I en stort upplagd intervju i senaste numret (27.05.2010) av den finska tidningen Uusi Tie, säger prof Miikka Ruokanen att kyrkans största problem är en troskris. Det handlar om tron, som är i kris, eller borde man för tydlighetens skull säga kris i tron?

Prof. Ruokanen hänvisar till ett finskt upprop (Meidän kirkkoomme mahtuu), där det bl.a. framkommer att undertecknarna av uppropet finner det ”skamligt att hänvisa till Bibeln när det gäller homosexualiteten.”

– Är det skamligt att hänvisa till Bibeln, frågar prof. Ruokanen. Vart har vi då kommit?

Ruokanen anser att en andlig förnyelse nu skulle behövas.

– Vi behöver en ny pingst. Att den Helige Ande skulle börja röra vid människors hjärtan på ett nytt sätt, att Han skulle förödmjuka oss till ånger, omvändelse och bättring, för detta skulle leda till en ny och fräsch, och frisk tro.

Men vad hindrar då detta?

Synden, djävulen och världen, säger Ruokanen.

Kyrkan är väldigt upptagen av att fråga världen hurudan kyrka man vill ha. I stället skall kyrkan söka sina egna, andliga rötter.

I detta kan man bara instämma!

Läs intervjun (på finska) med Miikka Ruokanen: www.uusitie.com.

Henrik

Miikka Ruokanen kirjoittaa aamunsarastuksen kirkkojen tunnusmerkeistä:

Aamunsarastuksen kirkkojen tunnusmerkkejä:

*  Raamatun arvovallan ja luotettavuuden korostus, ahkera Raamatun käyttö.

*  Jeesuksen risti ja  ylösnousemus ovat julistuksen ja opetuksen ydin, Kristus-keskeisyys.

*  Henkilökohtaisen uskon ja kilvoituksen korostus; Pyhän Hengen täyttämä elämä.

*  Tietoinen sitoutuminen kirkon jäsenyyteen: taistelu uskon puolesta epäuskoa vastaan.

*  Yhteisen pappeuden korostus: kansanliike alhaalta.

*  Seurakunnan missionaarisuuden ja kaikkialle tehtävän lähetyksen korostus.

*  Evankeliumin sanoma leviää ihmiseltä ihmiselle, kodeissa, työpaikoilla, oppilaitoksissa, ystäväpiireissä.

*  Jumalanpalvelus on luova, iloinen kontekstiin sovellettu Jumalan kansan juhla.

*  Monipuolinen musiikin käyttö.

*  Rukous on läsnä kaikkialla: toimintojen valmistelussa, esirukouksen eri muodoissa jne.

*  Yhteisöön kuulumisen tunne on vahva.

*  Diakoninen asenne läpilyö seurakunnan: heikoista huolehtiminen ja keskinäinen palvelu kaikkien kutsumuksena.

*  Kirkon kriittinen profeetallinen rooli yhteiskunnassa, ei pelkkä mukautuminen yhteiskuntaan. Vapautuksen teologia puolustaa köyhiä ja naisia.

Lue Miikan blogi http://www.kotimaa24.fi/blogit/suositelluimmat/article/?id=7974&bid=220 .

Näitä asioita kannattaa ajaa Suomessakin!

Henrik

För ett antal år sedan diskuterade kyrkomötet livligt namnet på den Tredje Personen i Gudomen.

Bibel 2000 översätter  den heliga anden (med små begynnelsebokstäver). I noterna till Bibel 2000 heter det att anden var en opersonlig kraft, som efter hand får allt mer personliga drag.

Jag forskade litet i namnet och i de olika återgivningarna av Anden. Jag fick veta (genom prof. Bengt Hägglund) att ”den heliga anden” först användes av Jehovas vittnen på 1950-talet. Det är ett uttryck, som är i linje med vad de lär: att Anden (med litet a!) är en gudomlig kraft, men inte en Person i Gudomen.

