”The chief danger of the 20th Century will be religion without the Holy Spirit, Christianity without Christ, forgiveness without repentance, salvation without regeneration, politics without God and heaven without hell.” William Booth (1829-1912), the founder of Salvation Army.
Henrik
Min vän och kollega Eero Junkkaala har intevjuats i Kotimaa och yttrat sig angående Israel. Noteras bör att det handlar om ett teologiskt yttrande och en diskussion som gäller Israels ställning idag.
”Det är inte nödvändigt att välsigna Israel”, säger Eero.” Sannolikt är formuleringen – och kanske också annat – redaktörens, men den täcker i sak det som Eero säger.
Jag delar nog det substantiella, dvs det faktum att Israel i NT är ett vidare begrepp, som inkluderar andra än ”de som härstammar från Israel”. Det nya Israel är från alla folk, stammar och tungomål, dit hör både judar och greker, trälar och fria, män och kvinnor.
Men ända måste jag på något sätt anmäla avvikande åsikt. Inte så att jag ifrågasätter det som ovan kort skisserats. Men så att judarna inte skulle ha någon speciell plats i Guds plan längre.
Om vanligt ”bondförnuft” tillåts, kunde man säga att en allvarlig tankeställare ställs ner man ser hur judarna har fått lida genom tiderna. Det finns ett hat och förakt (Holocaust) som inte kan förklaras bara etniskt, politiskt, sociologiskt eller psykologiskt. Det är ett existentiellt hat, det finns en laddning i situationen, som man märker starkare och mindre starkt allt från nyhetsförmedling till attityder och diskussioner.
Jag undrar också om många bibeltexter skulle te sig märkliga om inte Israel ännu har en plats i Guds frälsningsplan.
Handlar Sak 12:10 om något som har hänt eller sker något i framtiden? ”De skall se upp till mig som de har genomborrat”, handlar det om alla människors del i Jesu korsfästelse? Finns där ingen link bakåt till den historiska korsfästelsen och framåt till en tid som handlar om ett andligt uppvaknande?
Stora frågor?
Behandlar inte Rom. 9-11 det ”lekamliga Israel”? Skall inte avund väckas just bland det judiska folket? Varför? Om det nu är passé?
Det förefaller som om Gud ”turvis” handlat med ”judarna” och ”hedningarna”. Jerusalem skall bli förtrampat av hednafolk (är det liktydigt med icke troende?) tills ”hedningarnas tider” – vad avser det? – är fullbordade?
Som jag ser det finns det ingen annan väg till Gud än genom Jesus, Messias (Kristus). Det är NT:s entydiga vittnesbörd. Detta gäller frälsningsvägen. Men finns det inte också en ”tidtabell”, en frälsningsplan också? Som antyder att en andligt uppvaknande skall ske så att judarna skall bekänna Jesus som deras Messias?
I en tid av antisemitism skulle det vara viktigt att stöda Israel utan att godkänna alla staten Israels politiska eller militära åtgärder.
Jag tycker alltså att man lätt blandar samman frälsningsplan och frälsningsväg. Att det skulle finnas två gudsfolk, ett bestående av f.d. ”hedningar” och ett av f.d. judar. Jag tror att det ”lekamliga Israel” fortfarande är föremål för Guds handlande, men att man därmed inte får tro att Israel inte behöver omvända sig till Messias, Kristus.
Och när jag skriver så, gör jag det medveten om att det inte är stater som skall omvända sig, utan människor.
Jag fortsätter frimodigt att välsigna Israel. Det innebär att de konfronteras med Honom som är välsignelsens källa.
Jag tycker att det blir fel om man bara säga: förbi, passé, vorbei.
Henrik
Tillägg (25.4): jag har talat med Eero Junkkaala och det visade sig att våra åsikter inte är så olika. Eero har kanske (??) – det var hans ord – uttryckt sig litet ”rafflande” och redaktören passade på tillfälle. Han kommer sannolikt ut med en kommentar, så följ med (www.seurakuntalainen.fi).
Orden är Keijo Rainermas, som är kyrkoherde i Kankaanpää. Rainerma talade över ämnet ”herdaskapets kris”.
Prästerna i Finland och på andra håll i Europa har drabbats av en trefaldig kris.
Den första krisen gäller prästernas förhållande till Jesus, den andra krisen handlar om prästernas förhållande till Bibeln och den tredje förhållandet till det kors som följer av att bekänna Jesus.
Intervjun med Rainerma finns på http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/kotimaa/3313/
keijo_rainerma_harva_pastori_tajuaa_etta_on_kaynnissa_taistelu_sieluista
Hur är det? Jag är beredd att skriva under Keijo Rainermas teser.
Men han konstaterar också att det inte är så att Ordet är som bensin och prästen som en tändare. Samme Ande som skall tända åhörarna skall också tända predikanten.
”O att den elden redan brunne som Du, o Jesus, tända vill” sjöng man förr.
Henrik
Det är intressant att se hur det andliga och kyrkliga landskapet formas i Sverige. Helt liknande tankegångar både där och här hos oss.
Fredrik skriver bl.a: ”Inget hindrar oss kristna i Sverige idag att utanför den politiska maktsfären i samhälle och kyrkostruktur forma och odla sådana gemenskaper.”
”Det är utmärkt med grupper där vi får undervisning om lärans grunder men vi behöver också gemenskaper där vi som Jesu lärjungar på en gång söker sanningen och tillsammans gestaltar det nya liv som väller fram ur Jesu tomma grav och från den Helige Ande som utgjutits över kyrkan. När vi saknar förmåga att prata omkull våra medmänniskor kan vi kanske vinna en och annan som får möta värme i gemenskaper där man vågar vara sig själv, där man med glädje talar trons språk med både förnuft och känsla.
