”Raamattua arvioidaan nykyään laajalti niin sanotun modernin maailmankuvan mittapuin. Perusdogmina on, ettei Jumala voi ensinkään toimia historiassa – siis että kaikki, mikä koskee Jumalaa, kuuluu subjektiivisuuden alueelle. Raamattu ei silloin enää puhukaan Jumalasta, vaan silloin puhumme enää me, ja määräämme, mitä Jumala voi tehdä ja mitä me tahdomme tehdä tai mitä miedän pitää tehdä. Ja silloin Antikristus vakuuttaa meille korkean tieteellisen oppineisuuden elein, että sellainen eksegeesi, jossa Raamattua luetaan elävään Jumalaan uskoen ja häntä itseään kuunnellen, on fundamentalismia – että vain hänen niin sanotusti puhtaan tieteellinen eksegeesinsä, jossa Jumala ei itse sano mitään eikä hänellä ole mitään sanottavaakaan, on ajan huipulla.”

Benedictus XVI eli Rooman piispa Joseph Ratzinger

Pitääkö olla eri mieltä? En taatusti ole.

Henrik

Kyrkoherden i Lundo, Risto Leppänen, har väckt mycket diskussion med sin doktorsavhandling om prästernas bibelsyn.

Till detaljerna får jag återkomma en annan gång.

Nu tänker jag på den diskussion som fördes i kyrkomötet, särskilt på diskussionen om partnerskap. När jag satt och hörde på den, tänkte jag att detta är resultatet av den bibelteologi, som prof. Heikki Räisänen m.fl. under flera decennier lärt ut.

Han och många andra ser säkert detta som en framgång, jag ser det som något som kyrkan måste åtgärda. Jag vill på intet sätt förringa Heikki Räisänens teologi; mycket av det måste bemötas sakligt och grundligt, annat – t.ex. han kritiska frågor inför oreflekterade ställningstaganden – kan man ta emot. Men Räisänens nyaste bok om nytestamentlig teologi (The Rise of Christian Beliefs: The Thought World of Early Christians) är nog ett dokument som kommer att få betydelse, hurudan betydelse kan man däremot fråga sig.

Men som ett sidospår – och nog indirekt som ett resultat av denna teologi – ser jag hur präster dribblar med bibelordet.

En präst påstod t.ex. att Paulus grundade en ”ny religion”. Han målade upp bilden av Jesus å ena sidan, och Paulus å den andra. Paulus skulle enligt honom ha förändrat Jesu budskap och grundat en egen religion.

När man tänker tanken till slut och säger att man håller sig till evangeliernas Jesus, och avgränsar sig mot Paulus, inställer sig problemen. Man påstår ju egentligen att man väljer en Jesus som stod för judendomen. Jesus var en judisk rabbi, som bara ville förnyelse inom judendomen, Paulus var grundaren av en ny religion, heter det (komprimerat sagt).

Men då kommer den drastiska fråga, som en teolog ställde mig, och som inte skall fattas personligt mot någon utan som vill ”spränga diskussionen”: är han omskuren också?

Om man nämligen hävdar, att Jesus inte var annat och att det var Paulus som grundade kristendomen (detta säger ju representanter för judendomen) så blir ju konsekvensen just den.

Jag menar, att det går att föra i bevis att Paulus såg Jesus som Messias och uppfyllelsen av Gamla testamentets profetior. Han valde inte en annan väg – han visade att Kristus är svaret, det utlovade svaret just på GT.

Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: 23 att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.” Apg. 26:22-23

Detta är helt i linje med den rabbinska judendomen, som säger att ”alla profeterna, verkligen alla, profeterar inte om något annat än om Messias’ dagar” – ett ord, som vittnar om att Paulus kände denna rabbinska tradition (som ju i sin skriftliga form är flera hundra år yngre än Apg.).

Konsekvent gick apostlarna till synagogan, för att med skrifterna försöka bevisa att Jesus var Messias.

Nu behövs verkligen en kyrkans bibelteologi, en teologi som kan utgöra en grund för kyrkans förkunnelse. Med detta menar jag naturligtvis inte det som kan röra sig i en och annan kritiker: att man har svaret och genom forskning kommer till svaret, så att bibelteologin blir ett cirkelresonemang. Ute i ”stora världen” finns goda exempel på en teologi som uppfyller dessa krav.

Jag väntar också på en doktorsavhandling i höst, som kommer att ge en del intressanta svar, men vill inte föregripa denna forskares forskningsresultat.

Men jag uppmanar och vill uppmuntra alla teologer att fördjupa sig i studiet av Bibeln. Endast så kan vi göra det vi är satta att göra: att utrusta de kristna. ”De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp” Ef. 4:12.