Prof. Hägglund sade också annat intressant. Om man säger ”den heliga skriften” kan man avse vilken ”helig” skrift som helst, koranen, Bibeln, andra religioners skrifter osv. Men om man säger ”den Heliga Skrift” är detta ett namn, som enbart och entydigt betyder Bibeln.

På samma sätt kan ”den heliga anden” betyda vad som helst, men ”den Helige Ande” är entydigt Guds Helige Ande, Gud själv.

I Nya testamentet används flera uttryck om den Helige Ande, t.ex. Hjälparen. Det märkliga är – fast egentligen är det inte alls märkligt, utan konsekvent – att korrelatet, pronominet för det i grekiskan neutrala ordet ”ande” (pneuma) alltid står i maskulinum, vilket understryker att det handlar om Guds person. Poängen är inte att Gud är maskulinum, både femininum och maskulinum kommer från Gud, utan poängen är att det handlar om den personlige, inte opersonlige, Anden, om Gud.

Jag kontaktade också Svenska Akademien och frågade hur de skulle säga. De svarade, att ”den Helige Ande” skall uppfattas som ett egennamn, ”och ett namn ändrar man som känt inte”.

Nu vill ja inte tro att mina kolleger och vänner som läser ”den Heliga Anden” (eller anden) avser någon annan än Guds Helige Ande. Men jag anser fortfarande att det är ett uttryck som inte uttrycker vad vi tror och lär om Guds Ande.

Jag kan tänka mig att säga ”den Heliga Ande”, på samma sätt som språkutvecklingen har gått i fråga om andra uttryck. Jag ber ofta ”kära Herre” ( i stället för käre Herre), den maskulina e-ändelsen har i hög grad försvunnit från svenska språket. Men man kan inte säga ”Helige Gud, Helige Starke Gud, den heliga anden”! Inte heller den Heliga Ande om man i fråga om Gudomen i övrigt använder gamla e-ändelser.

Någon kan tycka att detta är höjden av vansinne. Men det är det inte. Många grupper inom kristendomen och i dess randområden har nertonat den Helige Ande. Men vår trosbekännelse betonar

den Helige Ande, Herren och Livgivaren, vilken utgår av Fadern och Sonen, vilken lika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, vilken och har talat genom profeterna.

Låt oss alltså hålla fast vid det tydliga ”den Helige Ande”, som är namnet på den tredje personen i Gudomen. Han är inte en opersonlig kraft, utan Gud själv, som med kraft och makt och liv kommer till sin Kyrka och sitt folk.

I Sverige använder man nästan alltid ”den Helige Ande” i liturgin, hos oss skulle man låta Bibel 2000 bestämma – men i bibelkommissionen fanns en representant för Jehovas vittnen med… Och Jehovas vittnen är ingen kristen rörelse.

I Sverige används också en tredje form: ”den Helige anden” (med litet eller stor h och/eller a). Detta visar vilken oklarhet som råder.

Jag tycker att prof. Bengt Hägglunds iakttagelse är riktig. Adjektivet i bestämd form och substantivet i obestämd form, så som i ”den Heliga Skrift”, är utgör beståndsdelarna i ett namn, som inte bara är ett uttryck eller ett begrepp.

Kom, Helge Ande, Herre Gud,

giv nåd att hålla dina bud,

vår köld, vår tröghet övervinn,

i oss din kärlekseld gjut in.

Du har församlat med ditt ljus

till samma tro och fårahus

ett folk av alla mål och ljud.

Och samfällt prisar vi dig, Gud:

Halleluja! Halleluja!

Psb. 108 (Martin Luther 1524, sv. övers. 1567).

Välsignad Pingsthögtid!