Inget hindrar oss kristna i Sverige idag att utanför den politiska maktsfären i samhälle och kyrkostruktur forma och odla sådana gemenskaper. Där kan vår tro uppehållas och fördjupas, där kan den blir smittsam. Äkta, öppna och hållbara relationer kan snart upplevas som en bristvara som får en stark attraktionskraft. Ingen kommer ifrån hemläxan att arbeta med sin egen mognad och helgelse för att kunna fungera i sådana gemenskaper. Där vi tar steg på den vägen kan öppna kretsar av Jesu lärjungar idag bli ett fullgott alternativ till de kyrkorum och katedraler som i snabb takt stängs för äkta tro och liv.”
Fredrik Sidenvall i Kyrka och folk http://www.kyrkaochfolk.se/index.php/hem/ledare/616-fornuft-och-kansla-ledare-nr-16-2013
Henrik
I en intervju i tidningen Kotimaa, skriver kyrkans ledande jurist, Pirjo Pihlaja, att hon ställer sig tveksamt till möjligheten att rösta i nätet. Internet-röstning kräver mycket för att kunna fylla de kriterier på dokumentation och rösthemlighet mm som skall finnas.
När man ser tillbaka på utvecklingen tror jag att det var ett avgörande misstag att flytta val av kyrkans förtroendevalda i församling, stift och kyrka från kyrkstämman, som hölls i anslutning till högmässan, till valtillfällen på olika håll.
I en debatt i kyrkomötet för några år sen minns jag att vissa kyrkomötesombud förespråkade en mycket utvidgad röstning bl.a i supermarkets, bibliotek osv.
Resultatet har blivit synligt, anser jag. Människor röstar om kyrkans sak utan att kanske en enda gång sätta sin fot i kyrkan. Resultatet motsatsen till Jesu missionsbefallnings ”gå ut i hela världen”. Man har åstadkommit ”in i kyrkan med hela världen”.
Ingen skall tro att jag vill begränsa rösträtten eller på något sätt styra vilka som får rösta.
Om man föreställer sig en sammanslutning, där sådana som aldrig visar sig, inte är med, beslutar om hela sammanslutningens öde, kanske man förstår något av vad jag är ute efter.
De som inte kan komma till ett röstningstillfälle, t.o.m. så att de som inte utan svårighet kan komma till röstningen skall beredas tillfälle. Detta gäller pensionärshem, sjukhus och också privata hem (som t.ex. genom att kontakta församlingen kan komma överens om hur de ska kunna rösta).
Men de som kan men inte vill komma till kyrkan behöver heller inte rösta, tycker jag.
Frågan är om inte den nästan maniska jakten efter kyrkoskattebetalare har blivit kontraproduktiv. Kyrkan och samhället har blivit kommunicerande kärl. Därför intresserar kyrkan inte.
Märk alltså: alla döpta och skriftskolgångna skall få rösta, om de vill. Sen är frågan om inte valet av församlingens och kyrkans förtroendevalda skall föras närmare kyrkans verksamhet, tillbaka till kyrkorummet eller församlingscentret.
Henrik
Vid ordinationen skall den som vigs till prästämbetet avge följande prästlöfte:
”Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud.”
När jag idag av förekommen anledning såg på prästlöftet (jag är så gammal att jag avlade prästeden vid min ordination) konstaterar jag att ett modernt ämne saknas i prästlöftet:
”Jag lovar dock att ändra uppfattning i vilken fråga det vara må, om kyrkan ändrar sin lära eller sin inställning till något som jag tidigare uppfattade som biblisk kristendom.”
Till formen kan det ovanstående kännas litet ironiskt, men sakligt sett är det inte det. Det är tvärtom djupaste allvar.
Prästeden eller -löftet är inte en trohetsed mot kyrkan, utan principiellt ett löfte att hålla sig till kyrkans bekännelse, primärt Bibeln och i andra hand kyrkans bekännelseskrifter.
Den är inte en trohetsed mot någon biskop, även om jag gärna vill respektera och lyda mina förmän och förvalta prästämbetet i enlighet med kyrkans lag och ordning.
Men det finns en gräns, som också binder biskopen. ”…hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot.”
Nu står vår kyrka inför en mycket stor splittring. I olika sammanhang har denna splittring ”degraderats” till att gälla Lutherstiftelsen, missionsstiftet eller något sådant. Många har uttryckt en förhoppning om att Lutherstiftelsen skall lämna kyrkan och bilda en egen kyrka.
Jag tror inte de kommer att göra det, åtminstone inte i detta skede.
Men det är många fler som är djupt oroade över de uttalanden, och den brist på klar vägledning, som vår kyrkas ledning i olika sammanhang gett utryck för.
Nu efterlyser vi klara besked, på vår kyrkas trosgrund baserade ställningstaganden.
Det blir en orimlig situation om kyrkan ändrar uppfattning i olika frågor och sedan konstaterar att vi måste lära oss att leva med olika uppfattningar. Och att vi alla har ansvar för kyrkans enhet.
Vi måste hålla fast vid vår bekännelse.
Det har vi präster (och biskopar) förbundit oss till genom prästlöftet (eller prästeden).
När jag ser på vad det blev av prästlöftet, måste jag med sorg, skam och bävan säga, att ”det bidde ingenting.” Skulle jag vara tvungen att predika endast det som jag har kunnat hålla, fanns det inte mycket kvar att säga.
”En människa kan falla i vattnet, men inte leva i vattnet.” Adressen är nådens tron, för varje präst och biskop med förresten, ”för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid” (Hebr. 4:16).
Henrik