förakt (!) och den animositet som strömmar emot en. Jag tycker att kristna människor skulle ha ens något gemensamt, men det verkar som om ingenting skulle förena! Detta både skrämmer och bedrövar mig!

Vid ett annat tillfälle nyligen träffade jag en kvinnlig kollega, vars hela person utstrålade förtvivlan och smärta över en situation som kunde uppstå om jag blev vald. Hennes inlägg var inte ovänligt, tvärtom måste jag erkänna att jag förstår henne. Det var snarare ett uttryck för djup olycka. Men också inför en sådan situation frågar jag mig: finns det ingenting som förenar två kristna människor, också fast vi ser olika på just ämbetsfrågan? Jag erkänner att det gör ont i mig när jag ser hur svårt en annan människa har det, och hur jobbigt hon har att finna någon ”grad” av gemenskap i denna situation.

Därför konstaterar jag:

Jag tror att Borgå stift idag behöver en beröring av den Helige Ande, kärlekens och enhetens Ande, som aldrig förr. Här talar vi nämligen om frågor som är för svåra för någon människa att självständigt hantera. Jag tror att alla kristna vet att detta inte är någon fras!

Kanske vägen vidare nu skall börja på knä?

Henrik

De senaste dagarna har varit tunga för mig, vilket jag säger öppet. Under dagarna har en sång börjat ringa i mina öron, inte bara Kotimaa nyt taakse jää som Jukka Kuoppamäki sjunger i sin klassiska Sininen ja valkoinen trots att den finska tidningen Kotimaas negativism också har gjort livet extra surt för mig. I mina memoarer kanske jag skall återkomma till det spel som sker bakom kulisserna…

Men det är en annan sång, en sång som skrevs 1955 av Sigurd Norrgård, och tonsattes av Elma Finne, som med sin make Fingal Finne var kyrkoherdepar i Kaskö vid tiden för min födelse några år tidigare.

Sången, som numera också finns i vår psalmbok, uttrycker det innersta i det som jag vill stå för i detta biskopsval, före det, under det och efter det:

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord.
sången som föddes bland markernas herdar,
sången i tro på Guds Ord,
sången i tro på Guds Ord.

Sången om Kristus står för det som är kyrkans egentliga uppgift, Det får inte dränkas, inte skymmas av någon annan fråga.

Jag ser några hotbilder som gör att sången om Kristus kan tystna:

– Om kyrkan tappar bort tron på Jesus som den enda vägen, det enda namnet genom vilket vi kan bli frälsta!
– Om kyrkan förlorar tron på Bibeln som Guds Heliga Ord, det enda rättesnöret för lära och liv
– Om kyrkan låter kyrkans ordning stå över kyrkans bekännelse, eller i konflikt med denna!

Men sången om Kristus kan också tystna om kyrkan som institution blir viktigare än människan, som skall vinnas för Kristus. Jag tror att den tunga byråkratin, som tröttar särskilt kyrkoherdar men också församlingssekreterare och andra, utgör ett hot. De opersonliga samlingarna, om gudstjänsten blir ett solisttillfälle kan detta också bidra till att sången hörs för svagt.

Sången om Kristus kan helt drunkna i det oväsen som det ständiga käbblet om kvinnoprästfrågan utgör. Kanske det förvånar någon att just jag skriver så? Men det är denna fråga som snart sagt varje intervju, varje uppträdande fokuserats kring, även om jag så gärna skulle vilja tala om SÅNGEN OM KRISTUS, om hur kyrkans andliga uppgift skall förverkligas.

Men det finns också svar på detta.

1. Sången om Kristus börjar höras när vi förkunnar att Jesus är det Enda namnet under himlen som kan rädda oss! Om kyrkan därmed blir en missionerande kyrka. Turist eller missionär? Turisten går och tittar, är inte engagerad, missionären satsar allt, prioriterar, avstår för att kunna hjälpa åtminstone någon!

2. Sången om Kristus föds när Bibeln tas till heder, back to basics. När jag kom från jobbet såg jag i bussen en kille som gick med en tröja på vilken det stod: Your commitments reveal your passions.