Henrik

Henrik

Tule, Pyhä Henki, tänne,
laskeudu taivaasta alas
meidän sydämissämme Kristusta kirkastamaan.
Tule, köyhäin apu,
tule, lahjain antaja,
tule, sielun kirkkaus,
sinä paras lohduttaja,
sielun hyvä vieras ja suloinen lämpö.
Töissä sinä olet lepo,
helteessä virvoitus,
murheessa lohdutus.
Sinä kaikkein pyhin kirkkaus ja valo,
täytä uskollistesi sydämet.
Ilman sinun voimaasi ei ole mitään viatonta.
Pese se, mikä saastainen on,
kastele se, mikä kuiva on,
paranna, mikä haavoitettu on,
pehmitä, mikä kova on,
lämmitä, mikä kylmä on,
etsi kaikkia eksyneitä.
Anna uskollisillesi, jotka sinuun turvautuvat,
pyhät lahjasi.
Anna uskon vahvistusta,
anna autuas loppu,
anna iäinen ilo.
Aamen

(Missale Aboense)

Är du en framgångsteolog?

Tror du på nådegåvor i vår tid? Tror Du att Gud kan hela sjuka människor,obotligt sjuka, ännu idag?

– Ja, jag tror det. Helt och fullt. Ibland har jag fått se märkliga saker: sjuka, som blivit friska, människor, som blivit lösta.

Och ändå är jag inte framgångsteolog.

???

För framgångsteologin har ingenting att ge de svaga.

När man ser Guds rikes historia, så ser man att det oftast varit de i människors ögon obetydliga och oansenliga som fått betyda något.

Varför? Därför att de är andligt starka?

Jag tror att det skulle vara rättare att säga ”därför att de varit så andligt svaga.”

Paulus skriver nog ”bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft.” Men den styrka han talar om är just svagheten, nämligen svagheten i förhållande till oss och våra förutsättningar, och den stora förväntan på att HERREN måste göra det.

”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” Sak. 4:6

Inför pingst mediterar jag över ett märkligt ord i Sakarjas bok. Orden handlar om tempelbygget. Hur ska det ske?

Inte

– genom styrka

– genom kraft

Utan:

– genom min Ande, säger HERREN Sebaot.

Det paradoxala är att Gud inte behöver styrka eller kraft, utan snarare svaghet och hjälplöshet. Herrens Ande, Pingstens Ande skall stå för kraften och förnyelsen.

När jag är svag, då är jag stark, skriver Paulus. Detta är ett oerhört radikalt ord, jag tror till och med ord som väcker anstöt.

Kanske är vårt problem då att vi har för många starka kristna? Herren kanske behöver svaga kristna. Han har ju ofta valt att föra sitt rike framåt genom i mänsklig mening svaga människor.

Se där en framkomlig väg. Det handlar om att ödmjuka sig, och ofta också – för att det ska ske – om att bli förödmjukad.

Det känns så oandligt.

Och ändå är just det Andens väg.

Det är Pingst. Att bli svag – för Kristi skull, som Paulus skriver i 2 Kor. 12 – för när jag är svag då är jag stark!

”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.”

Läs Sak. 4, 2 Kor. 12 och gärna Ef. 6 så ser Du:

Det är svaghetsteologin som ger framgång.

God Pingst!

Henrik

”Naispappeudenvastustaja sai potkut” – kvinnoprästmotståndare fick sparken – rubricerar MTV3 domkapitlets i Uleåborg beslut att avstänga kaplan Vesa Pöyhtäri på bestämd tid från sin prästtjänst (kaplanstjänsten i Karjasilta församling). Avstängden är på viss tid, dvs från juni 2010 till januari 2011.

Detta beslut innebär att Vesa Pöyhtäri får verka som präst, men inte sköta kaplanstjänsten i Karjasilta på grund att han av övertygelse inte vill samarbeta med kvinnliga kolleger.

Jag tycker – och kommer att fortsätta tycka det – att detta är en skamfläck för kyrkan. Samma kyrka som när beslutet föll år 1986 lovade att också de som har den gamla ämbetssynen skall ha rätt att verka som präster i kyrkan mm. Efteråt har man försökt omtolka den s.k. klämmens innehåll och säga att klämmen bara gällde åsikten, inte att åsikten skulle utmynna i konkreta ställningstaganden.

