Månad: februari 2007

James Cameron, mannen bakom the Terminator och Titanic, hävdar att man funnit Jesu grav. Därtill skall man ha funnit Maria Magdalenas grav och deras gemensamma barns, Judas, grav.

Man talar om DNA och bestämningar, ungefär som om man skulle ha tillgång till Jesu DNA och nu kunna jämföra det och verifiera det. Det är naturligtvis inte fallet.

I Jerusalem Post finns en intressant kommentar till detta, av prof. Amos Kloner, den arkeolog som följde med arbetet år 1980 och som har publicerat detaljer om innehållet.

Jerusalem Post skriver:

But Bar-Ilan University Prof. Amos Kloner, the Jerusalem District archeologist who officially oversaw the work at the tomb in 1980 and has published detailed findings on its contents, on Saturday night dismissed the claims. ”It makes a great story for a TV film,” he told The Jerusalem Post. ”But it’s impossible. It’s nonsense.”

Kloner, who said he was interviewed for the new film but has not seen it, said the names found on the ossuaries were common, and the fact that such apparently resonant names had been found together was of no significance. He added that ”Jesus son of Joseph” inscriptions had been found on several other ossuaries over the years.

Det väsentliga uttrycker han med följande ord: ”But it’s impossible. It’s nonsense.”

Dessutom konstaterar han det osannolika att en familj från Galileen skulle ha haft en familjegrav i Jerusalem:

”There is no likelihood that Jesus and his relatives had a family tomb,” Kloner said. ”They were a Galilee family with no ties in Jerusalem. The Talpiot tomb belonged to a middle-class family from the 1st century CE.”

För en gångs skull kan man också instämma med docent Matti Myllykoski när han betvivlar nyheten och konstaterar att den innehåller för många antaganden som är staplade på varann.

Känns förresten tonen igen? Låter det inte bekant med Jesus-Maria Magdalena-gemensamt barn?

(Det är synd att man skall skymfa Maria Magdalena genom att koppla ihop henne med uppdiktade historier om något förhållande till Jesus som inte motsvarar den relation som hon i verkligheten hade till Jesus! Också Myllykoski konstaterar att den handlar om en romantiserad version som saknar verklighetsgrund och dokumentation.
Maria Magdalena är ju en av Bibelns centrala gestalter, men inte så som de gnostiska kretsarna – då och nu – ville framställa henne.)

Prof. Kloner (som sannolikt är jude) säger enligt Jerusalem Post att detta är en grej som lämpar sig som film, men som inte har verklighetsgrund.

Vad kan man annat säga än det som han säger:

Det är omöjligt. Det är nonsens.”

Henrik

Det finns en hemsida som jag gärna vill göra reklam för (se nedan). Hemsidan heter basun, som kanske associerar till dramatiska domstoner. I den meningen kanske namnet inte alltid uttrycker det som står där, även om det ofta finns kritiska inlägg på sidan.
Den är läsvärd, för den väcker, den får en att tänka själv. Jag vill alltså varmt rekommendera regelbundna besök!

Jag gör det bäst om jag låter honom, Pelle Poluha, en svensk kristen tänkare, komma till tals.
Det finns så mycket som låter bra, men som vid närmare eftertanke inte innehåller så mycket. Pelle brukar märka sådant, och här följer hans färskaste inlägg:

Oordningen tilltar

I onsdags kunde vi i SvD läsa om pojken Ludvig som äntligen “fick rätt till två mammor”. Mer korrekt är att två kvinnor nu fått rätt till ett barn. Ludvigs biologiska pappa är anonym vilket gjorde att tingsrätten först nekade till adoptionen. Ett barn, menade de, har nämligen rätt att söka sitt genetiska arv. Men hovrätten var alltså av en annan uppfattning. Lyssna till Per-Göran Öjeheim, hovrättslagman i Göta hovrätt:

Barnen har rätt till två föräldrar även om det är ett lesbiskt par. Att tingsrätten har resonerat om vem som är fadern i det här fallet känns felaktigt. Det viktiga och det rimliga är att barn ska erbjudas all form av trygghet.

