Diskussionerna inför biskopsvalet har i hög grad – alltför hög grad enligt min mening – kommit att handla om en enda fråga, ämbetsfrågan. Bakgrunden är, som alla förstår, att jag inte har funnit beslutet år 1986 bygga på bibliskt och teologiskt övertygande argumentation.

Jag har länge anat det som jag igen igår i debatten i Lovisa fick bekräftelse på. Problemet tycks vara att vi i kyrkan inte bara har problem med frågan ”är det riktigt att kyrkan beslöt att öppna prästämbetet för kvinnor?”, utan problemet är att vi inte är ense om eller ens vet vad kyrkan menar med ”präst”. När jag hörde min kollega igår tala om det bibliska underlaget för kvinnliga präster genom att tala om det allmänna prästadömet blev jag beklämd. Å ena sidan slog han ju in öppna dörrar – INGEN av oss som har den gamla synen har NÅGONSIN ifrågasätta att kvinnan inte skulle vara totalt likvärdig och jämställd mannen, ingen av oss har ifrågasatt att inte den Helige Andes nådegåvor och frukt i lika hög grad (om inte i högre grad!) getts åt kvinnor! Ingen har heller förnekat det faktum att det största av alla uppdrag som en människa på jorden fått var att bära Guds Son i sin kropp! Och att en kvinna, en annan Maria, var den första som mötte den levande Frälsaren den första påskmorgonen.

Kyrkans ämbete bygger dock inte på det s.k. allmänna prästadömet (1 Petr. 2:9, det faktum att alla döpta och på Kristus troende män och kvinnor är ett ”heligt prästerskap” som skall vittna om Guds härliga gärningar, i ord och handling). Tvärtom betonar den lutherska teologin att ämbetet är ett av kyrkans kännetecken, att ämbetet egentligen är konstituerande för kyrkan.

I art V i Augsburska bekännelsen (CA) heter det bl.a:

För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. I den latinska texten används orden ”institutum est”. Det handlar alltså inte primärt om en fördelning av uppgifter enligt gåvor och anlag (naturligtvis gäller detta också kyrkans ämbete), utan om ett ämbete som har inrättats.

I artikel XXVIII heter det vidare:

Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. Dessa gåvor kan man icke få annat än genom Ordets och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: ’Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror’.

I luthersk ämbetsteologi utgår man från att det finns två slag av präster: det allmänna eller gemensamma ämbetet (dit alla döpta och Kristustroende hör) och det speciella prästämbetet, som härleds från apostlavalet och missionsbefallningen. Man konstaterar att Jesus valde vissa (Luk. 6:12-17), dem som Han hade utvalt (Mark. 3:13). Det fanns betydligt flera lärjungar, både kvinnor och män som följde Jesus, men uppdraget att döpa och lära (Missionsbefallningen Matt. 28:18-20) gavs åt apostlarna.

I de nytestamentliga breven förordnar Paulus att detta uppdrag skall föras vidare, presbytererna skall vara herdar för Guds hjord skriver Petrus (1 Petr. 5:1 ff), en del av presbytererna (som också kallas herdar, lärare mm) var tillsyningsmän, episkopos=församlinsgföreståndare, biskop.

Kyrkans ämbetes uppgift är förutsatt, det hör med till kyrkans väsen enligt gudomlig rätt (de iure divino). Detta uppdrag fanns före församlingen, och det skall föras vidare. Men nya apostlar kallar Kristus inte (även om ordet apostel på några ställen används i vidare mening, apostolos betyder ju utsänd), dock aldrig i självständig mening. Apostlaämbetet finns i det apostoliska och profetiska Ordet (Bibeln), men uppdraget att föra ut det apostoliska budskapet finns i kyrkans ämbete (prästämbetet). Kyrkans ämbete skall tjäna församlingen. Församlingen skall stöda, pröva, uppmuntra, kalla sina präster, och vid behov också avsätta dem, om de inte håller sig till Guds Ord.

Därför är enligt luthersk syn församlingen central. I vår kyrka har församlingen, det som är prästernas egentliga uppgift, förlamats och åsidosatts. Församlingslivet har ofta blivit präst- och anställdscentrerat i stället för att ledarskapet skall delas och en samverkan och ett samarbete mellan präst och församling skall finnas. Det är just för att församlingen skall leva och verka och vittna som kyrkan kallar präster, inte för att ersätta församlingen. Målet är att ALLA KRISTNA skall vara ”präster” för sina medmänniskor, inte döpa och förvalta sakramenten, men vittna, leva och lära ut det man har mottagit av det apostoliska budskapet.

Om ämbetsinnehvarna säger NT sedan både genom påbud och förbud att det är en fars ämbete. Prästen kallas ju i många kyrkor och riktningar ”fader”, pater, père, osv. Biskopen, som till sitt väsen är präst, (den främste bland jämlikar), skall vara en enda kvinnas man, inte nyomvänd, inte begiven på vin, förestå sitt hus och hålla sina barn i lydnad osv. Man skriver alltså om sådant som gör att biskopen/prästen inte väcker anstöt genom ngt orättfärdigt utan att han har förtroende. Men också han måste leva av nåd.

Det finns många böcker om kyrkans ämbete. Bland småskrifter finns sådana som är lättlästa som Bo Giertz: Att tro som apostlarna, eller Seppo Teinonen: Kyrkans ämbete i vår tid .m.fl.

Prästämbetet bygger på Guds kallelse, bekräftad i Ordet, men också församlingens yttre vocatio (kallelse) och den inre ”bekräftelsen” (Gud kallar mig).

Jag kan inte och vill inte gå mellan någon människa och Gud. Om Gud kallar någon, vem är jag att jag då betvivlar eller ifrågasätter det? Mitt ”problem” är att jag inte funnit hållbara teologiska argument för denna förändring, som innebär ett avsteg från en tvåtusenårig tradition.

Den viktiga frågan idag är enligt min mening dock kyrkans ANDLIGA UPPDRAG och att det allmänna prästadömet FRIGÖRS till att vara ett levande, verksamt och i ledarskapet aktivt samverkande prästadöme, tillsammans med kyrkans präster (det speciella prästämbetet). Må Gud visa oss alla vad Han vill välsigna, må Han ge oss en djupare förståelse av sitt Heliga Ord och må Han föra oss bort från käbbel och gräl till frälsningsfrågan, till Jesus, den enda nödvändiga!

Det smärtar mig att bli betraktad som kvinnomotståndare och -hatare, vilket jag bestrider till fullo. Jag sörjer också över att det enda hindret i vår kyrka har blivit ”den gamla synen på prästämbetet”, som ändå är majoritetens syn med tanke på kristenheten i stort (låt vara att olika kyrkor uppfattar ämbetet delvis på olika sätt). Inget hinder är det däremot att förneka den kristna trons mest centrala trossatser. Det kan inte vara rätt.

Om man inte finner en enighet, då kan man respektera varandra och finna vägar vidare, tillsammans och delvis tillsammans.

Jag säger inte: här är en man som kan lösa kyrkans och stiftets alla problem! Jag säger: låt oss tillsammans försöka finna svar i denna svåra och såriga fråga så att kyrkan blir upptagen med sitt huvudärende, att vinna människor för Kristus!

Jag tror faktiskt att det finns svar om alla solidariskt går in för att söka svar och lösningar! Lösningen kan dock inte vara att tvinga folk att leva i strid med sin övertygelse, eller att inte ge en åsikt och uppfattning legitimitet i kyrkan som kyrkan själv beskriver som legitim!

Henrik