Detta är ju självklart fel. Jag satt med i en arbetsgrupp med biskop Olavi Rimpiläinen, sedermera domprosten i Esbo stift Marjatta Laitinen m.fl. för att försöka finna s.k. körregler. Då ville vi försöka undvika konflikter och finna spelregler som skulle passa för alla.

Om klämmen bara gällt rätten att i sitt sinne ha avvikande mening (reservatio mentalis), så skulle ingen kläm i världen ha behövts! Det gäller ju so wie so. Inte skulle heller några körregler ha utarbetats, som Prästförbundet sedan ensidigt upphävde i början av 2000-talet.

I en tid när kyrkan behöver alla trogna och hängivna tjänare ter det sig besynnerligt att domkapitlet för denna övertygelse finner det nödvändigt att ta till kraftåtgärder. Samtidigt tolereras nästan vad som helst, både avsteg från dogmatik och etik – alla vet vad jag talar om.

Invändningarna är givna. Jag förväntar mig ingen förståelse. Man säger att ämbetsteologin är en perifer fråga, som inte får bli kyrkosplittrande. Men det handlar om enkelriktad trafik, det gäller inte i båda riktningarna. För förespråkarna är det en så perifer fråga, att de som ställer sig avvisande till reformen inte har rätt att opponera sig över en sådan detalj. Men för dem som ställer sig avvisande är detta så gravt, att domkapitlen måste ingripa.

Skulle vi inte – tills nya argument framkommer – kunna ”gräva ner stridsyxorna” och sluta debattera detta offentligt – med undantag för teologiska och seriösa sammanhang när verklig försoning söks??

Det blir nämligen knappast bättre. Allt kan ordnas, ingen behöver komma och höra på ”en motståndare”.

Förhoppningsvis har både motståndare och anhängare annat att säga från predikstolen än detta om ämbetsteologin. Åtminstone som regel.

Världen skrattar. Och gråter!

Är detta verkligen Vägen vidare? Och tror någon faktiskt på riktigt att vi som har ”den gamla synen” gör detta på grund av kvinnoförakt? Hur skulle en kristen människa, som ser ner på andra kristna människor, kunna sova gott och läsa sitt ”i frid vill jag lägga mig ner, och i frid skall jag somna in…”?

Detta har blivit en långkörare, en den ondes långkörare, genom vilken han vill slå sönder gemenskap och vänskap och vad värre är: vittnesbördet om Kristus i en tid, som kanske mer än någon annan skulle behöva det!

Henrik

P.S. Jag sover dåligt, men det beror nog på annat.

Tämän päivän uutisissa on kerrottu uudesta elämästä ja käänteentekevästä saavutuksesta.

Selvitin asian asiantuntijan kanssa, ja tässä tulos.

BBC News: http://news.bbc.co.uk/2/hi/science_and_environment/10132762.stm

Craig Venters team copied an existing bacterial genome. They sequenced its genetic code and then used synthesis machines to chemically construct a copy.
The synthetic DNA was transferred to a host cell. The resulting microbe then looked and behaved like the species ”dictated” by the synthetic DNA.
”We’ve now been able to take that synthetic chromosome, transplant it into a recipient cell – a different organism,” Dr Venter told BBC News. ”As soon as this new software goes into the cell, that cell reads that software and converts the cell into the species specified in that genetic code.” The resulting cells have replicated over a billion times, producing copies of cells with the constructed, synthetic DNA. ”This is the first time any synthetic DNA has been in complete control of a cell,” said Dr Venter.

Matti Leisola, bioprosessitekniikan professori (Teknillinen korkeakoulu), kommentoi asiaa näin:

”Eli bakteerin genomi sekvensoitiin (luettiin), ja siitä tehtiin kopio, joka siirrettiin soluun joka sitten luki sitä. Ei tässä mitään keinoelämää ole tehty. Analogia: autokorjaamo ottaa Mersusta vaihdelaatikon, tekee siitä kopion ja siirtää sen Audiin ja väittää luoneensa auton vaikka tosiasiassa onkin käyttänyt suunnittelijoiden tekemiä osia.