3. Sången om Kristus måste prioriteras genom förenkling, nystrukturering av församlingen. Ärkebiskop Rowan Williams har talat om ”mixed economy”, en blandekonomi, där parokialprincipen måste kompletteras med nätverk och gemenskaper, också med sammanhållning med andra Kristusbekännare (i andra kyrkor), i lämplig mån och på olika sätt – skriver jag som glad lutheran i hjärtat!

4. Också kyrkans samlingar måste kunna bli enklare, och djupare. Mera rakt på sak. Också samlingar som utgår från att vi inte har svaret, utan måste söka det tillsammans, fast vi har Svaret! Denna hjälplöshet, denna villrådighet om vi inte tillsammans får be och ”byri funder”, blir till Liv!

5. Vi måste komma bort från ställningskriget om kvinnliga präster! Det gör att annars vänder alla människor vår kyrka ryggen! Vi KAN om vi VILL! Låt mig vara tydlig: jag har inte ändrat åsikt. Jag tror bara att det inte finns snabba svar, och att ett svar också föds i tiden, genom studiet av Guds Ord under bön (Gud handlar inte i strid med sitt Ord). Min förståelse av Ordet kan växa. I ingen händelse är denna fråga den viktigaste frågan för kyrkan. Men det kan också vara viktigt att skriva ut att ingen sanning i Bibeln kan tystas, ingen tunga klippas. Men när huvudfrågan blir det viktigaste så föds en annan atmosfär: det är som i ett äktenskap, om det är dåligt, förstår man inte varann även om man har samma åsikt. Om det är bra, kan man förstå varann också fast man ser olika på något.

6. SÅNGEN OM KRISTUS – det är något som måste värnas i det delade ledarskapet, genom att sitta tillsammans, i bön och samtal, i att flytta tyngdpunkten från de anställda till samverkan mellan kyrkans anställda och församlingen. Sången om Kristus hörs inte om bara de anställda sjunger den, för att inte säga om de sjunger någon annan sång…!

SÅNGEN OM KRISTUS SKALL ALDRIG FÅ TYSTNA – det är bara Gud själv som kan hålla den vid liv. Han, som inte skall släcka en rykande veke, en flämtande låga…

”Tusen gånger har jag velat fly….” skriver Nils Bolander i en dikt. Och vittnar om hur ”Någon” höll mig skruvstädsaktigt fast, Någon som sade ”också i en skopa, röd av rost, kan jag förvara Ordets skatt.”

Henrik

Diskussionerna inför biskopsvalet har i hög grad – alltför hög grad enligt min mening – kommit att handla om en enda fråga, ämbetsfrågan. Bakgrunden är, som alla förstår, att jag inte har funnit beslutet år 1986 bygga på bibliskt och teologiskt övertygande argumentation.

Jag har länge anat det som jag igen igår i debatten i Lovisa fick bekräftelse på. Problemet tycks vara att vi i kyrkan inte bara har problem med frågan ”är det riktigt att kyrkan beslöt att öppna prästämbetet för kvinnor?”, utan problemet är att vi inte är ense om eller ens vet vad kyrkan menar med ”präst”. När jag hörde min kollega igår tala om det bibliska underlaget för kvinnliga präster genom att tala om det allmänna prästadömet blev jag beklämd. Å ena sidan slog han ju in öppna dörrar – INGEN av oss som har den gamla synen har NÅGONSIN ifrågasätta att kvinnan inte skulle vara totalt likvärdig och jämställd mannen, ingen av oss har ifrågasatt att inte den Helige Andes nådegåvor och frukt i lika hög grad (om inte i högre grad!) getts åt kvinnor! Ingen har heller förnekat det faktum att det största av alla uppdrag som en människa på jorden fått var att bära Guds Son i sin kropp! Och att en kvinna, en annan Maria, var den första som mötte den levande Frälsaren den första påskmorgonen.

Kyrkans ämbete bygger dock inte på det s.k. allmänna prästadömet (1 Petr. 2:9, det faktum att alla döpta och på Kristus troende män och kvinnor är ett ”heligt prästerskap” som skall vittna om Guds härliga gärningar, i ord och handling). Tvärtom betonar den lutherska teologin att ämbetet är ett av kyrkans kännetecken, att ämbetet egentligen är konstituerande för kyrkan.

