För flera år sen hade någon satt upp en affisch med texten ”mamma, pappa, barn” på en tunnelbanestation i Stockholm. Det resulterade i ett väldigt rabalder, hattexter, beskyllningar om homofobi osv, allt från politiskt ärkekonservativ, Ku Klux Klan och annat figurerade i debatterna.
Såg nyligen på nytt en video, en intervju med Katy Faust. Hon intervjuades i australiensisk TV. Katy Faust har vuxit upp i en lesbisk familj, men hon har blivit en ledande aktör för det traditionella äktenskapet. Hon säger att hon älskar och respekterar sin mor och hennes lesbiska partner, men ingen av dem kan bli en far. Hon säger också i intervjun att situationen är mycket svår på grund av det tryck på den som yttrar sig mot de samkönade äktenskapet. Barn har också svårt att vara helt ärliga, de vill inte såra dem som varit snälla med dem.
Det har blivit så i dagens diskussioner att barn ska passas in i vuxnas livsval. Och ändå är utgångsläget att alla människor har en mor och en far. Att tänka sig en lagstiftning som inte utgår från detta faktum är svårbegripligt. Och att man också om förhållandet mellan far och mor brister, vilket inte är lyckligt, kan ”välja bort” fadern (oftast) helt och hållet.
Barnens rättigheter är oberoende av vuxnas val. Därmed inte sagt att en partner av samma kön till barnets mor eller far skulle vara elaka eller grymma mot barnet till sin partner.
Det är en viktig diskussion, som man ofta vill tysta ner. Den som försvarar det som mer eller mindre alla människor försvarade ännu för 20 år sedan blir lätt stämplad. Men detta är något vi måste beakta. Här talar en som vuxit upp mitt i den diskussion vi nu för. Vad kan man säga mot hennes argumentation?
Henrik
https://www.facebook.com/AskDrBrown/videos/1221264097899190/?pnref=story