Samaa väitettiin jo kolme vuotta sitten: http://gizmodo.com/307958/craig-venter-claims-artificial-life-has-been-created. ”

Henrik

”Helan går, sjung…”.

Och helan gick igår. Vi hade nämligen klassträff.

Jätteroligt att träffa klasskamrater, allt tycktes vara tillbaka i square one. Några var med som jag inte träffat på ca 45 år…! (De måste vara ganska gamla 🙂 ) Och där satt vi och skrek åt varandra (decibelmätaren visade rött) för att bli hörda. Det var nog det bästa, att träffa gamla vänner!

Men förutom att helan går så gäller det att livet går. Jag tror att vi borde ha tänkt mera på det också.

Men fint med vänskap som har bestått genom åren! Jag förvånade mig över att alla var så vänliga mot mig, kanske har jag blivit litet reserverad efter alla debatter och grejer i offentligheten. Men på klasskamraterna tycks det inte ha bitit, de hade inte köpt det.

Vi konstaterade att många unga idag inte kommer att få uppleva det vi fick uppleva. Vi hade klasser, med mer eller mindre sammansvetsat gäng, men nu är gymnasiet klasslöst, det är olika grupper – vilket kan ha sina poänger – men det blir inte detsamma som en klass som man alltid är tillsammans med.

Fastän allt är ”lika”, är allt inte lika.

”Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro”, skriver Paulus.

Man kan uttrycka det på många sätt. Livet går, evigheten kommer. Evigheten är ju lika nära alltid, men den möter oss på alla sidor. Framtiden kommer närmare.

Det är ett viktigt perspektiv. Livsviktigt!

Jag är tacksam för den vänskap som har bestått. Och jag ber om Guds välsignelse över alla. För vi är alla lika beroende av Guds stor nåd.

Henrik

”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” 1 Kor. 12:26

Det är så sant som det är sagt. Har försökt övertyga kroppen i övrigt att ”det är ju bara en tand…”, men ingen är riktigt övertygad. Alla de andra lider också.

Snälla farbror tanddoktorn har åtgärdat mig. Så månne inte.

Bilden i NT är träffande. Så borde lidande kristnas verklighet vara inför oss varje dag. För det handlar om ett lidande, fysiskt, psykiskt och andligt, som är större än svår tandvärk.

Herre, välsigna och bevara och styrk alla kristna.

Henrik

Smått road, men egentligen ganska beklämd, följer jag med diskussionerna inför kronprinsessan Viktorias bröllop i Sverige.

Det senaste problemet är att kyrkan försöker styra kronprinsessans och kungens önskan om att kronprinsessan Victoria skall ledsagas in i kyrkan av sin far, kung Carl XVI Gustaf.

Detta strider enligt ärkebiskopen, biskop Lennart Koskinen och av Aftonbladet intervjuade präster mot kyrkans syn på jämlikheten.

Jag vet inte hur andra reagerar. Jag mår illa. Och skäms.

Varför kan inte en brud få bestämma hur hon själv vill ha det?

Till detta faktum kommer ju att kronprinsessan måste ha kungens tillstånd för att få gifta sig, det går på något sätt an tycks det, men hon får inte uppfylla sin egen och sin fars önskan.

Allt möjligt ska nu göras till problem. Och det blir ju uppenbart att Svenska kyrkan är slav under sin samtids teser och ideologier.

Jag opponerar mig inte mot jämlikheten, däremot tycker jag att ett väldigt föreskrivande hur jämlikheten måste se ut är tragikomiskt.

För att inte säga att detta inte har något med jämlikheten att göra. Kronprinsessan kommer som blivande tronarvinge att få sista ordet. Det torde hjälpa föga att då hänvisa till ”men Du blev ledsagad av din far”, alltså…

Henrik