I art V i Augsburska bekännelsen (CA) heter det bl.a:

För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. I den latinska texten används orden ”institutum est”. Det handlar alltså inte primärt om en fördelning av uppgifter enligt gåvor och anlag (naturligtvis gäller detta också kyrkans ämbete), utan om ett ämbete som har inrättats.

I artikel XXVIII heter det vidare:

Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. Dessa gåvor kan man icke få annat än genom Ordets och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: ’Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror’.

I luthersk ämbetsteologi utgår man från att det finns två slag av präster: det allmänna eller gemensamma ämbetet (dit alla döpta och Kristustroende hör) och det speciella prästämbetet, som härleds från apostlavalet och missionsbefallningen. Man konstaterar att Jesus valde vissa (Luk. 6:12-17), dem som Han hade utvalt (Mark. 3:13). Det fanns betydligt flera lärjungar, både kvinnor och män som följde Jesus, men uppdraget att döpa och lära (Missionsbefallningen Matt. 28:18-20) gavs åt apostlarna.

I de nytestamentliga breven förordnar Paulus att detta uppdrag skall föras vidare, presbytererna skall vara herdar för Guds hjord skriver Petrus (1 Petr. 5:1 ff), en del av presbytererna (som också kallas herdar, lärare mm) var tillsyningsmän, episkopos=församlinsgföreståndare, biskop.

Kyrkans ämbetes uppgift är förutsatt, det hör med till kyrkans väsen enligt gudomlig rätt (de iure divino). Detta uppdrag fanns före församlingen, och det skall föras vidare. Men nya apostlar kallar Kristus inte (även om ordet apostel på några ställen används i vidare mening, apostolos betyder ju utsänd), dock aldrig i självständig mening. Apostlaämbetet finns i det apostoliska och profetiska Ordet (Bibeln), men uppdraget att föra ut det apostoliska budskapet finns i kyrkans ämbete (prästämbetet). Kyrkans ämbete skall tjäna församlingen. Församlingen skall stöda, pröva, uppmuntra, kalla sina präster, och vid behov också avsätta dem, om de inte håller sig till Guds Ord.

Därför är enligt luthersk syn församlingen central. I vår kyrka har församlingen, det som är prästernas egentliga uppgift, förlamats och åsidosatts. Församlingslivet har ofta blivit präst- och anställdscentrerat i stället för att ledarskapet skall delas och en samverkan och ett samarbete mellan präst och församling skall finnas. Det är just för att församlingen skall leva och verka och vittna som kyrkan kallar präster, inte för att ersätta församlingen. Målet är att ALLA KRISTNA skall vara ”präster” för sina medmänniskor, inte döpa och förvalta sakramenten, men vittna, leva och lära ut det man har mottagit av det apostoliska budskapet.

Om ämbetsinnehvarna säger NT sedan både genom påbud och förbud att det är en fars ämbete. Prästen kallas ju i många kyrkor och riktningar ”fader”, pater, père, osv. Biskopen, som till sitt väsen är präst, (den främste bland jämlikar), skall vara en enda kvinnas man, inte nyomvänd, inte begiven på vin, förestå sitt hus och hålla sina barn i lydnad osv. Man skriver alltså om sådant som gör att biskopen/prästen inte väcker anstöt genom ngt orättfärdigt utan att han har förtroende. Men också han måste leva av nåd.

Det finns många böcker om kyrkans ämbete. Bland småskrifter finns sådana som är lättlästa som Bo Giertz: Att tro som apostlarna, eller Seppo Teinonen: Kyrkans ämbete i vår tid .m.fl.

Prästämbetet bygger på Guds kallelse, bekräftad i Ordet, men också församlingens yttre vocatio (kallelse) och den inre ”bekräftelsen” (Gud kallar mig).

Jag kan inte och vill inte gå mellan någon människa och Gud. Om Gud kallar någon, vem är jag att jag då betvivlar eller ifrågasätter det? Mitt ”problem” är att jag inte funnit hållbara teologiska argument för denna förändring, som innebär ett avsteg från en tvåtusenårig tradition.