Henrik

Professori ja kirkolliskokousedustaja Heikki Kotila, veljemme Kristuksessa, on kuollut tänä aamuna.

HeTa-projektet godkändes med rösterna 83 för, 20 mot (bl.a dem de flesta i vår grupp). HeTa innebär alltså en servicecentral, vars uppgift är att svara för bokföring och löneräkning.

Man har lovat att detta ska innebära besparingar, och dessutom att detta obligatoriska system nu innebär att alla måste ansluta sig, men att församlingar får stöd för detta under fyra år (sjunkande) och sedan efter prövning eventuellt tilläggsstöd.

Henrik

Igår var det en lång dag. Jag kom hem till hotellet kl 12 på natten. Vi hade firat ärkebiskop Jukka Paarma på Åbo slott. Anna-Mari Kaskinen hade skrivit regin, där Paarma, Repo (räv), Riekko, Poro, Pöllö, Peura osv hade sina givna roller. Det beskrev livet i ”arken” och var aktuell. Anna-Mari hade plöjt igenom protokoll och tal och ägnat många timmar till att försöka skapa en fin festkväll för ärkebiskop Paarma. Pekka Simojki, som ju ofta har samarbetat i olika projekt, hade skrivit en fin ”arkkilaulu”.

Partnerskapsfrågan gick som sagt till konstitutionsutskottet, som nu ska försöka komma med ett betänkande.

Nu diskuterar kyrkomötet He-Ta-projektet, ett svårt beslut ska det bli. Flera av oss i svenska gruppen kommer att rösta emot, med tanke på församlingarna i Borgå stift, och jag är en av dem som röstar nej. Projektet kan innehålla poänger, men som det nu ser ut blir de små församlingarna de som betalar i praktiken, och detta kan som jag ser det bli ett instrument som tvingar församlingar att gå samman. Detta med sammanslagning kan ju annars också bli aktuellt, men det bör ske på initiativ från respektive församlingar och vara i linje med den situation som råder i församlingarna.

Diskussionens vågor går höga nu. Jag återkommer kanske ännu till denna fråga, som alltså är öppen när detta skrivs.

Henrik

Idag har en stor del av tiden gått till att diskutera partnerskapslagens följder för kyrkan. Inläggen finns redan eller kommer snart att finnas på kyrkans hemsida, sedan när de granskats av vederbörande.

Det fanns många inlägg idag som gladde, och många som jag sörjde över. Till den senare gruppen hörde t.ex. biskop Wille Riekkinens långa tal (nästan 30 min), som nog var universitetsteologi i ordets mindre smickrande bemärkelse. Att en yrkesexeget som Riekkinen tar upp ”den idisslande haren” är för mig en gåta – ett tankefel, som ju har sin enkla förklaring i att det ord som finns i grundtexten helt enkelt betyder ”omtugga”, ”ta upp”. Den snäva betydelsen av ”idissla” är ju en mycket senare tids avgränsning. Bibelns ”idissla” eller ”omtugga” är en praktisk iakttagelse som är tydlig och förstås av den som ser en hare äta. Helt i linje med det föga vetenskapliga uttrycket ”solen går ner i Uleåborg kl 20.40”, som man ännu på fullt allvar kan höra varje dag i vår upplysta tid!

Att sedan anklaga Bibeln för samtidens tro att jorden är platt är inte heller ”fair play”. För det första undrar jag var det står att Bibeln lär att jorden är platt; talet om ”jordens fyra hörn” eller motsvarande är ju uttryck som är är poetiska, eller som är bildspråk. Biskop Riekkinen talade om hur den moderna vetenskapens företrädare först mötte motstånd och t.o.m. bannlystes av kyrkan, men det är en ensidig framställning. För det första måste man konstatera att alla människor, både kristna och ateister, trodde att jorden var platt. För det andra var det ju i högsta grad just kristna människor som upptäckte det nya, och i en misstänksam samtid och kyrka förde fram sådant som man inte först ville ta emot.

För att göra biskop Wille rättvisa ber jag läsarna läsa hans inlägg på kyrkans hemsida, det torde komma dit snart. Jag tycker nog att det luktade demagogi. Han ville påvisa att Bibeln inte är tillförlitlig i allt för att kunna hävda sina teser om att bejakande av homosexuell livsstil är möjligt. Men bedöm själv!

Ett annat inlägg som man kan läsa är Kai Peltonens. Han påstod bl.a att Paulus grundade en ny religion. Jag tror att det går att starkt argumentera för att apostlarna såg Jesus som Gamla testamentets uppfyllelse. Det var inte något som var i strid med GT, det handlade om att Guds löften i GT nu har besvarats!