Under rådande omständigheter var beslutet kanske det bästa för Ludvig. Den biologiska pappan är okänd och tingsrättens beslut att neka till adoption förändrar inte den saken. Men har inte tingsrätten ändå en poäng? Bör inte adopterade barn få en möjlighet att söka sitt biologiska ursprung? Om jag förstått saken rätt hade tingsrättens beslut inget att göra med adoptivföräldrarnas sexualitet utan just detta att Ludvig medvetet berövas möjligheten att söka sin biologiska pappa. Barn behöver mer än trygghet i livet, de behöver också sammanhang. Hovrättens beslut legitimerar nu kvinnornas tillvägagångssätt att skaffa sig ett barn med hjälp av en anonym spermadonator. Och det banar väg för fler faderlösa barn. Som en liten parentes tycker jag också att det är märkligt att en hovrättslagman appellerar till sina känslor som grunden för ett beslut. Hans främsta utgångspunkt borde förstås vara vad lagen säger.

“Ordningen är nu återställd” säger Ludvigs mamma. Som vän av ordning blir jag nyfiken. Vilken ordning syftar hon egentligen på? Ja, det kan ju inte vara den naturliga ordningen. Utan det måste vara någon slags ordning som ger henne rätt att sätta faderlösa barn till världen, en ordning där barnen blir vuxnas rättigheter. Men detta är förstås inget annat än ren och skär oordning.

Så långt Pelle Poluha, som skrev detta den 18.2.2007. Kolla hans läsvärda hemsida: http://basun.poluha.se/

Henrik

Det var en gång två präster… Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri. Skall man måsta säga så en gång? För nu handlar det kanske om att de var präster, det ser bekymmersamt ut.

Båda dessa bröder hotas av avstängning från tjänsten, och kanske kan de i förlängningen mista prästämbetet.

Samtidigt medan deras kolleger frimodigt förkunnar att Kristus dog i onödan, det finns ingenting att frälsas från, Jesus dog inte för oss utan med oss, Paulus ansåg inte Jesus vara Guds Son, inte ens gudomlig… osv osv i all oändlighet.

Kvinnliga kolleger har välsignat samkönade par – hänvisningen till att det var en ”privat tillställning” är ju helt inadekvat. En annan präst än den först åsyftade har enligt en finsk veckotidning förgyllt livet genom att välsigna ett lesbiskt pars registrering i närvaro av ”ett femtiotal” personer. Sannolikt gäller detta även manliga kolleger. Och efter Helsingfors domkapitels beslut kan den verkliga soppan börja; många kan se detta som ett prejudikat.

Jag tänker inte börja någon klappjakt på någon, inga besvär från min sida är att vänta, det är meningslöst och helt ointressant. Jag har ingen lust att bråka heller, för sådant skall inte avgörs genom domstolsbehandlingar utan genom studium av och samtal om Guds Ord.

Men jag får inte det att gå ihop: Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri bekänner sig till den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga (Judas v.3), och de hotas av avstänging från ämbetet (först sannolikt från tjänsten).

Jag har skrivit på en lista till förmån för försonlighet – till den verkan den hava kan (sannolikt ingen).

Det finns många präster som helt uppenbart avviker från kyrkans tro, som inte kan skriva under vår apostoliska trosbekännelse. Samtidigt finns då dessa ”defekta” bröder som tror som kyrkan tror, men som inte kan acceptera en nyordning som några kyrkor gått in för.
De får inte fortsätta som präster, de andra nog, de som avviker från kyrkan på centrala punkter: no problem!

Detta är och förblir ofattbart och oacceptabelt.

Jag hoppas att detta skall gå in i hjärtat och samvetet på berörda biskopar och alla biskopar i motsvarande situationer!

Jag hoppas också att vi som har den gamla synen skall agera och uppträda korrekt och medmänskligt, och inte blanda in annat än biblisk teologi i dessa situationer. Det finns nämligen intet försvar för ovänlighet, för envishet eller bråkighet, nog för brokighet.

Jag hoppas också att kristna människor, inte minst i deras församlingar men också andra, nu reagerar och säger vad de önskar. Vi präster är ju dock församlingens präster och tjänare.

Nu har nästa fråga kommit. Kanske den kommer att väcka många fler.
Nyligen hemkommen från Österbotten kan jag berätta att många (spontant) kom fram och diskuterade frågan om välsignelse av samkönade par, och man sade ”vi är många för vilken det blir droppen”…

Bara någon biskop också skulle reagera i sak, inte bara fly undan genom att hänvisa till vad enskilda präster kommer till för slutsatser i ”själavårdande” samtal. För också i själavården gäller Guds Ord. Både lagen och evangeliet.

Man frågar sig nog dessa tider:

Om en lem lider? Lider då de andra lemmarna med den?

Ibland tänker jag: ”Herre, huru länge…?”

