Det var en gång två präster… Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri. Skall man måsta säga så en gång? För nu handlar det kanske om att de var präster, det ser bekymmersamt ut.

Båda dessa bröder hotas av avstängning från tjänsten, och kanske kan de i förlängningen mista prästämbetet.

Samtidigt medan deras kolleger frimodigt förkunnar att Kristus dog i onödan, det finns ingenting att frälsas från, Jesus dog inte för oss utan med oss, Paulus ansåg inte Jesus vara Guds Son, inte ens gudomlig… osv osv i all oändlighet.

Kvinnliga kolleger har välsignat samkönade par – hänvisningen till att det var en ”privat tillställning” är ju helt inadekvat. En annan präst än den först åsyftade har enligt en finsk veckotidning förgyllt livet genom att välsigna ett lesbiskt pars registrering i närvaro av ”ett femtiotal” personer. Sannolikt gäller detta även manliga kolleger. Och efter Helsingfors domkapitels beslut kan den verkliga soppan börja; många kan se detta som ett prejudikat.

Jag tänker inte börja någon klappjakt på någon, inga besvär från min sida är att vänta, det är meningslöst och helt ointressant. Jag har ingen lust att bråka heller, för sådant skall inte avgörs genom domstolsbehandlingar utan genom studium av och samtal om Guds Ord.

Men jag får inte det att gå ihop: Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri bekänner sig till den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga (Judas v.3), och de hotas av avstänging från ämbetet (först sannolikt från tjänsten).

Jag har skrivit på en lista till förmån för försonlighet – till den verkan den hava kan (sannolikt ingen).

Det finns många präster som helt uppenbart avviker från kyrkans tro, som inte kan skriva under vår apostoliska trosbekännelse. Samtidigt finns då dessa ”defekta” bröder som tror som kyrkan tror, men som inte kan acceptera en nyordning som några kyrkor gått in för.
De får inte fortsätta som präster, de andra nog, de som avviker från kyrkan på centrala punkter: no problem!

Detta är och förblir ofattbart och oacceptabelt.

Jag hoppas att detta skall gå in i hjärtat och samvetet på berörda biskopar och alla biskopar i motsvarande situationer!

Jag hoppas också att vi som har den gamla synen skall agera och uppträda korrekt och medmänskligt, och inte blanda in annat än biblisk teologi i dessa situationer. Det finns nämligen intet försvar för ovänlighet, för envishet eller bråkighet, nog för brokighet.

Jag hoppas också att kristna människor, inte minst i deras församlingar men också andra, nu reagerar och säger vad de önskar. Vi präster är ju dock församlingens präster och tjänare.

Nu har nästa fråga kommit. Kanske den kommer att väcka många fler.
Nyligen hemkommen från Österbotten kan jag berätta att många (spontant) kom fram och diskuterade frågan om välsignelse av samkönade par, och man sade ”vi är många för vilken det blir droppen”…

Bara någon biskop också skulle reagera i sak, inte bara fly undan genom att hänvisa till vad enskilda präster kommer till för slutsatser i ”själavårdande” samtal. För också i själavården gäller Guds Ord. Både lagen och evangeliet.

Man frågar sig nog dessa tider:

Om en lem lider? Lider då de andra lemmarna med den?

Ibland tänker jag: ”Herre, huru länge…?”

Henrik