Dessa inlägg visar vad som präster undervisas idag i våra teologiska fakulteter. Läs inläggen och se vad som olika ombud tänker och tycker. Det handlar nog om mycket starkt divergerande åsikter. Splittringen i synsätt är nog mycket stor.

En kristen bibelteologi behövs verkligen!

Men ännu flera var de inlägg som gjorde mig glad. Minnamaaria Tammisalos och Aino Vestis inlägg var fina. En klar klassisk kristen syn. Det stod också Pekka Lahdenperä för. Leif Nummela, Timo Rämä och många andra gladde mig. Det handlar om en svår fråga, därför att den handlar både om vad som sägs och hur det sägs. Det är viktigt att inte slå ner människor, men också viktigt, livsviktigt, att inte anvisa en väg, som Herren ber oss vända oss bort från.

Att personer med en bestämd sexuell läggning inte utgör något undantag torde ha blivit klart uttalat. De är lika älskade som alla andra. De har samma behov av nåden som vi alla har. Ingen av oss kan peka på något som ger företräde, vi finns i samma texter i Bibeln, och Gud kallar oss alla att göra bättring och omvända oss till Herren.

På kyrkans hemsida (www.evl.fi) kan man läsa mera om de ärenden som behandlats. I morgon skall ärkebiskop Paarma avtackas med en festmiddag på Åbo slott.

När jag med ett öga följer med händelserna i världen, särskilt Grekland, tänker jag på att Gud söker oss nu. Vi har många kriser: aska, vatten, olja, pengar… Och vi har strejker mm.

Nu måste jag försöka lura mig till sömns, det har redan blivit torsdag..

HERREN välsigne oss och bevare oss alla.

Henrik

Idag har en stor del av dagen gått till utskottsarbete. Jag har arbetat (i Konstitutionsutskottet) med ett samarbetsavtal mellan evl lut kyrkan och Finlands svenska metodistkyrka. Dessutom har vi behandlat ett utlåtande om förnyelse av val av ärkebiskop och ärkebiskopens arbetsuppgifter (utlåtande skall ges till Lagutskottet).

I plenum diskuterades ombudsinitiativ, bl.a ett tilläggshäfte till psalmboken (finska) – vi följer med vad vi borde göra på svenska – , frågan om texter ur apokryferna ska införas i evangelieboken, om lagstiftningen ang kvalificerad majoritet, när den behövs, hur stor den skall vara (3/4 eller t.ex. 2/3). Allt detta går till utskottsbehandling ännu.

Förhållandet till samkönade par var på agendan, men tiden tog slut på gr av de andra ärendenas behandling. I morgon kan det igen bli aktuellt. Så mycket är klart att det slutliga avgörandet torde gå till hösten. Om ärendet går till utskottet (Konstitutionsutskottet i så fall) hinner vi inte författa ett utlåtande mera i vår, och före det kan plenum kanske rösta om det bara skall antecknas till kännedom (alternativt kanske detta måste innebära att det förkastas, annars går det till utskottet).

För säkerhets skull skriver jag ännu att arbetsordningen påminner om riksdagens: först förs en allmän diskussion, där man kan anföra principiella och konkreta synpunkter som ”vägkost” för det utskottet som behandlar det. Utskottet kommer med ett betänkande till plenum. Ett ärende behandlas alltid i form av ett betänkande, där ärendet har behandlats i utskottet. De olika utskottet kommer med förslag hur ärendet skall föras vidare, om det skall ge anledning till åtgärder, beslut o.dyl., om det skall sändas till t.ex. kyrkostyrelsen för åtgärder eller om det skall förkastas. Normalt brukar man inte förkasta ett initiativ direkt, utan åtminstone ge det ”chansen” i ett utskott.

Så det blir långa dagar. Så småningom kommer ärenden från utskotten till plenum, och då blir det omröstningar. Vissa ärenden som kommer nu i vår är sådana som aktualiserades redan i höstas, nu först är de klara.

Jag tror mitt i allt detta att kyrkan först och snarast måste försöka montera ned sin tunga organisation och skala bort allt som inte är absolut nödvändigt.

Träffade några präster från Lettland, som berättade att kyrkan är så fattig att de har varit tvungna att stänga en del funktioner och organ nu, ärkebiskopen och en liten stab arbetar, prästerna får inte stöd av kyrkan, bara av de lokala församlingarna. Många präster får en månadslön på ca 300 euro.

Vi har det ju mycket bättre, men ett sviktande medlemsantal, en minskande generation i arbetsför ålder, flera arbetslösa och en stor grupp pensionärer är en ekvation som inte går ihop. Därför måste kyrkan nu reagera.

Jag återkommer, läs också andra ombuds bloggar!

