Kyrkoherden i Lundo, Risto Leppänen, har väckt mycket diskussion med sin doktorsavhandling om prästernas bibelsyn.

Till detaljerna får jag återkomma en annan gång.

Nu tänker jag på den diskussion som fördes i kyrkomötet, särskilt på diskussionen om partnerskap. När jag satt och hörde på den, tänkte jag att detta är resultatet av den bibelteologi, som prof. Heikki Räisänen m.fl. under flera decennier lärt ut.

Han och många andra ser säkert detta som en framgång, jag ser det som något som kyrkan måste åtgärda. Jag vill på intet sätt förringa Heikki Räisänens teologi; mycket av det måste bemötas sakligt och grundligt, annat – t.ex. han kritiska frågor inför oreflekterade ställningstaganden – kan man ta emot. Men Räisänens nyaste bok om nytestamentlig teologi (The Rise of Christian Beliefs: The Thought World of Early Christians) är nog ett dokument som kommer att få betydelse, hurudan betydelse kan man däremot fråga sig.

Men som ett sidospår – och nog indirekt som ett resultat av denna teologi – ser jag hur präster dribblar med bibelordet.

En präst påstod t.ex. att Paulus grundade en ”ny religion”. Han målade upp bilden av Jesus å ena sidan, och Paulus å den andra. Paulus skulle enligt honom ha förändrat Jesu budskap och grundat en egen religion.

När man tänker tanken till slut och säger att man håller sig till evangeliernas Jesus, och avgränsar sig mot Paulus, inställer sig problemen. Man påstår ju egentligen att man väljer en Jesus som stod för judendomen. Jesus var en judisk rabbi, som bara ville förnyelse inom judendomen, Paulus var grundaren av en ny religion, heter det (komprimerat sagt).

Men då kommer den drastiska fråga, som en teolog ställde mig, och som inte skall fattas personligt mot någon utan som vill ”spränga diskussionen”: är han omskuren också?

Om man nämligen hävdar, att Jesus inte var annat och att det var Paulus som grundade kristendomen (detta säger ju representanter för judendomen) så blir ju konsekvensen just den.

Jag menar, att det går att föra i bevis att Paulus såg Jesus som Messias och uppfyllelsen av Gamla testamentets profetior. Han valde inte en annan väg – han visade att Kristus är svaret, det utlovade svaret just på GT.

Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: 23 att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.” Apg. 26:22-23

Detta är helt i linje med den rabbinska judendomen, som säger att ”alla profeterna, verkligen alla, profeterar inte om något annat än om Messias’ dagar” – ett ord, som vittnar om att Paulus kände denna rabbinska tradition (som ju i sin skriftliga form är flera hundra år yngre än Apg.).

Konsekvent gick apostlarna till synagogan, för att med skrifterna försöka bevisa att Jesus var Messias.

Nu behövs verkligen en kyrkans bibelteologi, en teologi som kan utgöra en grund för kyrkans förkunnelse. Med detta menar jag naturligtvis inte det som kan röra sig i en och annan kritiker: att man har svaret och genom forskning kommer till svaret, så att bibelteologin blir ett cirkelresonemang. Ute i ”stora världen” finns goda exempel på en teologi som uppfyller dessa krav.

Jag väntar också på en doktorsavhandling i höst, som kommer att ge en del intressanta svar, men vill inte föregripa denna forskares forskningsresultat.

Men jag uppmanar och vill uppmuntra alla teologer att fördjupa sig i studiet av Bibeln. Endast så kan vi göra det vi är satta att göra: att utrusta de kristna. ”De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp” Ef. 4:12.

Henrik