Henrik

Igår kablades nyheten ut om Helsingfors domkapitels beslut att inte vidta åtgärder – eller ens markera sig på något sätt i sakfrågan – angående en prästs välsignelse av ett lesbiskt par för något år sedan. (Märkligt förresten att inte man i ”fallet Rankinen” och ”fallet Koivisto” kom på samma lösning…)

Många fruktar nu att detta skall uppfattas prejudicerande, och att präster som förespråkar samma syn skall känna sig fria att fortsätta med sådant, med ledningens tysta bifall. Att nu detta också skall bli agenda för kyrkan.

I sin kommentar yttrade Leena Huovinen (inte släkt med biskopen för övrigt) att det inte finns något beslut eller ngt formulär, därför finns det heller ingenting man kan bryta emot.

Det som hon dock inte säger, och inte heller domkapitlet med biskopen i spetsen heller, är att detta strider mot Guds Ord.

Men jag tror inte att vi skall lyfta upp detta på fel sätt. Mig personligen intresserar inte straff och repressalier o.dyl ett dugg!
Ingen vill väl åt en människa, varken en som gjort något som inte är kristet, eller ett par som lever i ett lesbiskt förhållande. Det är ju inte det som frågan handlar om.

Någon har sagt att detta kan leda till utskrivningar ur kyrkan, att personer som är församlingarnas trognaste medlemmar, aktiva och engagerade, börjar sätta frågetecken för vår kyrka. Jag tror tyvärr att detta är en realistisk bedömning, att medlemmar så småningom sipprar ut (till en början) och sedan när ”hålet blivit litet större” – och när alternativ finns – i större skaror.

Men mest rädd är jag dock för att ”Gud skall lämna kyrkan” – det är det ödesdigra! Då ber jag om nåden att få vara med i den grupp som får gå samtidigt!

Hur nu gå vidare? Jag tror att man i första hand skall sprida den kristna TRON, Bibelns välsignade och ljusa budskap. Man skall inte nedlåta sig till eller falla i frestelsen för att låta andra skriva kyrkans agenda. Det slutar bara i en totalt snedvriden bild av vad kristendom är. Jag tror också att vi i första hand skall använda kristna tidningar och media för att föra fram vårt budskap och inte i huvudsak använda profana media för denna diskussion. Jag avser alltså sådana media där vi får säga vad vi egentligen står för, i många sammanhäng vinklas det så att vi inte får säga vad vi vill, och inte ens säga det de frågar som vi vill.

Jag tror att det finns mycket vishet i följande ord, uttalade av nuvarande biskopen i Rom (en del kallar honom påve)

”When I used go to Germany in the 1980s and ’90s, … I was asked to give interviews and I always knew the questions in advance. They concerned the ordination of women, contraception, abortion and other such constantly recurring problems.

”If we let ourselves be drawn into these discussions, the Church is then identified with certain commandments or prohibitions; we give the impression that we are moralists with a few somewhat antiquated convictions, and not even a hint of the true greatness of the faith appears.”

”I therefore consider it essential always to highlight the greatness of our faith — a commitment from which we must not allow such situations to divert us.”

Visa ord! Eller hur?
Det är också min linje, dvs det jag tror att är rätt och vist just nu. Ingen av oss, absolut inte jag själv åtminstone, vill använda mitt liv eller mina ord till att förfölja andra människor, eller låta människor med bestämda svårigheter (som de kanske inte medger att är svårigheter) bli fokuserade, medan vi andra på något sätt går fria.

Alla har syndat, säger Paulus. Och alla erbjuds NÅD.

Den kristna förkunnelsen måste nog alltid vara polemisk. Den måste hålla fram ”synd och nåd”. Den måste våga och vilja avslöja det falska och förvridna. Annars blir den falsk, den blir också obegriplig. Att säga ja till det som är rätt, innebär givetvis att säga nej till det som är fel.

Men den kristna förkunnelsen får inte vara selektiv, till förmån för och skyddande av de egna ledens fel och synder. Och framför allt skall grundtonen finnas på vägen ut: på nåden, på frälsningen, på hjälpen och trösten för en människa.

”Här stundar vargatider.”

Då är Kristus, den gode Herden, som uppsöker och finner sina får, det glädjande svaret! Det är detta som skall ropas ut till dagens förvirrade människa, i samtal, i sann medmänsklighet, i inkarnerad kristen tro och kärlek, i ”fasthållande livets Ord”.

Detta skall vi ägna vårt liv åt.

Henrik