Henrik

Kyrkomötet diskuterade idag många frågor. Främst var det diskussionerna om kyrkans servicecentral, det s.k. HeTa-projektet som diskuterades. Det går ut på att löneräkning och bokföringsfrågor skall skötas gemensamt för hela kyrkan. Man föreslår att den nya servicecentralen med ca 200 anställda ska lyda under kyrkostyrelsen, men att centralerna skall finnas på olika håll i landet, och en skall betjäna de svenska församlingarna.

I diskussioner vann förslaget mångas stöd. I den briefing vi fick blev nog HeTa svaret på nästan alla problem. Samtidigt måste man konstatera att det handlar om frågor som måste skötas professionellt och där lagstiftningen ändrar osv. Men frågan är om det inte kommer att bli väldigt dyrt.

Både biskop Björn Vikström och Stig Kankkonen uttryckte tveksamhet inför beslutet. De ställde viktiga frågor om lönsamhet och om detta inte kommer att bli dyrt. Viktigare än denna apparat skulle vara att få ett gemensamt program, ett gemensamt system för hela kyrkan. Andra former av frivilligt samarbete aktualiserades också.

Jag skulle gärna vilja veta vad församlingarna tänker. Jag är nog ganska långt inne på samma linje som Björn och Stig. Peter Lindbäck betonade också i våra samtal att det viktigaste skulle vara att åtgärda kyrkans tunga och byråkratiska system först. Jag instämmer!

Sen diskuterades partnerskapsfrågan. Diskussionerna fortsätter i morgon på eftermiddagen. Åsikterna är väldigt oförenliga, även om andan inte har varit hätsk. Det är ju ett ämne som berör väldigt och som är förbundet med känslor. Stig Kankkonen framhöll i sitt fina inlägg att biskoparnas framställning inte ger en riktigt ärlig bild – man förtiger att den föreslagna bönen är ett led i en utveckling som går mot välsignelse och kanske vigsel av samkönade par. Man vill liksom ha litet välsignelse, litet bön, litet det och litet det, sade han, men det är ungefär lika tokigt som att säga att någon är litet gravid; antingen är man gravid eller inte.

Pauliina Kainulainen efterlyste en Jesuscentrerad hermeneutik. Den bild hon tecknade var att Paulus skulle ha representerat en annan, mera lagisk väg, men att Jesus hade kärleken som mål. Kärleken till en annan är aldrig ond, sade hon.

Jag tycker att denna syn – att kyrkan skall pröva och helt eller delvis avvisa de apostlar som Kristus har valt och godkänt – är helt hopplös och ohållbar. Det motsatsförhållande mellan Jesus och Paulus, som hon och många andra tecknar, är orimligt. Jesus betonar ju att Han inte kommit för att upphäva Lagen och profeterna (GT), att inte den minsta bokstav, inte  en prick av Lagen ska förgås osv.

Debatterna fortssätter i morgon (idag, blir det strax). Jag ska försöka säga ngt i morgon på eftermiddagen.

Be för oss, be för vår kyrka. Be också att vi skulle kunna handlägga denna fråga så att vi inte ytterligare lägger sten på bördan för de homosexuella, utan att vi alla kunde uppmuntra varann att omvända oss från det som Jesus vill att vi skall lämna och följa Honom. Kampen är gemensam, den kan ta sig litet olika uttryck, men i grunden är efterföljelsens väg samma väg och samma kamp för alla.

Vi återkommer!

Henrik

Kannattaa lukea!

Henrik

Posted on | April 30, 2010 |

Katolinen kirkko Suomessa on perjantaina 30.4.2010 julkistanut kannanoton, jossa se ilmaisee huolensa ekumeniasta. Kannanoton pontimena on Suomen evankelis-luterilaisen kirkon kirkolliskokous, jossa toukokuun alussa käsitellään selvitystä “Parisuhdelain seuraukset kirkossa”.

– – –

Kristittyjen ykseyden edistämisen eli ekumenian kannalta Suomen evankelis-luterilaisen kirkon kirkolliskokouksen käsittelyyn tuleva parisuhdemietintö on merkittävä. Mikäli selvityksen linjaukset hyväksytään, kristittyjen yhteisymmärrys ihmisen olemukseen ja avioliittoon liittyvissä perusasioissa heikkenee. Katolinen kirkko Suomessa on tällaisesta kehityksestä syvästi huolissaan, koska sen sijaan, että teologinen yhteisymmärrys kristittyjen kesken edelleen kasvaisi, selvityksen linjausten hyväksyminen veisi juuri päinvastaiseen suuntaan ja heikentäisi ekumeenista yhteistyötä.

KATOLINEN KIRKKO SUOMESSA

+Teemu Sippo SCJ

Helsingin piispa

http://katolinen.net/?p=2409