Den viktiga frågan idag är enligt min mening dock kyrkans ANDLIGA UPPDRAG och att det allmänna prästadömet FRIGÖRS till att vara ett levande, verksamt och i ledarskapet aktivt samverkande prästadöme, tillsammans med kyrkans präster (det speciella prästämbetet). Må Gud visa oss alla vad Han vill välsigna, må Han ge oss en djupare förståelse av sitt Heliga Ord och må Han föra oss bort från käbbel och gräl till frälsningsfrågan, till Jesus, den enda nödvändiga!

Det smärtar mig att bli betraktad som kvinnomotståndare och -hatare, vilket jag bestrider till fullo. Jag sörjer också över att det enda hindret i vår kyrka har blivit ”den gamla synen på prästämbetet”, som ändå är majoritetens syn med tanke på kristenheten i stort (låt vara att olika kyrkor uppfattar ämbetet delvis på olika sätt). Inget hinder är det däremot att förneka den kristna trons mest centrala trossatser. Det kan inte vara rätt.

Om man inte finner en enighet, då kan man respektera varandra och finna vägar vidare, tillsammans och delvis tillsammans.

Jag säger inte: här är en man som kan lösa kyrkans och stiftets alla problem! Jag säger: låt oss tillsammans försöka finna svar i denna svåra och såriga fråga så att kyrkan blir upptagen med sitt huvudärende, att vinna människor för Kristus!

Jag tror faktiskt att det finns svar om alla solidariskt går in för att söka svar och lösningar! Lösningen kan dock inte vara att tvinga folk att leva i strid med sin övertygelse, eller att inte ge en åsikt och uppfattning legitimitet i kyrkan som kyrkan själv beskriver som legitim!

Henrik

Jag läste idag ledaren i Världen idag där Carin Stenström skriver om det nya kyrkomötet och de frågor som väntar (bl.a frågan om samkönat äktenskap, som Svenska kyrkans ledning förefaller att omfatta). Men hon berör också situationen i Svenska kyrkan, skriver om dess policy mot ”sin innersta och trognaste kärna”.

Såhär skriver Carin Stenström under rubriken Skarpt läge inför kyrkomötet:

Fortsatt höga utträdessiffror, liksom minskning av antal förrättningar och gudstjänster, innebär att Svenska kyrkan snart befinner sig i en akut legitimitetskris.
Den förvärras av kyrkan inte sällan tar till maktmedel mot sin innersta och trognaste kärna. De som håller fast vid Svenska kyrkan, dess arv och tradition, måste räkna med att både hot och tillrättavisningar. För att kunna avancera i den kyrkliga hierarkin krävs numera en stor lyhördhet för politiskt signaler och en stor anpassningsförmåga till tidens trender. Men det är ingenting som bygger en stark kyrka.
Medan kyrkan som helhet försvagas växer de inomkyrkliga rörelserna. Nya mötesplatser tillskapas, nya former finns, nya kontakter knyts, både mellan olika grenar av kyrkan och ut till andra kristna gemenskaper. Människorna lämnar sammanhang som saknar liv och söker sig till sammanhang där de kan få andlig näring och växtkraft. Det är en självklar utveckling, men den riskerar att efter sig lämna en tom och livlös kyrka, ett skal utan innehåll.

Så i Sverige.

Hur är det hos oss?

Henrik

Läs hela ledaren, www.varldenidag.se.

Jag har under dessa dagar och veckor, särskilt de senaste dagarna tänkt på en händelse i GT, som omtalas i 2 Mos. 17.

”Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner.”

Sällan eller aldrig under mitt liv har jag känt beroendet av andra kristna starkare än nu i denna andekamp. Den onde vill åt oss, hela vår kyrka, vårt stift. Den som inte förstår vad jag skriver om, förstår då inte. Men sådana finns som förstår.

Jag menar inte att jag är Mose (den enda om vilken det har sagts i modern tid är ju Paavo ”Mooses” Lipponen). Jag avser absolut inte att någon människa är den motståndare som skall besegras. Men jag erfar att detta är en andekamp, en mängd kloakvatten hälls nu över mig, och det har andra också erfarit.

Vad göra?

Jag är nu tacksam för sådana som kan hålla händerna uppe, som kan stöda händerna när de börjar sjunka.

