De senaste dagarna har varit tunga för mig, vilket jag säger öppet. Under dagarna har en sång börjat ringa i mina öron, inte bara Kotimaa nyt taakse jää som Jukka Kuoppamäki sjunger i sin klassiska Sininen ja valkoinen trots att den finska tidningen Kotimaas negativism också har gjort livet extra surt för mig. I mina memoarer kanske jag skall återkomma till det spel som sker bakom kulisserna…
Men det är en annan sång, en sång som skrevs 1955 av Sigurd Norrgård, och tonsattes av Elma Finne, som med sin make Fingal Finne var kyrkoherdepar i Kaskö vid tiden för min födelse några år tidigare.
Sången, som numera också finns i vår psalmbok, uttrycker det innersta i det som jag vill stå för i detta biskopsval, före det, under det och efter det:
Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord.
sången som föddes bland markernas herdar,
sången i tro på Guds Ord,
sången i tro på Guds Ord.
Sången om Kristus står för det som är kyrkans egentliga uppgift, Det får inte dränkas, inte skymmas av någon annan fråga.
Jag ser några hotbilder som gör att sången om Kristus kan tystna:
– Om kyrkan tappar bort tron på Jesus som den enda vägen, det enda namnet genom vilket vi kan bli frälsta!
– Om kyrkan förlorar tron på Bibeln som Guds Heliga Ord, det enda rättesnöret för lära och liv
– Om kyrkan låter kyrkans ordning stå över kyrkans bekännelse, eller i konflikt med denna!
Men sången om Kristus kan också tystna om kyrkan som institution blir viktigare än människan, som skall vinnas för Kristus. Jag tror att den tunga byråkratin, som tröttar särskilt kyrkoherdar men också församlingssekreterare och andra, utgör ett hot. De opersonliga samlingarna, om gudstjänsten blir ett solisttillfälle kan detta också bidra till att sången hörs för svagt.
Sången om Kristus kan helt drunkna i det oväsen som det ständiga käbblet om kvinnoprästfrågan utgör. Kanske det förvånar någon att just jag skriver så? Men det är denna fråga som snart sagt varje intervju, varje uppträdande fokuserats kring, även om jag så gärna skulle vilja tala om SÅNGEN OM KRISTUS, om hur kyrkans andliga uppgift skall förverkligas.
Men det finns också svar på detta.
1. Sången om Kristus börjar höras när vi förkunnar att Jesus är det Enda namnet under himlen som kan rädda oss! Om kyrkan därmed blir en missionerande kyrka. Turist eller missionär? Turisten går och tittar, är inte engagerad, missionären satsar allt, prioriterar, avstår för att kunna hjälpa åtminstone någon!
2. Sången om Kristus föds när Bibeln tas till heder, back to basics. När jag kom från jobbet såg jag i bussen en kille som gick med en tröja på vilken det stod: Your commitments reveal your passions.
3. Sången om Kristus måste prioriteras genom förenkling, nystrukturering av församlingen. Ärkebiskop Rowan Williams har talat om ”mixed economy”, en blandekonomi, där parokialprincipen måste kompletteras med nätverk och gemenskaper, också med sammanhållning med andra Kristusbekännare (i andra kyrkor), i lämplig mån och på olika sätt – skriver jag som glad lutheran i hjärtat!
4. Också kyrkans samlingar måste kunna bli enklare, och djupare. Mera rakt på sak. Också samlingar som utgår från att vi inte har svaret, utan måste söka det tillsammans, fast vi har Svaret! Denna hjälplöshet, denna villrådighet om vi inte tillsammans får be och ”byri funder”, blir till Liv!
5. Vi måste komma bort från ställningskriget om kvinnliga präster! Det gör att annars vänder alla människor vår kyrka ryggen! Vi KAN om vi VILL! Låt mig vara tydlig: jag har inte ändrat åsikt. Jag tror bara att det inte finns snabba svar, och att ett svar också föds i tiden, genom studiet av Guds Ord under bön (Gud handlar inte i strid med sitt Ord). Min förståelse av Ordet kan växa. I ingen händelse är denna fråga den viktigaste frågan för kyrkan. Men det kan också vara viktigt att skriva ut att ingen sanning i Bibeln kan tystas, ingen tunga klippas. Men när huvudfrågan blir det viktigaste så föds en annan atmosfär: det är som i ett äktenskap, om det är dåligt, förstår man inte varann även om man har samma åsikt. Om det är bra, kan man förstå varann också fast man ser olika på något.
6. SÅNGEN OM KRISTUS – det är något som måste värnas i det delade ledarskapet, genom att sitta tillsammans, i bön och samtal, i att flytta tyngdpunkten från de anställda till samverkan mellan kyrkans anställda och församlingen. Sången om Kristus hörs inte om bara de anställda sjunger den, för att inte säga om de sjunger någon annan sång…!
SÅNGEN OM KRISTUS SKALL ALDRIG FÅ TYSTNA – det är bara Gud själv som kan hålla den vid liv. Han, som inte skall släcka en rykande veke, en flämtande låga…
”Tusen gånger har jag velat fly….” skriver Nils Bolander i en dikt. Och vittnar om hur ”Någon” höll mig skruvstädsaktigt fast, Någon som sade ”också i en skopa, röd av rost, kan jag förvara Ordets skatt.”
Henrik