Debattkulturen i de politiska intervjuerna fortsätter att irritera mig.
Redaktörerna är stora diktatorer, som alla måste frukta. Det förefaller alltför ofta som om man inte skulle se skillnaden mellan ”skarp” och ”elak”.
Diskussionerna blir ibland bara liktydigt med ”att slänga käft”, man hakar upp sig på enskilda ord i stället för att fråga vad någon menar och varför han eller hon menar så.
Gamla citat som redaktörer envist vill hålla fast vid (utan att beakta kontexten, tidpunkten osv) påminner om sandlådans eviga lag, den som ibland nästan kunde knäcka en och fördärva barndomens lekar: det som man först säger, det är det!
(Även om man i misstag skulle ha sagt ngt, eller i ilskan skulle ha sagt det).
Fram för argumentation, bort med skrikandet och avbrytandet och talandet-i- munnen-på-varann.
Men undantag finns. Kvällens Yle diskussion var egentligen ganska saklig, redaktörerna höll sig.
En långsam version av partiordförandenas debatt i MTV låter dråplig. En vän till mig sade att det låter precis som diskussionerna i hans skolstads kvarterspub.
Fram för öppet samtal, argumentation, lyssnande, upp till bevis.
För det är faktiskt kandidaternas åsikter som intresserar åtminstone mig som väljare.
Kan ännu tlllägga att jag tycker det är legitimt att redaktörer avbryter om ”predikan” varar för länge.. Jag accepterar också ett visst mått av repliker, dvs en saks tillrättalägganden o dyl. Men annars blir det bara meningslöst prat.
Debattkulturen borde utvecklas. Man borde kunna ta tuffa debatter på ett sakligt sätt och redaktörer har rätt att kräva ett ”upp till bevis”.
Detta gäller nog också kyrkliga debatter. De är tyvärr ofta ganska ytliga. En djupare diskussion, för att inte skriva samtal, uppstår alltför sällan.
Teologer undviker ofta teologi, för man kanske inte vill stöta sig med någon som tänker annorlunda. Det är egentligen sorgligt.
Det uppstår två avarter. Man vill ha debatt och därför väljer man personer, ofta präster eller andra kyrkligt aktiva, som man vet att har olika åsikter. Resultatet blir inte alltför sällan ett ställningskrig, där aktörerna försvarar sina egna positioner.
Den andra formen är ett meningslöst papegoja-samtal, där alla har samma åsikt, och där ingen kräver någon egentlig argumentation. Man är bara politiskt korrekt, åtminstone nästan.
Vi behöver ett öppet samtal. Men inte bara ett öppet samtal, utan ett samtal inför en öppen Bibel, ett samtal som föds ur den dagliga umgängelsen med Guds Ord.
Henrik
Namn: Henrik Perret