Jag kan inte ens säga att jag vet vad den segern skall vara. Men att det är viktiga dagar som nu förestår för alla parter, det vågar jag påstå.

Vad jag hoppas är nog definitivt att Guds Ord skall ha framgång och komma till ära… 2 Tess. 3:1

Henrik

Elektorer, präster och andra intresserade av biskopsvalet har ett gyllene tillfälle att ännu hinna bekanta sig med finalisterna i biskopsvalet: Gustav Björkstrand och Henrik Perret.

Det är viktigt för alla att närmare få lära känna kandidaterna. En av dem är Borgå stifts nästa biskop.

Tre ord, som säger så mycket av vad jag vill stå för i detta biskopsval.

Förenkling

Många präster, särskilt kyrkoherdar, är trötta på grund av all byråkrati som finns i kyrkan. Till en del är den nödvändig, men allt måste göras för att kyrkan skall bli mycket enklare. Enkelheten skall gälla både administrationen (alla onödiga svängar skall bort) och kyrkans samlingar. Mässan behövs, med dess rika liturgi. Den har burit kyrkan i trossvaga tider, egentligen är den ganska enkel, men man måste växa in i den. Men vi behöver kortare och mera omedelbara samlingar. Samlingar som mera innebär växelverkan, delaktighet, påverkan, respons, transparens.
Kyrkan måste gå in för enkelhet, vilket inte är detsamma som slarv eller försummelse. Det måste vara ordning och reda, det måste vara lagligt, det måste finnas insyn. Kanske behöver lagar förenklas. Mycket kan säkert göras redan utan större ingrepp. Men förenkling behövs. Till denna förenkling hör också ett delat ledarskap, ett samtalande ledarskap, samverkan. Lekmännen är ett livsvillkor i ledarskapet, inklusive unga ledare!

Fördjupning

Många präster är trötta. Jag tror att det delvis kan bero på att man är sliten, och tyvärr ibland sliten av fel uppgifter. Det ligger något i uttrycket ”man måste antingen gå ut, eller in”. Att gå in för kallelsen helhjärtat ger mening och glädje.
Och samtidigt skulle vi behöva utveckla ett ”sabbatsårstänkande” – så att man fick göra annat ibland, utan att försvinna, besviken och utbränd.

Men fördjuningen innebär också att man får visioner. Jag tänker inte på änglasyner, utan på sådant som tänder hoppet i vars och ens hjärta. På hur andra har gjort, erfarenheter, möjligheter, utmaningar. Vi ska ge mera tid till det gemensamma samtalet. Vi har möjligheter. De möjligheterna finns i Jesu sällskap, i hans närhet.

Jag har tänkt på Sackeus. Han som klättrade i träd för att se. Om Jesus hade gått hem till honom och sagt: fram med mapparna, nu kollar vi bokföringen, 50% tar jag genast hand om och sedan ytterligare 400% av det som du bedömer att du satt i egen ficka…då hade nog samtalet låst sig. Men Jesus började i centrum, med frälsningsfrågan.

Det löste Sackeus. Han sade själv: hälften av vad jag äger ger jag åt de fattiga…

Har vi hamnat i ett ställningskrig, kring ämbetsfrågan och andra problem, som låst oss? Glädjen är borta, visionen är noll. Ligger svaret i en fördjupning: till centrum, till Bibeln, till Jesus?

Ligger inte en väsentlig del av svaret i förbön, i samtal tillsammans om det viktigaste? I detta att det finns sådana som håller ”Arons händer” uppe, när de börjar sjunka, av ensamhetens trötthet. Solistens ledarskap…?

Vi behöver delat ledarskap, med unga, med äldre, med lekmän. Vi behöver fördjupning. En fördjupad gemenskap. Med början i Centrum.

Förlåtelse

Detta ord talar om kyrkans egentliga väsen. Det handlar först och främst om Guds förlåtelse, som alla människor behöver för att inte gå förlorade. I Norge blev det i tiden en väldig debatt när prof. Ole Hallesby sade att den människa som inte tror på Jesus kommer till helvetet. Får man säga så? Skulle inte frågan lyda så idag också, om någon sade så?
Men frågan borde snarare lyda: måste man inte säga så, eftersom Jesus ju sade det!?

Nu är ju inte poängen att någon skall gå förlorad. Min första förman, teol. dr Per Wallendorff, sade ofta: vi kan inte be bort helvetet, men vi kan be att det skall bli tomt på människor!

Förlåtelsen är det goda och glada och trygga budskapet: när du tror på Jesus, är ditt liv är i Jesu händer, och inget och ingen kan då skada dig. Förlåtelsen, att förkunna Guds förlåtelse är kyrkans viktigaste uppdrag.

Svårare är det ibland att ta till sig förlåtelsen som en realitet mellan människor. Men det är där livet börjar.

Förenkling, fördjupning, förlåtelse – det hoppas jag skall prägla Borgå stift nu och framöver.

För en kristen är framtiden ljus.

– Hur kommer det att gå, frågade en anfäktad präst av en äldre kristen efter att ha läst biskopsmötets redogörelse .

”Hyvin menee, vaikka välierät saattavat olla hieman takkuisia”, svarade han (det går bra, även om mellanronderna kan bli litet tröga).

Nu måste vi bort från ställningskriget, vi måste söka oss till centrum.

Det har varit fascinerande att föreläsa om Apostlagärningarna. Ibland grips jag av en lust att kunna ”nollställa” allt och börja om på nytt… Så mycket onödigt bråte har samlats under århundradenas lopp, så långt från urförsamlingens glada Kristusbekännelse! Men det kan bli så igen.

NU menar jag inte att vi skall skrota allt, kanske skulle man hellre skriva inventering. Skrota det som inte har sina rötter i Guds Ord, som inte tjänar Guds rike.

Genom förenkling, fördjupning och förlåtelse kan detta ske. Tror jag faktiskt.

Henrik

Domkapiltet meddelade mig ikväll ca kl 23 att valresultatet nu är slutgiltigt fastställt. Gustav Björkstrand och undertecknad går nu vidare till rond 2, och valet blir 4.10.2006.

Det har varit ett dramatiskt val, 3 kandidater inom 5 röster. I sanningens namn tror jag att också den fjärdes – Helene Liljeström – röstetal skulle ha varit betydligt större om inte ett visst taktikerande, kanske på grund av gallupar, hade skett.

Henrik

Sain eilen paljon postia. Olin hiukan sekavissa tunnelmissa, koska en pitänyt tulosta mahdollisena (on periaatteessa vieläkin vahvistamatta). Monet ystävät soittivat, tunnustan riippuvuuteni kaikista ja kaikkien esirukouksista! Kiitos!

Kaksi ääntä ystävien joukosta yllätti.

Hyvä ystäväni (naispappi) kirjoitti:

Tsekkasin juuri piispanvaalin tulokset – TVstäkin ehdin katsoa ja olen lukenut
lehtiä. Siunausta nyt loppukiriin, ystäväni, siunausta sydämen pohjasta. Lehdessä (Uusi Tie tai joku muu, Esse?) sanoit Jeesuksesta ainoana tienä selkeästi.
Lämpimin ajatuksin…

Käymme silloin tällöin syvällisiä keskusteluja, jotka ovat olleet minulle hyvin merkittäviä.

Toinen ystävä soitti ja onnitteli. Hän kuuluu ns vähemmistöön. Kiitin ja sanoin että arvostan todella paljon sitä että hän halusi soittaa (=totta!). Kun kysyin että onko hänellä jokin neuvo minulle, miten tästä nyt eteenpäin, hän vastasi: en anna muuta neuvoa kuin että jatkat samalla tiellä!

Jäin miettimään: voiko se olla totta?!

Mutta: tosi on!

Se on sellaista joka minussa synnyttää toivoa, se on ystävyyttä jota arvostan, se on sitä mitä ei ole tästä maailmasta, onko se peräti uuden alku? En vähättele opillisia kysymyksiä, niinkuin eivät hekään vähättele! Heillä on vakaumuksensa niin kuin minullakin. Mutta silti – jään lähes sanattomaksi.

On asioita joita vielä tänäkin päivänä voi ihmetellä.

Henrik